LIVSORD

Älskad av Gud

Upp
Tillbaka

KRÖNIKAN

Många gudsuppfattningar
- men Gud förändras inte

Det är många som berättar om hur de känner att de är som allra närmast Gud ute i naturen. Det kan vara på en sten vid havet eller vid ett dike på en åker, men ofta verkar det vara lättast för männi-skan att uppleva Gud mitt i hans skapelse, där männi-skor och människobyggnader inte stör själen. Ibland är det just så jag känner, men det händer också att jag ser Gud när jag sitter på en parkbänk mitt i en myllrande, stökig stad med människor som skyndar, strosar, strövar och lever. Ibland kan jag få en glimt av Gud i en intensivt gul maskros, andra gånger i en bedövande mäktig katedral. I maskrosen ser jag Guds hantverk – eller snarare hans kreativa pyssel; jag kan nästan känna hans skaparglädje när han väljer den knall-gula färgen till en blomma som sprider sig så den färgsätter en hel gräsmatta. I katedralen får jag betrakta det som människor före mig har byggt för att påminna sig själva och sina medmänniskor om Guds storhet.
Men hur kan det vara en och samma Gud som skymtar i så olika sammanhang och vid så olika tillfällen? För det är väl inte en opålitligt ombytlig Gud jag tror på? Nej, inte alls; det är precis tvärtom. Gud är evig, men han är stor. Han är så stor att vi bara kan förstå honom på några få sätt på en gång. Och därför är det så svårt för en liten människa att pussla ihop de många gudsuppfattningar som finns. Precis som det är svårt för en österbottning att inse att det på precis samma jordklot där hon springer sina vardagliga ärenden finns både öknar, isberg och tropiska stränder med solglittrande vatten. Människan är för kort för att se över horisonten, och människans uppfattningsförmåga är för liten för att se hela Gud. Men jag kan lita på att Gud inte förändras från dag till dag. Guds skapelse växlar och förändras; det är så den är gjord. Men skaparen av det hela är evig. I Psaltaren (90:2) jämförs han med bergen (som ur vårt mänskliga perspektiv är rätt så eviga) men samtidigt konstateras han vara ännu mer beständig: ”Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet.”
I jämförelse med Gud är till och med berg föränderliga. Men eftersom jag ändå är en mycket liten människa, fungerar bergen som ett fullt fungerande exempel på evighet ur mitt perspektiv. Därför är det lätt för mig att tänka på Gud när jag står vid ett berg. Berget har olika ansikten – samma berg kan vara snöigt och vindpinat ibland, lummigt och grönskande ibland. Men det är ändå samma berg. Och att sitta på en blommande äng på bergsluttningen en lagom solig junidag – det är inget mindre än en stor kram av Gud själv.

Angeläget

Att älska sin nästa

I Bibeln uppmanar oss Jesus att älska vår nästa som oss själva. Javisst, det är ju självklart, som goda kristna gör vi väl det? Men man kan ju se på det på flera sätt. Det självklara är ju att vi älskar våra nära och kära, livskamrat, barn och barnbarn. Barnens uppväxttid med allt som hände! Barnbarn, hur lycklig var jag inte då jag fick första barnbarnet att säga moffa före hon lärde sig säga mommo. Oj, vad jag älskar den ungen! Eller fnittret häromkvällen då hon, 6-åringen metade för första gången och fick en braxen och flera andra stora fiskar, flera än moffa.
Det är också lätt att älska sin nästa i form av församlingsmedlem, de trygga kända ansiktena, handskakningarna och leendena man möter i kyrkan. Samvaron över kaffekoppen, glädjen att jobba tillsammans på talko, samhörigheten i sången och musiken.
Också i mitt jobb i ambulansen, träffar jag många olika människor i olika situationer i livet. Där kan jag också känna att jag älskar min nästa, barn och deras föräldrar, som av olika orsaker behövt min hjälp. En gammal människa, så vacker fast fårad och värkbruten, skrynklig i ansiktet, som utstrålar en livserfarenhet och glädje trots smärtor och besvär. Också sedan tanken inte mera hinner med, igenkännandet är lite si och så, men ett vänligt frågande leende som ännu spelar på läpparna. Visst älskar jag min nästa!
Men det finns ju så många olika människor man träffar. Hur är det med kärleken till dem som kommit på sned här i livet? De som sitter på parkbänkarna med sina kassar med flytande innehåll. Högljudda ibland, illaluktande om man kommer tillräckligt nära. Det är lätt att rynka på näsan och säga att de får skylla sig själva, de måste ju inte supa. Men vi skall inte döma, lär vi oss i skriften. Vad vet vi om vilka tragedier som ligger bakom ett trasigt människoliv? De har alla varit små och älskade av sina nära och älskas kanske ännu av föräldrar som bara kan se på hur de bryts ner, utan att hitta den trollformel som skulle lösa dem ur den onda cirkel de hamnat i.
Att älska sin nästa, om de är mobbare, misshandlare, terrorister, hur bokstavligt klarar vi av uppmaningen? Till exempel den familjefar som till sitt lördagsnöje sätter på sig de grova jobbskorna och inför ögonen på tre småbarn misshandlar sin fru till oigenkännlighet. Henne kände man sympati för, men mannen kunde man ha strypt, så kändes det. Att älska sin nästa kan vara svårt, kanske omöjligt ibland.
Ofta hör man, då något hemskt terrordåd eller liknande hänt, uttrycket ” he sku va nackskåte åt döm”, och många nickar instämmande. Förutom att det helt bryter mot Guds bud att inte dräpa, så borde man komma ihåg att i de totalitära regimer där nackskott förekommer, så kan situationen ändras snabbt. Ena dan delar man ut skotten, nästa dag står man och tar emot. Också dessa människor är vår nästa som vi borde älska. Exemplen kunde vara flera och bättre valda, men jag ville visa på hur lätt det är för oss kristna att glömma att vår nästa kan vara någon som vi inte gillar eller t.o.m. avskyr.
Men Jesu ord som vi hittar i Markus 12 där han förklarar det viktigaste budordet: ”du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av all din kraft.” Sedan kommer detta: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Detta gäller också idag då vi lever i en självcentrerad värld som fokuserar på mig och mitt, då vi helst vänder ryggen till då någon far illa, så vi inte behöver bry oss.
Herre, låt mig börja bry mig om min nästa och lär mig att älska min nästa som du älskar mig.

