Ann-Helen och Lucas Erikssons drömresa

– Det är så svårt att veta var man ska börja! Den här resan har innehållit så mycket: upplevelser, mat, kyrkor, kultur, djur, natur, den inre resan...

Ann-Helen och Lucas Eriksson börjar småningom landa i vardagen hemma i Österbotten igen, men fortfarande ligger intrycken från deras långresa på ytan. När de berättar om sina upplevelser snubblar de nästan över orden och hejdar sig ibland: ”ja, vi vet inte hur mycket vi ska berätta om det där...” Det finns utan tvivel mycket att berätta efter ett äventyr på nio och en halv månad som har tagit dem runt jorden och tillbaka.

Vägskäl efter studierna

Tanken på en resa hade grott länge, och när Ann-Helen blev färdig med sina klasslärarstudier och det blev dags att flytta från Vasa blev det klart att de hade kommit till ett vägskäl, där de antingen kunde börja arbeta eller ta en paus från sitt vanliga liv. De valde resan, eftersom de ville se något nytt och dessutom växa tillsammans i sin tro. Det här med att växa i tron är något de hela tiden återkommer till när de berättar om sin resa. Den yttre resan är lättare att berätta om, men den inre resa de har gjort har varit minst lika betydelsefull. Att komma bort från vardagens rutiner och istället ägna tid åt Gud var också ett av deras mål med resan. Den fick bli ett kliv åt sidan, bort från vardagen och fulltecknade kalendrar. Istället för att detaljplanera sina dagar fick de lära sig att förtrösta på Gud och se vart det ledde dem. Det blev också ett tillfälle att växa ihop som par och verkligen lära känna varandra.

Gud stängde och öppnade dörrar

Även om de hade bestämt sig för att resa var det länge oklart vart resan skulle gå. De hade planer, men flera alternativ rann av olika orsaker ut i sanden.
– Gud stängde dörrar, men vi var själva inte speciellt oroliga, fastän vi ännu i augusti inte visste vad vi skulle göra i september. Det var nog omgivningen som var oroligare...
Och det blev också så att Gud öppnade en dörr för dem, i Israel. De anmälde sig till en tio dagars rundtur som ordnades av ICEJ, International Christian Embassy Jerusalem. På rundturen fick de en första smak av landet och deltog också i lövhyddohögtiden. Det var ändå bara början av deras israeliska äventyr, som fortsatte på moshaven Yad Hashmona i närheten av Jerusalem, där de kom att arbeta som volontärer i drygt tre månader.
Yad Hashmona, som grundades av finländare men drivs av messianska judar, fungerar som ett litet samhälle med hotell, restaurang och en biblisk trädgård. Som volontärer hjälpte Ann-Helen och Lucas till med det praktiska, främst städning.

Bibeln blev levande i Israel

– På moshaven fanns 18 volontärer från hela världen samtidigt som oss, och att arbeta tillsammans var väldigt roligt!
I den bibliska trädgården finns växter och redskap som nämns i Bibeln, men som man kanske inte förstår som modern nordbo. Till exempel vinpressar var obekanta föremål tills Ann-Helen och Lucas konkret fick se dem i sitt sammanhang, vilket gjorde Bibelns berättelser mycket lättare att förstå.
– Att resa i Israel var överlag en mycket viktig tid, eftersom Bibeln öppnar sig på ett helt annat sätt när man själv har sett öknen och upplevt friden vid Galileiska sjön. Det blev till mycket mer än en resa.
Volontärerna vid Yad Hashmona fick varje månad åka på en utfärd och inte bara se landet, utan också lyssna på undervisning av en messiansk jude som kunde förklara händelserna i Bibeln så att de verkligen förstod kontexten. De fick på det sättet se platser som Jeriko, Betlehem och platsen där David kan ha besegrat Goliat.
– De exakta platserna känner ju ingen till, utan det är mycket ”troligtvis”. Det är ändå häftigt att tänka att det kan ha varit här, berättar Ann-Helen.

Resan fortsätter

– När vår tid på Yad Hashmona började närma sig slutet ville vi ändå fortsätta resa, och bestämde oss för att köpa en jorden runt-biljett. Men för att vara nådig med våra familjer åkte vi först hem en kort tid i januari för att se snö, äta julmatsrester och umgås med nära och kära.
Efter den snabba smakbiten av finländsk vinter fortsatte Ann-Helen och Lucas äventyret i Sydostasien, där de reste runt i fem veckor. De mjukstartade i det ”västerländska” Singapore och fortsatte till Malaysia, Thailand och Kambodja för att sedan återvända till Thailand. Från sin sejour i Sydostasien minns de främst den annorlunda kulturen och den goda maten.
– Det var ett rejält kliv ut från vår trygga sfär, speciellt i det fattiga Kambodja. I Sydostasien fick vi också lära oss att släppa kontrollen och lita på Guds ledning. Vi är båda kontrollfreakar i vanliga fall, men vi insåg snart att det inte kommer att fungera att boka boende och detaljplanera på förhand som vi först hade tänkt.

