Tro och liv inom anabaptismen

Tro och liv inom anabaptismen

Anabaptismen eller döparrörelsen är en betydelsefull men ofta underskattad reformationstida rörelse. Tack vare omfattande forskning har bilden av dessa fria församlingsbildningar blivit mera fullständig och nyanserad. Döparna betonade de troendes dop och utmanade därmed såväl kyrkliga som statliga maktstrukturer. De hårda förföljelser som döparrörelsen drabbades av hör till de mörkaste kapitlena i kyrkans historia. Karaktäristiskt för döparrörelsen var betoningen av ett liv i gemenskap, daglig bibelläsning, avsaknaden av lätt identifierbara ledare och ett kompromisslöst fasthållande vid bibelns auktoritet över församlingen och den enskildas liv. Varken döparrörelsen eller dess efterföljare betraktas som protestantiska kyrkor i egentlig mening varför man i det ekumeniska språkbruket  brukar tala om kyrkor som uppstått efter reformationen. Döparrörelsen betraktas som föregångare när det gäller strävanden mot full religionsfrihet. Forskningen i döparrörelsens tro och liv har viktiga ekumeniska implikationer särskilt med tanke på undervisningen i reformationens historia och de aktuella lärosamtalen mellan  lutheraner och baptister i vårt land.

Inledning

En kall vintermorgon i staden Zürich den 21 januari 1525 samlades en grupp män i Felix Mantz hem för att läsa bibeln och be. I slutet av kvällen döptes prästen George Blaurock av Conrad Grebel en före detta student till reformatorn Ulrich Zwingli. Blaurock döpte därefter de övriga närvarande. Dopet åtföljdes av bibelläsning och en personligt avlagd trosbekännelse. Under dessa enkla former bildades den första kända anabaptistiska församlingen, den kanske mest revolutionerande händelsen under reformationen. Ingen annan enskild händelse symboliserade så klart avståndstagandet till den dåtida romersk-katolska kyrkan.[1] Efter tio år hade så gott som alla närvarande lidit martyrdöden i de förföljelser som drabbade anabaptisterna. Ändå fortsatte rörelsen att växa och bli en kyrkokritisk röst som utmanade och till och med ansågs hota den rådande kyrkostatliga maktstrukturen.

Förbisedd rörelse

Anabaptismen, också kallad döparrörelsen, utgör en omistlig del av den kristna kyrkans historia i allmänhet och av reformationstiden i synnerhet. Ännu för några decennier sedan var deras historia till stora delar en oskriven berättelse. Fortfarande är det många som inte känner till anabaptisterna, deras kyrkokritik och deras betydelse för reformationen. Moderna läroböcker i kyrkohistoria förbigår ofta döparrörelsen eller tillägnar den några få rader som exempel på extrema rörelser under reformationen. Bakom namnen i samtida domstolsprotokoll framträder människor med ett stort mod och en stark andlig integritet. Bakom mer eller mindre polemiska termer som “vederdöpare” och “svärmare” i de lutherska bekännelseskrifterna döljer sig en rörelse som var mycket mera utbredd och mångfasetterad än man tidigare anat, en rörelse som fått stor betydelse för västerlandets tänkande?[2]

Som väl är publiceras det hela tiden texter och undersökningar som ger en god inblick i anabaptisternas tro och liv.[3] Forskningen kring anabaptismen och dess olika grenar tog fart i mitten på 1900 -talet och har resulterat i studier och översättningar av många hittills okända historiska dokument. Nya fakta och intressanta detaljer om anabaptisternas gudstjänstliv och personliga fromhetsliv har kommit i dagen. Tidigare okända dokument i form av brevväxling och personliga reflexioner har publicerats. Allt detta har bidragit till att ge en mera mångsidig och nyanserad bild av anabaptismen.

Kyrkokritiska röster

Anabaptismen var en del av den radikala reformationen eftersom dess företrädare ansåg det vara omöjligt att reformera kyrkan. Istället ville de förnya kyrkan enligt den apostoliska, nytestamentliga modellen. Detta fick stora följdverkningar både för kyrkan och den sociala samhällsstrukturen. Anabaptisterna  kritiserade reformatorerna för att inte följa upp reformationen och hålla fast vid sina tidigare mera radikala reformplaner.

