|
Jag gjorde en tre veckors resa till Mpatamatu sommaren 2010 att göra en årlig monitoreringsrapport om läget av PAPACH -projektet. Här finns lite tankar, upplevelser och bilder från resan. Texten är skriven efter resan men baserar sig delvis på dagboksantäckningar.
23.6.
Jag är på flyg Helsinki - Amsterdam - Nairobi - Ndola och har äntligen lite tid för funderingar efter en ganska hektisk vår i jobbet och lite stressig och hastig packning för resan. Jag har mest två funderingar: att jag reser modigt helt ensam till ett ställe där jag egentligen inte känner någon från förut och att jag har egentligen dåligt samvete om att bränna pengar och kerosin i övre luftrymme genom att flyga tusentals kilometer - nånting som de fattiga i Afrika kan bara drömma om, också de som får bistånd via projektet. Jag tycker mycket om resandet och att se olika länder och kulturer, men har blivit allt mera medveten om resandets miljökonsekvenser och sett så många fattiga människor under ett par missionspraktikperioder i Afrika, att jag vill göra nånting nyttigt om jag reser, inte bara åka som turist. Jag har alltså blandade tankar, jag är samtidigt mycket lycklig
24.6.
Det var meningen att jag skulle ha ett par timmar att byta flyg i Nairobi, men det sista flyget till Ndola är 5 timmar försenad för att den väntar passagerare från Indien. Jag vandrar omkring Nairobi flygfält trött efter en dålig sömn på flyget, tittar på souvenirer och skickar textare till Andrew om försäningen.
Då jag äntligen landar på Ndola flygfält, väntar Andrew i en fin kostym med livvakten och chauffören som alltid följer med i borgmästarens tjänstebil. Livvakten kommer till mig redan i passkontrollkön med en papper där det står Jahu och säger: “Are you this person? There is a mayor waiting for you.”
Vi åker till huset jag får bo i. Det är ett vanligt lokalt hus vid samma gata som Andrews familj bor, nästan mittemot deras hem. Andrews fru Patricia har lagat mat och jag fär äta middag och bekanta mig med henne medan Andrew själv rusar iväg till ett möte. Andrew har sett till att det finns mat för mig, de har fyllt en frysbox med korv, kyckling, biff, lever, bönor etc. och på köksbordet finns corn flakes, havreflingor, peanut butter, te, kaffe, kryddor, saftkoncentrat... Jag är överväldigad av gästvänligheten. Senare på kvällen kommer Andrew tillbaka och vi diskuterar en stund. Jag tänker vara effektiv och berättar redan listan av uppgifter som missionskommitteen i Finland har önskat att jag skulle genomföra under min vistelse så att han kan fundera hur vi gör.
25.6
Andrew kom att hämta mig på morgonen kl. 8 och vi körde med projektbilen till Home Based Care center, vilket blev en vana under min vistelse i Mpatamatu. Efter morgonandakten tillsammans med personalen och efter att jag fått presentera mig, presenterade Andrew mig Alex Musonda, som koordinerar och ledar volontärernäs arbete i PAPACH-projektet. Under förmiddagen berättade han om hur de gör arbetet då volontärerna besöker de föräldralösa familjerna och hur de hjälper dem och jag får fråga om projektet. Sen åker vi till mitt hus för lunch, som Patricia och de studeranden på matlagnings- och huslig ekonomilinjen har lagat.
På eftermiddagen äker vi redan ut till byn med projektbilen, och besöker två familjer som projektet hjälper. I den första finns två unga kvinnor på plats, men de har också 3 mindre systrar att ta hand om. En av dem har studerat “Plant fitting” - som jag förstod att har nånting att göra med planarendet av gruvställen och -maskineri - i Luanshya Craft College, och en av dem syr kläder med en symaskin som de har i huset. Alex berättar mig att det är ett bra exempel av ett hushåll som har klarat sig bra med hjälp av projektet.
I det andra huset som vi besöker är bara en gammal kvinna på plats. Hon är en farmor som tar hand om 8 barnbarn, som är alla utan föräldrar. De har inte ännu kommit från skolan då vi är på besök, men farmorn håller på att koka mat åt dem på en kastrull på öppen eld utanför huset. Hon beklagar lite bröstet, att det är nånting fel och hon mår inte riktigt bra. Dessutom har de redan nästan använt majssäcken som projektet gav dem, deras wc-lock är sönder och vattenslangen på gården, den ända fungerande vattenkranen de har är sönder och det rinner vatten ut på gården.
Jag fick förstås en känsla att jag måste göra nånting att hjälpa till, men eftersom det var mitt första dag i byn och jag vet inte ännu hur allt fungerar, vill jag studera omgivningen och projektet mera innan jag gör nånting, som kanske kunde vara orättvist mot andra.
26.6.
Lite före 8 på morgonen knackar Patricia på dörren. Vi ska fara till Mwaiseni Home Based Care, en likadan medborgarorganisation där Patricia ska hålla ett workshop. Jag häller i mig morgonkaffet och lite majsflingor med mjölk och snart far vi med projektbilen till andra sidan Luansyha till Mwaiseni, ortnamnet betyder “Välkommen” på Bemba, det mest talade språket i Copperbelt-området
I workshoppen var det roligt att notera att de använde precis samma metoder som jag hade lärt mig några månader tidigare i jobbet på en träningskurs i facilitering av innovativa och effektiva möten och workshoppar. Det är sång och aftikanska versioner av uppvärmningslekar, men annars är det som vilket som helst proffs-workshop i arbetslivet, med “fläppitaulu”, tuschpennor, grupparbeten, presentationen av gruppernas tankar och gemensam diskussion i slutet.Annorlunda för mig är bara att vi sitter i ett tegelbyggnad med plåttak och inga fönsterglas i en aningen kylig morgonvind, och förstås språket. Men de blandar så mycket engelska ord till Bemba att man nästan kan följa med vad som talas om.
Under Patricias tal vill Rhoda, fryn till pastorn Barrington som leder Mwaiseni Home Based Care, visa mig omkring deras center. Som fortsättning till tegelbyggnaden som fungerar både som kyrka och skolningsplats, finns ett par plåttak till och under dem väggar gjorda av bara plastsäckar: en byskola. Rhoda säger att det startade med skola för 7 utsatta barn, men att det nu finns över 300! Jag får också se kontorsbyggnaden, en HIV-testlaboratorium och en helt ny klinikbyggnad, som har blivit byggd med hjälp av Luanshya stad. I en liten byggnad bredvid dem får jag träffa en ungdomsledare och ett par unga män som håller på att spela in musik med elgitarr, dator och mixerbord. Vi diskuterar en stund och jämför ungdomsarbetet i Zambia och i Finland. Överaltt finns det stor behov att erbjuda de unga nånting vettigt att göra att hålla dem ut från gatorna och barerna. Under vårt rundtur får jag en känsla att Rhoda är mycket stolt över deras center.
...to be continued... |
