Anne Gurine och Daniel Óskarsson,
Frälsningsarméns kårledare i Vasa: Frälsningsarmé har
gott anseende i Österbotten









Daniel och Anne Gurine Óskarsson är kårchefer i Vasa.
(foto: Sten-Göran Liljeström)




Det norsk-isländska paret Anne Gurine och Daniel Óskarsson leder sedan augusti 2001 den tvåspråkiga Frälsningsarmén i Vasa.

Vid årsskiftet 2000-2001 slogs den svenska och den finska kåren vid Frälsningsarmén i Vasa ihop till en enda kår. Från den 1 augusti 2001 leds Vasakåren av Anne Gurine och Daniel Óskarsson, som bakom sig har 35 respektive 30 års arbete inom Frälsningsarmén.
Anne Gurine är norska och Daniel är islänning. Daniel talar en god skandinaviska så det är inga problem att förstå vad han säger. Anne Gurine talar norska och fyller ut med de svenska ord hon kan, och det är inte heller någon större svårighet att förstå henne. Hennes "grundspråk" är bokmål och det förstår vi finlandssvenskar också hyfsat, i alla fall betydligt bättre än nynorska. Daniel har börjat läsa lite finska, men kan ännu inte tillräckligt för att använda det i mötessammanhang. Därför måste de skaffa fram tolkhjälp både nu och då, eftersom det efter kårsammanslagningarna inte längre finns någon finskspråkig kårledare.
- Det betyder mycket extra arbete, administrativt sett, säger Daniel.
Varför slogs då kårerna ihop? Ja, det var helt enkelt en överlevnadsfråga.
- Både den finska och den svenska kåren var så små att det inte var lönsamt att fortsätta på egen hand, berättar Anne Gurine. Det fattas också kårledare i Finland, så knappast kunde båda den finska och svenska kåren få ledare i framtiden.

Daniel är Reykjavikbo
Daniel är född i Danmark men tillbringade det mesta av sin uppväxttid i Reykjavik. I sin barndom bodde han också i Akureyri och fyra år i Norge. Sin blivande hustru Anne Gurine träffade han i Bergen 1968 då han under några månader besökte sina föräldrar som då arbetade där. Hon var då löjtnant och assistent i Bergens 1:a kår. Daniel fortsatte sedan till officersskolan i England där han studerade ett år, och sen ett år i Norge. Daniel och Anne Gurine gifte sig år 1971. Anne Gurine är utbildad vid officersskolan i Norge.
Parets första arbetsplats som gifta var i Isafjord på Islands nordvästkust under tre år. Där fanns ett stort gäst- och sjömanshem som Frälsningsarmén ägde. Förutom att Anne Gurine och Daniel skötte om sjömanshemmet var de också ledare för Frälsningsarméns kår. Från Isafjord blev de befordrade till Reykjavik, där de var kårledare i tre år.
Daniels far var under denna tid divisionsledare för Island och Färöarna. Sen blev det arbete på två platser i Norge: Notodden och Flekkefjord. Efter det tillbaka till Island igen, där de var divisionsledare i fem år.
Sen var det åter dags för Norge, Oslo närmare bestämt, där de stannade tre år. Sen var de i sju år igen divisionsledare för Island och Färöarna, fram till mitten av 1995. Vid den här tiden firade Frälsningsarmén på Island 100-årsjubileum. Efter det var det åter dags för Norgevistelse, först som ledare för Frälsningsarmén i Nordnorge med bostad i Tromsö, och sen i Stavanger. Där var de fram till dess att det var dags att styra kosan till Finland.
Jag har gjort denna uppräkning bara för att visa hur flexibel och "flyttbar" man måste vara då man arbetar inom Frälsningsarmén.

