Åren 1940-1960 bodde ett 40-tal personer i Paljak. Flertalet av dem tillhörde baptistförsamlingen.

Från att ha varit nio familjer, skedde en utflyttning som skulle resultera i att hela byn tömdes på folk.

En del emigrerade till Sverige, andra till Jakobstad och Gamla Vasa. De 2 sista övervägde att flytta till sina söner i Sverige. Husbonden, Mats Lygdman , var i vånda. En yngre släkting sa till honom -Sälj korna, behåll hästen, bo kvar i byn!

Två veckor senare avled han i sin gungstol. Pojkarna i Sverige tog hand om sin mor. Frågan om flyttning för de två sista svenskarna var därmed avförd.

Och det gick som den gamle mannen hade sett och hört i en dröm: Alla svenskspråkiga flyttar bort och finskspråkiga flyttar in. Den första familjen hade föresten redan kommit till byn, ett år tidigare.

Nådens folk

I början av vårt sekel kom en man vid namn Johan Rausk till Paljak för att predika guds ordför byns invånare. Han var bosatt i Pensala där det fanns en baptistförsamling vid den tiden som Rausk var medlem i.

Vandringarna med egen mat i ryggsäcken längs en genväg till Paljak var inte förgäves. Människor kom till tro på Herren Jesus och den 29 december 1892 fick Rausk leda förhandlingarna då en församling bildades i Paljak.

I mitten av 1940-talet bodde följande familjer i Paljak:

Isak  och Wilhelmina Isaksson

Mats och Etel Lygdman + barnen Jarl och Karl-Johan.

Matilda Högström var ensamstående med 7 barn, Lea, Adele, John, Allida, Sigvard, Gerald och Rangvald. Hon dog i fähuset under mjölkningen.

Alfred och Falin + barnen Alfa, Alef och Alvar.

Jakob och Lydia Söderström + barnen Agnes, Ruben, Alfons och Anna-Lisa.

Axel och Helmi Björklund+ barnen Gunvor, Gerd, Tage, och Sune

Eskil och Lea Björklund +barnen Boris , Berit, Brita, Börje och Eivor.

Hjamlar Andersson kom från Tenala och gifte sig med Anna Westlin från Fallback, Kimo. De fick 3 barn, Birgit, Margareta och Alf.

Meningsfullt liv

Man levde ett rikt liv i Paljak — rikt på mening och innehåll men strävsamt och ganska fattigt i fråga om jordiska ting. Det var naturligtvis jordbruket som utgjorde stommen i försörjningen.
Axel Björklund, som dog 1992, berättade i en intervju om mödorna i byn. Han var ändå “storbonden” där, eftersom han brukade åtta hektar jord. Men marken var sank och skördarna kunde därför inte alltid bli så lysande. Men det gällde att skaffa sig inkomster också på annat håll.
En del arbetade i skogen åt bönder i Kimo. Andra hade i ett tidigare skede sökt sig till Oravais klädesfabrik. Någon flyttade från byn för gott och bosatte sig pa fabriksområdet, exempelvis Hilma Back, av oravaisborna allmänt kallad för Paljak-Hilma. Flyttningen ägde rum redan 1929, och hon blev sedermera medlem av Oravais baptistförsamling, som fick stor glädje av hennes ovanligt vackra sångröst.
Man hade naturligtvis både kor, hästar och höns i Paljak, men också djurhållningen sked- de under knapphetens kalla stjärna. Speciellt arbetsamt var det under kriget, då Axel, brodern Eskil och Jakob Söderström var i front tjänst.
- Vi steg upp klockan tre på natten for att klara höbärgningen under den perioden, minns Helmi Björklund.
Naturligtvis fanns det också spänningar, då ingalunda alla i byn trädde in på den “smala
Vägen". Men några större problem kan man inte tala om. Lagandan och sammanhållningen var god.

Andlig Verksamhet

Eftersom Guds ord hade framgång blev det så att de som inte var omvända naturligtvis framstod som en något udda minoritet i byn. De flesta gav nämligen all sin fritid till andlig verksamhet. Man hade symöte en gång i veckan och höll mötesserier i Paljak, Komossa och Granudden (en by bestående av sju går dar i Vörå).
Församlingen i Paljak hade naturligtvis inte möjligheter att ha någon anställd pastor som herde för hjorden. Byns egna män tjänade som föreståndare, bland andra J Björklund och J P Isaksson under de första åren efter församlingsbildningen vidare M.H. Lygdman, Eskil och Axel Björklund med flere. När det gällde predikan och undervisning fick man ty sig till besökare. Många är de pastotrer och evangelister som gästat Paljak.
Och naturligtvis skulle eleverna vid predikantskolan i Vasa besöka byn. Axel Björklund menade att alla utom en (namngiven, men vi utelämnar namnet här) hade besökt Paljak, medan de studerade vid predikantskolan. Bland besökande förkunnare nämns John Pettersson, Johannes och Samuel Klemets, Hugo Holmlund, Reinhold Nylund, Effie Nylund (Månsus), Elisabeth Nilsson (Sundell) och Viola Viklund (Englund), Gideon Enholm, Aino Lame och många andra.
Ar 1905 köpte församlingen in ett hus som togs i bruk som bönhus i Paljak. Detta såldes senare, och man började hålla möten i hemmen, främst hos Björklund. Sedermera byggde den lilla församlingen ett bönehus i Komossa, vilket var invigningsklart 1952.
Axel Björklund har berättat om sin vånda i samband med bygget i Komossa. Det var svårigheter med anskaffning av stock och övrigt byggnadsmaterial. Men en dröm, som återkom tre gånger, gav Axel förvissning om att man var på rätt väg. Han såg ett kors som förvandlades till "nådatron" Han bodde då i drömmen, på en plats där många andra bodde, och trafiken var livlig. Det var som om jag hölls ovanför en avgrund och såg hur folket föll ner i den, berättar Axel.