Anabaptisterna var ingalunda de första att kritisera den etablerade kyrkan. De var varken katoliker eller protestanter utan en alternativ rörelse. De anses utgöra en fortsättning på tidigare kyrkliga proteströrelser. Många av de ståndpunkter som anabaptisterna förde fram hade redan uttryckts tidigare.[4] En del av dessa grupper, t.ex. franciskanerna, hölls kvar inom kyrkan, medan t.ex. katharer, lollarder, valdenser och hussiter utsattes för trakasserier och förföljelser.

Redan under reformationstiden försökte man visa på historiska och ideologiska band mellan anabaptisterna och deras föregångare.[5] Moderna studier visar på en mer eller mindre obruten serie av friförsamlingar som verkade parallellt med den etablerade kyrkan.[6] Trots många olikheter fanns det också slående likheter mellan dessa grupper ss. betoningen på ett helgat liv, att Andens gåvor fanns till för varje kristen och ett liv i enkelhet och försakelse (jfr klosterlöftena).[7] Synen på en från början alltigenom enhetlig, odelad kyrka har fått ge vika för en mera nyanserad uppfattning om att den tidiga kyrkan, urkyrkan, i själva verket var mycket mera dynamisk och mångfasetterad än man tidigare utgått ifrån. Detta har naturligtvis haft sin betydelse också för de ekumeniska samtalen, särskilt gällande synen på apostolisk tradition.[8]

Heterogen rörelse

Vid tiden för reformationen hotades den romersk-katolska kyrkans dominans utifrån av nationella kungadömen och inifrån av ett utbrett moraliskt förfall bland prästerskapet. Som en reaktion på det senare kom anabaptismen att utgöra en andlig, moralisk och social förnyelserörelse i Västeuropa under 1500 och 1600-talet. Gemensamt för de anabaptistiska grupperna var att de förkastade barndopet och bekände sig till ett medvetet dop som föregicks av en personlig bekännelse, de troendes dop, enligt Nya testamentets förebild. I övrigt höll anabaptisterna i allmänhet fast vid de klassiska kristna trosföreställningarna.[9] I tysktalande länder kallades dessa grupper Täufer (döpare). I  Nederländerna kallades de Doopsgezinde – ‘dopsinnade’. [10]

Rörelsen fick som redan nämnts sin början i Schweitz på 1520-talet men uppstod nästan samtidigt i Nederländerna, Tyskland och Österrike utifrån folkets behov av en djupare andlighet än vad den dåvarande protestantiska eller katolska kyrkan ansågs kunna erbjuda.  För anabaptisterna var det naturligt att ta sin utgångspunkt i det kristna livet och moralen. Det var också på dessa punkter som de hårdast kritiserade den etablerade kyrkan.

Det råder knappast någon tvekan om att anabaptismen var en mycket heterogen rörelse med vissa postmoderna drag.[11] Det fanns inget synligt ledarskap eller gemensam organisation. Gemensamt för de olika grupperna var emellertid kyrkokritiken,  tydligast uttryckt genom de troendes dop, vilket resulterade i många fristående och sinsemellan oberoende församlingsbildningar.

Anabaptismen var geografiskt splittrad och hade ingen profilerad ledargestalt eller grundare. Man kan dela in anabaptisternas enligt ett geografisk utbredning: a) schweiziska anabaptister b) sydtyska/österrikiska anabaptister och c) holländska/nordtyska anabaptister. Både mennoniterna, den moraviska kyrkan och amish- rörelsen har sina rötter inom anabaptismen. Anabaptismen har också uppfattats som en föregångare till dagens pingströrelse med dess lösa struktur,  dop- och församlingssyn.[12] Trots att namnet förenar är det är det inte klarlagt  huruvida det förelåg direkta kontakter mellan anabaptisterna och de engelska separatister som vanligen betraktas som den moderna baptismens grundare.[13]

Ordet anabaptist var egentligen ett öknamn som användes av motståndarna till den radikala reformationen för att kunna identifiera och kontrollera den. Var och en som bekände sig som kristen men inte var lutheran, protestant eller katolik riskerade att bli stämplad som anabaptist. Som ett resultat av detta kom termen att associeras till vissa extrema grupper istället för till den stora majoritet av moderata anabaptister som i huvudsak var pacifister och följde den reformatoriska skriftprincipen, sola scriptura.