Barnen bosatta i Norge och på Island
Óskarssons har tre fullvuxna barn som alla är med i Frälsningsarmén. Ester Danielsd—tir är kapten och gift med holländaren Wouter Gooswilligen. De arbetar i Norge. Andra dottern, Inger Johanne, är soldat och arbetar på Island. Sonen Daniel Oskar Danielsson gör för närvarande sin civiltjänst i Stavanger.
I februari får Anne Gurine och Daniel besök av Ester och Wouter och deras tre barn som de ska ta hand om en vecka så länge föräldrarna är på semester. Ester och Wouter kommer att medverka i möten den 2 och 15 februari.

Island och Färöarna en division
Då man tänker på de olika distrikt som Frälsningsarmén är indelade i, hör alltså Island och Färöarna till samma distrikt, de utgör en division i det Norska territoriet. Med Färöarna gjorde Daniel bekantskap redan som ung pojke då han följde med på resan till kongressen i Norge. Båten lade alltid till på Färöarna, och det var det som tidigare gav upphov till Frälsningsarméns arbete där 1924. På den tiden var Frälsningsarmén på Island under dansk ledning.
Då Óskarssons arbetade på Färöarna predikade de på norska som färöingarna förstår bra. Islänningarna förstår å sin sida färöiska ganska bra, men färöingarna har svårt att förstå isländska. Färöiska är ett språk som utvecklats ur de fornnorska dialekter som nybyggarna från västra Norge i tiden förde med sig.

Trivs i Österbotten
Då Óskarssons kom till Finland var det för dem ett helt nytt fält. De hade inte ens varit på besök här tidigare. Men i …sterbotten trivs de bra och hoppas kunna stanna ett bra tag.
Men det är inte bara kåren i Vasa som upptar deras tid. De åker ut och har möten på många håll och är mer eller mindre engagerade i hela svenska …sterbotten. Då de är ute på mötesresor utanför Vasa följer alltid en trogen grupp på 10-15 personer med. Annars är väl mötesbesökarnas antal på kåren i Vasa ungefär detsamma som för många andra små församlingar.
- På våra svenskspråkiga möten rör sig deltagarantalet runt 20, då vi har tvåspråkiga möten är antalet ca 30, men kan vara många flera ibland, berättar Óskarssons.
Till sin hjälp i arbetet har de en grupp som kallas Hjälptruppen, som stöder arbetet ekonomiskt. Den gruppen består av 20 medlemmar. åtta till tio personer samlas en gång i månaden.

Utposter i Nykarleby och Jakobstad
Varje måndag besöker Óskarssons Nykarleby och Jakobstad och har Hemförbund där kl 14 resp. kl 18. Också på de orterna samlas ett tjugotal tacksamma besökare. Hemförbund i Vasa anordnas på tisdagar, kl 14 för finskspråkiga och kl 18 för svenskspråkiga. Hemförbund var tidigare ett möte enbart för kvinnor, men numera är det öppet också för män.
På tal om möten av olika slag påpekar Daniel att han tycker att det mest positiva är att de kan evangelisera i hela …sterbotten.
- Vi har bra goodwill här, konstaterar han.
En ny form av verksamhet har Óskarssons också introducerat sedan de kom hit, nämligen den så kallade Torsdagsträffen som anordnas en gång i månaden. Den är inte upplagd som ett vanligt möte utan har en friare prägel. Man har olika teman för kvällen och inbjuder olika gästtalare. Sen har man servering under mötets gång. Responsen har varit god och man har fått kontakt med en del nya människor.
Daniel berättar att han även får bra kontakt med folk då han står i Prisma och säljer Krigsropet.

Lopptorg och hjälpverksamhet
I egenskap av kårledare är Óskarssons också ledare för Frälsningsarméns lopptorg. Man har en fast anställd där, men sen finns det flera frivilliga medhjälpare. På lopptorget är de varje tisdag morgon och håller en andakt. Då har de också med sig kakor och kaffe och idkar social gemenskap. Också detta är en ny begivenhet som de introducerat och det är mycket uppskattat.
Alla känner ju till Frälsningsarméns sociala arbete, men de flesta av oss kanske inte är medvetna om omfattningen. Óskarssons berättar att mer än 300 personer fick hjälp nu till jul. Mest rör det sig om utdelning av matkassar och presentkort på mat i t.ex. Citymarket. Ibland händer det också att kläder skänks gratis till riktigt fattiga personer. Det är då ofta fråga om stora barnfamiljer som har det knaggligt.
- En del av det som folk skänker till lopptorget går via Hoppets Stjärna vidare till bl.a. Ryssland, säger Daniel.