Bön av Franciscus av Assisi
Herre, gör mig till ett redskap för Din Frid
Hjälp mig att bringa Kärlek där hatet gror
Tro där tvivlet råder
Hopp där förtvivlan härskar
Hjälp migAtt skänka förlåtelse, där oförrätt begås
Att skapa endräkt, där oenighet söndrar
Att sprida ljus, där mörkret råder
Och bringa glädje, där sorgen bor.
MÄSTARE, hjälp mig söka
Inte så mycket att bliva tröstad som att trösta
Inte så mycket att bliva förstådd som att förstå
Inte så mycket att bliva älskad som att älska
Ty det är genom att giva som vi mottaga
Genom att förlåta som vi få förlåtelse
Genom att mista våra liv som vi vinna det
Det är genom döden vi uppstår till Det Eviga Livet.

Konstnär i Jakobstad

På tredje våningen i Tobaksmagasinet i Jakobstad hittar jag Malin Simons. Hon befinner sig i Jakartes utrymmen som hon får använda som konstateljé. Där här hon tillräckligt med utrymme för att arbeta och självklart även för en liten brännugn. Malin Simons är konstnär bosatt i Jakobstad. Hon har haft ett ett-årigt arbetsstipendium fram till nu. Simons har även jobbat deltid som lärare i bildkonst på BI. När vi hälsat på varandra frågar jag genast efter prov på vad hon håller på med för tillfället. Hon visar mig några "stora kulor" i lera som skall bli en del av ett konstverk till Jakobstads gymnasium. Jag får även se en skiss av hur slutresultatet skall bli och jag försöker se det framför mig, i verkligheten, vilket visar sig för svårt så jag sätter ett besök till Jakobstads gymnasium på min "Att-göra-innan-jag-dör-lista". Efter en svepande blick över rummet upptäcker jag ett flertal kartonger fulla med "kulor". "Vilket tidskrävande arbete" tänker jag för mig själv och ställer i ordning datorn för att påbörja intervjun.
Skulle det fungera med något annat än lera?
– Har lite funderat på att doktorera men jag är en mer konkret människa och vill skapa med händerna istället för att producera text. Allt skapande är i viss mån terapeutiskt.
– Och materialet har alltid varit lera. Om jag inte skulle ha hittat leran och det tredimensionella bildtänkande så skulle jag knappast hålla på med konst på sidan om annat arbete. När jag studerade till teckningslärare så längtade jag efter att få arbeta med lera igen. Så fort man ger sig in på ett område så börjar en resa och jag känner att jag har utvecklats. Jag känner att jag har nåt nåt eget att ge. Det måste vara så för att jag skall orka. Vi bodde i Helsingfors tidigare men efter tredje barnet så flyttade vi upp igen och jag återupptog arbetet med lera.
Gör du konstverk bara som tidsfördriv också eller har du alltid ett mål, en utställning t.ex.?
– Jag gör egentligen inget utan en utställning som mål. Idéer till projekt finns det gott om och jag skapar ofta arbeten som är i dialog med varandra där ett kanske leder till ett annat. Men jag behöver veta att det leder till en utställning för att börja med ett projekt. Projekten är så tidskrävande. Jag håller mig bra sysselsatt med konsten.
Går det att leva som konstnär på heltid?
– Det verkar inte så. Vet inte om jag skulle vilja det heller. Försäljning av konstnärliga produkter i större skala grundar sig på hantverket i första hand och inte så mycket på innehållet. Jag gör inte så gärna saker som ska gå att sälja i mängder. Ofta är min konst installationer med många delar som upprepas men bara en del av mina skulpturer passar i hemmiljö. Jag njuter mera av hantverket när jag märker att det går bättre, att jag blir skickligare på det. Som när jag gör många likadana detaljer till en större helhet och de blir mer förfinade för varje upprepning jag gör. För tillfället skulle det vara perfekt om jag, utöver konsten, fick fortsätta som lärare på deltid och lärare på endast ett ställe, inte i flera olika skolor.