En folk- och läsarrörelse

Anabaptisterna representerade folket, vanliga mer eller mindre läskunniga människor, främst bönder och hantverkare, som utifrån sin bibelläsning drog slutsatsen att den etablerade kyrkan inte längre levde enligt det evangelium och den moral den själv förkunnade. Det fanns också de som sökte sig till anabaptistiska grupper i sin besvikelse över att utlovade kyrkliga reformer inte uppfyllt förväntningarna. Bland anabaptisternas ledare fanns visserligen också lärda teologer vars skrifter i någon mån bevarats, men det mest kännetecknande för anabaptismen var dess folklighet.

I en färsk studie presenteras spänningen mellan å ena sida anabaptisternas sätt att läsa och praktisera bibelordet och andra andliga texter och å andra sidan myndigheternas sätt att lära ut de kristna grundsanningarna.[14] Anabaptisternas läsning av bibeln skiljde sig från myndigheternas i det att den tog sikte på det dagliga livet. Bibeln blev det rättesnöre och utgångspunkt utifrån vilken man prövade sitt eget liv och företeelser i kyrka och samhälle. Därmed blev också anabaptisternas läsning och praxis farlig, eftersom den ofta skiljde sig från den av myndigheterna sanktionerade förståelsen. Boktryckarkonsten och den ökade läskunnigheten medverkade till att göra människor myndiga att ta till sig reformatorernas budskap och fatta egna beslut i frågor som rörde tro och liv. Reformatorernas strävan att kyrkan skulle närma sig folket kunde, som fallet var med anabaptisterna, få motsatt effekt när folket i detta fall inte lät sig kontrolleras av myndigheterna.

Andligt liv

Anabaptisternas andliga liv, spiritualitet, är nära förknippad med deras teologi och den historiska situation i vilken de levde. Frågan är om det för anabaptisternas del är meningsfullt att överhuvudtaget skilja spiritualiteten från livet i övrigt. I likhet med många andra grupper och enskilda som velat kyrkans förnyelse var också anabaptisterna i dialog och polemik med kyrkan och det samtida samhället. I och med att deras övertygelse och andliga liv fick konsekvenser för det personliga livet och deras syn på kyrka och samhälle blev de snart betraktade som orosmoment och hot mot den rådande samhällsordningen.

Gemenskap

Det finns både likheter och skillnader mellan medeltida monastisk andlighet och anabaptism. Hos båda möter en viss dualism, i klosterväsendet  kanske tydligast mellan kropp och ande och hos anabaptisterna tydligast mellan (den sanna) kyrkan och världen. I motsats till klosterspiritualiteten betonade anabaptisterna inte kontemplation och isolering utan Kristi efterföljelse i det dagliga livet ute i samhället. Anabaptisterna tog också avstånd från den sakramentala och liturgiska tradition som odlades i klostren. Istället läste man bibeln i små grupper, betonade mission och den fria viljans betydelse i relation till lärjungaskapet.[15]

Anabaptisterna hade en ny förståelse av ett liv i gemenskap. Det handlade inte om att anpassa klostergemenskapen till vanliga människor. Inte heller låg tyngdpunkten på själens inre liv, introspektion. Istället ville de förankrad det andliga livet i gemenskap med andra troende, inte i askes och isolering från omvärlden. Det inre livet med Kristus skulle ha sin yttre motsvarighet i etik och moral. Gemenskapen formades av en tro som var aktiv genom kärlek och omtanke och som hölls samman av trohet och lydnad. De hyste inget hopp om att den etablerade hierarkiska kyrkan med dess koppling till stat och myndighet skulle kunna förnyas, utan såg förnyelsen komma genom en ny gemenskap av troende. Genom detta bröt de klart med den medeltida traditionen. [16]

Bland de teman som framträder tydligt inom anabaptismen finner vi termer som gudfruktig, from, vara andlig (Frömmigkeit),ödmjukhet och, som ett resultat av förföljelserna, lidande. Man ville förena tro och liv, ord och handling, kärlek och lydnad. Livet var en pilgrimsresa i helgelse genom ett lärjungaskap som tog sig uttryck i bibelläsning, bön, gudstjänstfirande, omsorg och en enkel livsföring.