Julgrytorna
Daniel berättar att han kommer i kontakt med folk som säger att det inte blir någon riktig julstämning innan de fått lägga sitt bidrag i en av Frälsningsarméns julgrytor. Också i år fanns förstås deras grytor med i gatubilden i Vasa. Ett problem är att tiden på en vecka oftast är för kort, i synnerhet om vädret råkar vara dåligt någon dag. Anne Gurine berättar att man i Norge får ha grytorna ute en hel månad. Nu har de begärt att få förlängt med några dagar till nästa jul. Vi får hoppas att denna begäran bifalls. Det är polisen som bestämmer i sådana här frågor.
I år blev insamlingsresultatet också här i Vasa bättre än i fjol. Man fick via julgrytorna in lite över 20.000 euro, vilket är ett välkommet tillskott i Vasakårens arbete.
- De som får hjälp via julgrytorna inbjuds också till en julfest på Frälsningsarmén, berättar Anne Gurine. Och de som stått på vakt ute vid julgrytorna bjuds på middag.

Kornett, violin och gitarr
Vi är ju vana att förknippa Frälsningsarmén med sprittande musik, och det gäller nog ännu i dag. Anne Gurine och Daniel är också i det fallet goda representanter. Daniel spelar bl.a. kornett och violin, medan Anne Gurine mest håller sig till gitarren. De sjunger ofta duett. Jämsides med sina andra studier studerade Daniel violinspel då han var ung och han var länge i valet och kvalet vilket han skulle satsa på, musik på heltid eller arbete inom Frälsningsarmén.
På tal om musik så har Óskarssons deltagit i fyra av de dragspelsfestivaler som Sven-Erik Syrén anordnat. Festivalen som gick av stapeln den 3 november i fjol hölls förresten på Frälsningsarméns kår i Vasa.
Då var det fullt hus, det kanske aldrig varit så många samlade där tidigare på något möte. Vid det mötestillfället sjöng Óskarssons också duett och Daniel sjöng "Jag har hört om en stad ovan molnen" solo, med en inlevelse som nästan lyfte åhörarna till högre höjder. Han spelade också solo på sin kornett melodin "På en avlägsen höjd".
Óskarssons tycker att gemenskapen mellan de olika kyrkorna här i Vasa fungerar bra. De tänker då kanske främst på den gemenskap som prästerna och pastorerna har i forumet Kristen Gemenskap.

110-årsjubileum
Vasakåren firar sitt 110-årsjubileum 25-26 januari. Huvudtalare kommer att vara överstelöjtnant Ritva Harteva. Med på lördagens jubileumsfest är också major Marja Meras. Predikan blir på finska och den tolkas till svenska av Tuula Forslund. Resten av programmet blir på svenska, simultantolkat till finska av major Osmi Laaksonen.
Ja, vad vore den finlandssvenska kyrkofloran utan Frälsningsarmén! Vi önskar Anne Gurine och Daniel Óskarsson stor välsignelse i deras fortsatta arbete här i …sterbotten.