Tio år efter drömmen skulle han komma att med sin familj vara bosatt i Jakobstad, där “många andra bodde och trafiken var livlig”. Men han fick vara med och förverkliga uppförandet av bönehuset i Komossa, innan han drog norrut.

Uppbrottssignaler

Axel Bjorklund, som sannerligen inte var någon drömmare utan stod med båda fötterna stadigt på jorden, hade också andra uppenbarelser om framtiden. Han såg Söderströms lämna Paljak, vilket de också gjorde i början av 1960-talet för att bosätta sig i Gamla Vasa. Folk for i rader från de övre gårdarna, enligt Axels vision bland andra Eskil Björklund, brodern, med sitt flyttlass.
I Axels vision ingick också en bild av finsk språkig inflyttning till Paljak. Mats Lygdman sägs ha haft samma uppenbarelse  — han “hörde” före bybornas uppbrott finska talas i byn.
Drömmar, visioner, under och tecken förekom bland de troende i denna märkliga by, även om de absolut inte kan betecknas som några svärmare. På baser av samtal med den nu 90-åriga Tekla Löfgren i Komossa för åtta år sedan, fick jag intrycket att det till och med fanns en viss rädsla för extraordinära yttringar bland de troende i Paljak.
Därför kan man ha stort fortroende for vittnesbörden om övernaturliga fenomen i stil med dem Axel skildrar. Dennes fru Helmi ger också en märklig skildring av en oförklarlig händelse i samband med Elisabeth Nilssons och Viola Viklunds vistelse där. De två kvinnliga evangelisterna bodde hos Axel och Helmi, och i fähuset fanns endast en mjölkande ko. Det var inte möjligt att få tag i mjölk, och familjen och gästerna fick gå till sängs medan ett tomt mjölkämbar förblev stående i den låsta farstukvisten.
Följande morgon var kärlet fyllt till hälften med mjölk, och dörren var fortfarande låst! (Elisabeth Sundell i Vasa kan intyga sanningshalten i detta, eftersom hon var av de gäster, som fick bevittna mjölkundret.)
Måste alla de ursrpungliga invånarna lämna Paljak? Axel Björklund hävdade vid intervjun med honom, att förhållandena visserligen blev bättre, så att man kunde erhålla förmånliga lån. Men den jord småbrukarna ägde sedan tidigare var alltför otillräcklig.
Och en ny tid hade randats. Den yngre generationen kunde ingalunda finna en trygg framtid genom att förbli i Paljak. Och tanken på emigration spred sig också till byinvånarna i den avlägsna idyllen. För de äldre hägrade andra alternativ; flyttning till någon tätort i hemlandet.

Farväl till Paljak

1959 förbereddes uppbrottet genom att man upplöste församlingen och medlemmarna uppgick i Oravais församling. Bönehusföreningen, som förvaltar egendomen existerar än i dag, och man har rustat upp bönehuset i Komossa.
Där möts både yngre och äldre före detta Paljakbor, troende och icke troende, med en stark känsla av samhörighet varje sommar, Trots att 1960-talet blev årtiondet då folket i Paljak tog farväl av sin by, bor denna plats kvar djupt i deras hjärtan.

Sverige blev det nya hemlandet for många, yngre såväl som äldre. Bröderna Björklund sökte sig med sina familjer till Jakobstad då arbete kunde beredas vid Schauman-fabriken. Söderströms sålde det hus och den egendom
som tidigare varit i Isakssons ägo till en finne vid namn Hotta, som kom att bo där ett tjugotal år. Sedan kom Lahti, som flvttade bort 1987.

De sista svenskarna i byn var Mats och och Ethel Lygdman. Sönerna hade flyttat till    Sverige, Mats dog när han satt i gungstolen, och sönerna i Sverige tog hand om sin mor, som alltsâ flyttade västerut.
Det gick som trosbroderna Björklund och Lygdman hade sett på förhand.
I Paljak slog en gång livets puls. Nu råder tystnad — aktiviteterna om somrarna undan- tagna — i denna by som gömmer så många minnen.

*
MIN HISTORIA OM PALJAK är i huvudsak beskrivande. Jag presenterar en koncentrerad berättelse om en unik by i Österbotten, vilken avfolkats som så många andra byar. Det sällsynta ligger därför inte i avfolkningen.
Men hur kunde en by drabbas av en så kraftig andlig väckelse att den blev så totalt präglad av den kristna tron? Vi har visserligen ett par byar i Larsmo som i någon man kan jamforas med Paljak, nämligen Kackur och Bosund. Men i båda fallen gäller det större byar med en helt annan struktur — och där närheten till Jakobstad och Karleby påverkat utvecklingen mycket starkt.
Jag överlåter att folk som sysslar med sociologi och samhällsvetenskap att eventuellt tillsammans med arkeologer, för fyllighetens skull  utröna betingelserna for det andliga bombnedslaget i Paljak. — EJ.