Det verkar som om dina verk ofta berör någon trosfråga?
– Ja, jag har nästan alltid en utgångspunkt i tron, en tanke, en känsla. Det att jag får en bild av en stämning, en tanke, det är det som ger början. Jag är väl lite sentimental. Det är ofta livsvärden som ger upphov till verk. Mina verk kan beskrivas som tredimensionell poesi. Är ofta ganska reflekterande i mina verk. Vill att det skall vara konstruktivt och bejakande.
Ofta förekommer det en liten flicka i verken – hon relaterar till människovarandet, vår existens. Öppnar upp till reflektioner även om det lite är en kliché.
– När jag hade utställning i Helsingfors var det många som gav som feedback att de tyckte att det var en väldigt vacker utställning. Den estetiska upplevelsen är viktig och öppnar upp till många nivåer inom oss men många kunde också ana och se att konstverken hade ett kristet innehåll. Utställningen var ändå så öppen att det gick att ta till sig på många plan. Jag vill inte vara nån korstågsriddare utan jag vill nå folk på många plan oberoende av vad man känner. Jag använder ju ofta vatten och levande eld och ljus i mina verk. De är estetiska ämnen men också sinnliga. Många njuter av det estetiska i en målning, men mitt sätt når kanske andra människor. Jag tycker att såna som inte är vana att ta till sig konst kan få en konstnärlig upplevelse i mina verk – genom att mina material är jordnära och mina verk ofta är symboliska.
Lokalen för mina utställningar behöver även ge en stämning, ett lugn. Ett kafé är kanske inget bra ställe för mina verk.
Projektet till gymnasiet är spännande. Där har jag ett stort och ljust utrymme till förfogande så skulpturerna handlar mycket om ljus och skugga. Temat är vatten i olika former och blir en komposition som både innehåller lekfull symbolik och dynamisk rörelse.
Leran och hantverket är ju omnämnt i Bibeln, påverkar det förhållandet till dem?
– Materialet är både berikat och belastat av sin symbolik. Det förekommer eller kanske mera tidigare att man gjorde arbeten som refererade till symboliken med människokroppen. Materialet ger nog något speciellt. Mina arbeten i andra material skulle troligen inte ge samma känsla. Ytan är ändå levande på nåt vis. Folk är intresserade av hur något är gjort och det kan de läsa ur ytan.
– Barnen har väldigt lätt för tredimensionellt tänkande, symboltänkande. Att konkret forma något underlättar tänkandet för mig åtminstone, och i tredimensionella arbeten ser man saker tydligare.
– Folk tycker säkert att man är lite konstig som satsar så mycket tid på konsten, det egna uttrycket. Själv känner man sig också lite konstig. Det känns som om jag odlar ett reflekterande som känns jätteviktigt för mig, livet är nånting mer än att bara tillgodose de vardagliga behoven. Jag har känt väldigt starkt att jag just med keramikskulpturer kan förmedla nåt som... att jag själv har så stark känsla, att jag har ett behov att göra dem. Jag har nog ett mål annars gör jag dem inte. Det att jag vill dela mina tankar med andra driver mig. Tror nog att många väljer att jobba med det här för att det odlar delar som man annars inte hinner bejaka.
Hur går konstnärsskapet ihop med ett familjeliv?
– Åtminstone är min man lite ovanlig som förstår det här. Att jag behöver få jobba med leran och mitt uttryck. Det påverkar vardagen på ett annat sätt än ett 8-16-jobb. Barnen tycker dock att det är roligt att mamma gör nåt lite annorlunda. Barnen har varit på besök till ateljén från skolan och åtta-åringen var stolt över att få visa vad mamma håller på med. Ateljén/Jakartes utrymmen delas förresten med två andra. Vi renoverar en källare hemma där jag ska få ett eget utrymme men det blir nog fort för litet. Tyvärr har konstnärer oftast små inkomster men behöver ofta stora, dyra utrymmen.
– Jag har svårt att kalla mig konstnär för jag är så konventionell och normal. Fyller nog inte kriterierna för en konstnär i övrigt. Konstnärsbilden är en stereotyp och många säljer sin konst med sin personlighet och image också. I konsten är jag mig själv och får fram kvaliteter som jag inte klarar av att få fram på andra områden. Min konst är det bara jag som klarar av att göra. Även om jag blir bedömd så är jag ändå nöjd med vad jag åstadkommit. Jag är inte rädd för hur det skall tas emot, men nog lite nervös ibland.
Malin Simons är medlem i Betania, kanske inte så aktiv alltid.
– Vi vill inte driva på barnen varje söndagsmorgon. Att man skall iväg när vi gör det alla vardagar. Konsten är ett meditativt arbete så jag har ett andligt andhämtningshål där.