STEN-GÖRAN LILJESTRÖM








Krönikan


Bibelbältet

I USA är det sydstaterna, i Sverige är det Småland, i Svenskfinland är det norra Österbotten. Där är det fromma människor som befolkar byar och städer i något som oftast något försmädligt kallas för Bibelbältet.
Nu har vi även siffror på detta. Inom ramen för Barometern, det nya finlandssvenska opinionsmätningsinstrumentet, utrönas finlandssvenskarnas vanor och värderingar. Hit hör även gudstjänstbesök och trosuppfattningar. Och se, norra Österbotten är det minst sekulariserade, eller mest kyrksamma området. Det är knappast någon som förvånar sig över detta. Här har de inomkyrkliga och frikyrkliga rörelserna haft stor framgång i gången tid. Men religiositeten håller i sig.
Eller vad sägs om följande siffror? Drygt 60 procent av finlandssvenskarna säger sig tro på Gud, 14 procent gör det inte, medan 24 procent inte vet, kan eller vill svara på frågan. I norra svenska Österbotten (från Nykarleby till Karleby) uppgår de gudfruktiga till 78 procent, medan 7 procent inte tror och 15 procent svarar "kan inte säga".
Inte nog med det, här tror 57 procent på ett liv efter döden, medan i den mest sekulariserade delen av Svenskfinland, åland, tätt följt av huvudstadsregionen, är det bara 30 procent som tror på evigt liv. Var tredje nordösterbottning tror på helvetet, medan bara 15 procent av övriga österbottningar. Betydligt fler tror dock på himlen, eller 36 procent av finlandssvenskarna, men hela 55 procent av österbottningarna i norr. Och jag kunde fortsätta.
I en annan mätning har vi funnit liknande resultat, vilket ökar trovärdigheten i mätningarna. Var fjärde finlandssvensk (26 procent) ber till Gud varje vecka, i Bibelbältet 41 procent, där hela 12 procent besöker gudstjänst varje vecka, medan andelen i övriga Svenskfinland halkar ner till 4 procent. Det här gäller alltså den vuxna befolkningen.
I övrigt visar det sig att kvinnor och äldre uppvisar en större religiositet än män och yngre människor.
Det är några noteringar man kan göra med anledning av detta. Svenskfinland är tämligen sekulariserat. Enligt Kyrkans forskningscentral bad hela 40 procent av finländarna regelbundet, dagligen eller minst en gång i veckan år 1978. Tjugo år senare, 1998, hade andelen minskat till 35 procent och betydligt färre uppgav sig dagligen be. Finlandssvensken ber ännu mera sällan. Men dock, betydligt fler ber till Gud än det är folk i kyrk- och bönehusbänkarna.
En annan notering. Den religiösa geografin, det att olika byar har olika religiös karaktär var tydlig så länge närsamhällena var tämligen statiska och isolerade. I och med inflyttning och större rörlighet försvinner de gränsdragningar som även gällt trosuppfattningar. Framför allt i norra …sterbotten har olika väckelserörelser präglat olika kommuner och olika byar på olika sätt. Och i generationer har man t.ex. inte besökt varandras bönehus. Var och en har hållit på sitt. Långsamt har även detta beteendemönster förändrats. Men intressant skulle det vara att rita upp en karta över väckelserörelsernas fästpunkter. Det skulle bli en intressant mosaik.
En tredje notering. Det att folkreligiositeten tydligen även kan mätas i siffror borde väl även betyda att närsamhällena på något sätt präglas av densamma. Man har förstås kunnat notera detta i röstningsbeteende och i konkreta frågor, såsom motståndet mot mellanölsförsäljningen. Jag tror ju att även engagemanget för nödlidande i våra östra grannländer och aktivitet i flyktingfrågan kan ses som naturliga följder av en sann kristen livssyn, som inte bara präglar ett antal individer, utan även en större grupp människor, t.o.m. hela närsamhällen. I statistiken kan man utläsa det t.ex. i form av lägre skilsmässofrekvens.
Huruvida folk faktiskt är mera harmoniska och lyckliga än annorstädes är en annan fråga som, kanske förgäves, väntar på svar. Bibelbältet finns, men även i detta bälte kan man notera en ökande sekularisering. Det skall bli intressant att i kommande barometrar se hur starkt traditionen lever vidare. Och inte enbart i form av en tom tradition.

Kjell Herberts