Minns du lyckan att som barn smyga in i ett litet krypin. Känslan av att ha ett eget bo. Under arbetsbänken i köket hade vi en öppning precis lagom att sitta och mysa i. Ett annat fint ställe var utrymmet vid sidan av trappan i farstukvisten. Där hade jag min lekstuga. Våra barn hade en koja under köksbordet som täcktes med en röd bommullsfilt.

Det första egna hemmet är något speciellt. Jag tänker på de två vindsrummen som bara var mina. Där målade jag köksskåpen gula, fönsterposterposterna gröna och dörren till trappan lila, bara för att jag ville. Jag flyttade ofta på de begagnade möblerna och ritade stora teckningarna direkt på väggen i trapphuset, för det skulle rivas efter mina fyra år på platsen.

Så tänker jag på hemmet i Björkhagen, det första där vår familj inte var hyresgäster utan ägare. Hur väl vi vårdade det!

Runt om vårt hus står en evig rymd.
Och det finns inga andra väsentliga ting
än detta hus med en rymd omkring.

K-G Hilderbrand

Ett hem har väggar som kan stänga ute och kan innesluta. Väggar är nödvändiga för att det alls skall bli en trygg plats. Men Flora Larsson inser att de kan bli ett hinder:

”Hjälp mig Herre att inte bli begränsad av väggar fast jag bor inom dem. Låt mina tankar stiga över hindren, utforska universum. Låt min ande sväva mot eviga rymder. Låt min kropp fröjdas att få vandra under öppen himmel trots vind och regn, solsken och dimma, och komma hem upplivad, vederkvickt, förnyad. Må jag aldrig låta hemmets väggar begränsa horisonten för min själ.”

Vägar kan också vara väldigt olika. Ibland är de långa, men behöver inte vara svårare att gå ändå. Även om de är fyllda av hinder är det inte omöjligt att komma vidare. Andra dagar ser vi inte ens antydan till en stig. Någonstans snappade jag upp uttrycket: ”De som vilse vandra nya vägar leta, varav andra hava gagn att veta.”

Att cykla på vägar som användes mest av hästar med kärror, var inte så enkelt. Där fanns tre djupa spår, alla för smala för att det skulle vara lätt att hålla balansen. Men visst kom vi framåt. Det var en av dessa perioder i livet när det var ett måste att färdas vidare. Ibland måste man våga ett uppbrott, lämna gamla erfarenheter. Kanske uppleva sig själv som vägröjare. Till och med sent i livet kan det gälla att våga en nystart. Karin Boye skriver:

Du skall tacka dina gudar
om de tvingar dig att gå
där du inga fotspår
har att lita på.

Det talas om skyddsänglar när de små ligger i vaggan eller krypande upptäcker världen. Men i en vinter hängde jag upp en ängel i garagetaket, så att den vilade precis mot vindrutan på bilen, när den nya chauffören skulle starta. Och jag sade: ”När du spänner säkerhetsbältet skall du viska Tack för änglavakt.” Dessutom hittade jag en längre bön för vägfarare: ”Hjälp mig, o Gud, då jag kör, att jag inte gör något, som bringar andra i fara eller skadar dem. Bevara mig från att förargas. Gör mig lugn och belåten, när andra kör om mig på min färd. Låt mig, om så är din vilja, utan skada nå mitt mål. Hos dig är jag trygg i liv och död. Herre, överge mig inte.” Ove Hassler

På alla våra vägar är det bra att minnas, att livet är mycket mera än höga hastigheter. Inom kammarens väggar finns mycket av värde att finna. För den som är på väg ut och den som upplever hemkomsten mycket viktig.

Helena Jansson