thumb_NFU-logo_transp
 
      
Är blomningen förbi


När min jordiska lyckas hus

vr
brann ner till grunden

räddade jag ur lågornabrann ner i grunden

ett enda ting:

tron på Guds barmhärtighet.

Med skatten i svedda händer

vände jag ruinerna ryggen,

såg solen gå upp

och log förväntansfullt

mot nya dagar.

Så skriver Inez Eriksson. Och det är ingen snabb och lättköpt insikt hon redovisar. Inez har varit sjuk sedan ungdomen. Hon har tvingats leva i sitt rum i över tjugo år. Tidvis har hon varit så dålig att hon inte ens orkat tala i telefon.

Om vi lägger Inez´ liv mot den allmänna bild av livet som vi har, blir det ännu klarare vilken betydelse hennes räddade skatt har. Ylva Eggehorn säger: ” Vår kultur söker smärtlindring till varje pris. Frånvaron av smärta är i vårt samhälle själva kriteriet på ett lyckligt, lyckat liv. Vi har glömt smärtans omistliga funktion: att visa att det finns en annan, något annat, utanför mig själv, som kan beröra mig. Smärtan i livets tjänst talas det sällan om.”

Redan de små barnen skyddas från starka känslor. Henrik satt på golvet och lekte. Far tog bort en sak som han inte fick ha. Genast frågade mor: ”Vad gav du honom i stället?”

Eller som när Eriks katt måste avlivas. Då försäkrade mor sig först om att det fanns en ny kattunge att få hos kusinerna. Vi borde inte stoppa tårarna genom att genast ersätta med ett nytt djur. Låt sorgen värka ut först. Då lär barnen sig att blanda glädje och sorg.

Att mista kan innebära att förlora föräldrar, livskamrat eller barn. Men det behöver inte alltid betyda att en konkret sak eller person försvinner ur ens liv. Det kan vara den svåra process en människa upplever, när verkligheten helt krasst visar att du kommer att leva ensam. En icke vald ensamhet kan kännas lika smärtsam som att bli allena efter ett äktenskap. Och inga vänner ställer upp, beklagar sorgen och frågar hur det går.

En liknande situation kan också nyblivna föräldrar uppleva: det barn de väntade fick de aldrig. Det barn de anförtroddes var ett helt annat. Ett barn som tvingade dem att omvärdera det mesta i tillvaron.

Gustaf Wingren skriver med tanke på de människor som fått en tung lott i livet: ” Det bästa är att bara leva samman med den som har fått bördan lagd på sig. Se uppåt på den som bär, inte neråt! Dessa som har fått bördorna. De går före, i spetsen. --- Vi måste äntligen medge att vår tillvaro rymmer gåtor, utan svar - det finns inga svar att ge. Vi lever bundna till det vi kan se - och i det som vi ser finns inget svar. --- Men en sång hörs, långt borta, såsom ett brus av stora vatten. Från Framtiden, därifrån kommer Han. Och allas ögon skall se Honom.”

Men vi får erkänna: Alla upplevelser får oss inte att växa som människor. Och vi behöver be med Eva Magnusson:

Gud, till dig kommer vi

med vårt rop och våra sånger.

Till vem skulle vi annars gå?

Du som har skapat oss

vet att vi är sköra-

lerkärl som lätt brister.

Ja, bräckliga är dina barn

och din jord är sargad.

Därför kommer vi till dig

med vår bön:

Fyll våra liv med den glädje

som kan sjunka till botten

och bli bärande i sorgvinden.

Maj satt i kyrkbänken. Livet hade inte varit skonsamt mot henne. Och hon hade med åren blivit rätt oborstad. Där framme står den unge Göran och talar om frid. Så muttrar Maj halvhögt: ”Vad skulle du veta om frid...”

Frid kan upplevas så olika under olika tider av en människas liv. Någonstans har vi tänkt oss att det skulle finnas ett liv utan kamp. Jesus var människa som vi. Han, Guds son, dog för oss. Vem är då vi? Vi som kräver att vårt liv skulle vara utan fruktan och ensamhet.

Det goda som möter oss skall vi uppskatta. Men vi skall sträva efter att hålla det i en öppen hand. Och när smärtan och saknaden blir en del av vårt liv skall vi minnas: Den som lidit och ändå fortsätter att leva i tro och hopp är den som funnit en livssyn som är väl värd att begrunda.

Helena Jansson