Volontärer i Australien

Efter att ha rest runt i Sydostasien landade de för en lite längre tid i Melbourne, Australien, där de i en månad jobbade som volontärer för organisationen Concern Australia som arbetar med marginaliserade grupper i samhället. Den del som Ann-Helen och Lucas främst hjälpte till med var LiveWires, som erbjuder eftisverksamhet för barn som annars skulle vara ensamma hemma eller ute på gatorna, där risken är stor att de råkar in i kriminella kretsar.  
– Vi fick bo hos en familj i en månad och deras gästfrihet gjorde stort intryck. Det var ett öppet hem, där det hela tiden rörde sig människor, t.ex. grannfamiljer och en drogberoende ung man som regelbundet kom på middag. Vi önskar att fler kristna familjer var så. Det du äger är en gåva, en välsignelse du får ge vidare.
Ann-Helen och Lucas fick uppleva ett öppet hem i Melbourne, men de fick också uppleva en öppen församling. St Martin’s Church, som är en del av Concern Australia, har riktat in sig speciellt på samhällets utstötta, människor med en brokig bakgrund som knappast skulle komma på en vanlig gudstjänst. En del kom bara för maten som serverades efter gudstjänsten, men var välkomna för det. –Det var inte den perfekta kyrkan, men inspirerande! Gud har lett oss till olika platser för att lära oss olika saker. I Asien såg vi fattigdom, och i Australien lärde vi oss hur man kan hantera fattigdom mitt i ett rikt samhälle. Vi fick lära oss att missionsfältet inte bara finns i Afrika eller Indien, utan att det finns runt omkring oss där vi bor.

Naturupplevelser i Australien, Nya Zeeland

Efter månaden som volontärer var det dags att bege sig ut på resande fot igen. En tre dagars tågresa genom öknen upp till Darwin fick dem att inse hur enormt Australien är. Bilresan från Cairns i norr ner till Sydney bjöd på naturupplevelser utöver det vanliga, som snorkling vid Stora Barriärrevet. Australien bjöd också på spännande människomöten. Till exempel svängde de in på en Ungdom med Uppgift-bas som de av en slump körde förbi i Queensland. Där träffade de en Finlandsfödd kvinna som bjöd hem dem till sig. Hon visade sig vara en riktig gudskvinna som inspirerade genom att berätta om vad Gud gjort i hennes liv.
Resandet fortsatte i Nya Zeeland, där de precis som i Australien hyrde en campingbil som de körde runt med. Nya Zeeland bjöd på fantastiska naturupplevelser, men visade sig ändå på många sätt vara en prövning:
– Vi var själva trötta vid det laget, men stötte också på otrevliga människor och råkade ut för inbrott i vår bil. I Nya Zeeland blev bibelordet ”Älska era ovänner” levande, och vi bad mycket om förmågan att förlåta och att inte låta ägodelar bli för viktiga.
Trots motgångarna bjöd Nya Zeeland ändå på många oförglömliga erfarenheter, som fallskärmshopp och bad i varma källor.
– Vilken förunderlig jord Gud har skapat!

Snabbare tempo i USA

Resans sista anhalt blev USA, som fick fungera som en förberedelse inför hemkomsten. Efter att länge ha levt långsamt drogs de igen med i det högre västerländska tempot. Konsumtionstänkandet fick större plats i USA och Gud sköts lätt till sidan. Men de mötte också givmildhet och öppenhet hos amerikanerna, vilket gav en tankeställare: som finländare har man ofta svårt att ta emot generositet, vad beror det på? De reste runt och träffade vänner i Kalifornien och Illinois och avslutade med resans Grande Finale i New York. Där kunde de andas ut och känna att de klarat av sitt äventyr, vilket innebar att de kunde unna sig lite mer än i början av resan: musikalbesök, caféer och god mat.
– Det var en fin avslutning på vår resa.

Tankar efter resan

Några råd har resenärerna till andra som går med resfeber.
– Det häftigaste med resan var att se att Gud leder när man lämnar över kontrollen! Man ska inte vara dumdristig, men man kan lita på att Gud går med.
Lucas tillägger också att det inte är omöjligt dyrt att resa. De jobbade ibland för mat och uppehälle och levde sparsamt, vilket gjorde resan utförbar.
– Jag skulle nog hellre jobba mer som volontär om jag reste iväg igen, funderar Ann-Helen. Det känns mer meningsfullt och det är roligare att vara längre på samma ställe så man kommer in i kulturen. Man kan ändå inte se allt!
Just det med att prioritera var något de fick lära sig under resans gång.
– Vad vi skulle unna oss var en ständig fråga: ska man betala för en tur upp på en glaciär eller räcker det att promenera nedanför den? ”Måsten” är kanske inte måsten för oss; att sitta på ett café och läsa är kanske vårt sätt att uppleva en plats. Vi mötte många på vår resa som var ute efter upplevelsekickar, och det gjorde oss tacksamma för att vi får våra behov uppfyllda av Gud och inte behöver leva för upplevelserna; då är det inte hela världen om vi missar något sevärt.
Vilken var då den största utmaningen under resan? Som svar på frågan svänger sig Lucas mot sin fru: – Anne, har det varit att komma hem?
Hon instämmer: här hemma är de vana vid att planera och leva i ett högt tempo. Under resan fick de lära sig att släppa taget och förlita sig på Gud. Nu blir deras utmaning att hålla liv i lärdomarna från resan.