Kom och titta på Malin Simons utställning i Vasa konsthall i september

Enkla steg till varandra

Det går på nolltid att bli förälskad. Det behöver inte heller ta speciellt länge för ett par att konstatera att de tycker om varandra och vill vara tillsammans. Många flyttar ihop efter en ganska kort tid av bekantskap och så börjar parrelation på allvar. Allvar i den meningen att vardagsnötningen börjar och man noterar med glädje att man trivs ihop och man konstaterar med smärta att den andra inte alltid är den ljuvliga person man föreställt sig. Tiden (och parternas egen mognad och förstånd) visar så småningom hur det hela blir. Blir det en kort bekantskap med en periods samboende eller blir man kanske ett stabilt par, som etablerar sin relation och fortsätter att vara tillsammans, kanske skaffar familj med allt vad det innebär.
Båda scenarierna är möjliga, dessutom med en mängd variationer. Det finns säkert inget entydigt svar på varför det ibland blir si och ibland så. Olika undersökningar har gjorts där man undersökt hemligheten med en långvarig parrelation och de visar alla på att en bevarad respekt för varandra och en trygghet i varandras sällskap är avgörande faktorer. Någon klok människa har plockat fram fem saker som skall till för en fungerande och varaktig relation. Dessa är: tid, samtal, presenter, beröring och handling.
De två första är så självklara så dem tänker jag inte säga speciellt mycket om just nu. Utan bara konstatera att de är livsnödvändiga i en relation där man vill hålla liv i och bevara kärleken.
Jag vill fokusera litet mera på de tre sistnämnda och börjar med presenter. Det är närmast en självklarhet att man blir glad av att få en present. I en parrelation är det som om den biten skulle fungera i början av en relation, men tendera att falla i glömska vad tiden lider. Av någon anledning är det många män som upplever det obekvämt att ge sin älskade en present. Man vet inte vad man skall köpa, eller vad hon tycker om. Största orsaken är kanske rädslan att göra bort sig; att hon inte skall uppskatta presenten man ger. Det finns inget värre för en man än känslan av att ha gjort bort sig. Speciellt inför sin kvinna. Att ge sin älskade en present handlar egentligen inte så mycket om presenten i sig, om den är anspråkslös eller värdefull, utan det är fråga om att man blottar sin egen känslighet. Visar något av sitt innersta. Det är inte bara män som är ovana med det. På något sätt tycks det vara ganska vanligt hos båda könen att vi är ängsliga för att blotta våra känslor för varandra. Det är okej att komma ihåg med en present på födelsedagen eller till jul. Då finns det en yttre orsak som legitimerar gåvan och ingen behöver sätta så mycket känslor i det. Men en gåva, helt apropå, utan annan anledning än att just nu vill jag ge dig något bara för att jag tycker om dig, det känns mera avslöjande och osäkert.
Sen kan man ju fråga sig varför det är så i en parrelation där vi känner varandra väl och där vi hungrar efter att bli sedda och bekräftade. En liten present kan ge just den upplevelsen och lysa upp en annars trist vardag och vara gnistan som ger lågan mera liv.
Beröring är följande sak. Det finns många slag av beröring – hård, öm, ond, förlåtande, uppmuntrande, erotisk, sexuell, sensuell och så vidare. För en tid sedan stötte jag på begreppet "hudhunger". Jag tycker att det väldigt bra beskriver vad beröringen handlar om. Vi bär alla på en hunger av att bli berörda. Då tänker jag i första hand inte på att man blir mentalt berörd eller rörd av något, utan helt konkret på vårt behov av att känna en annans hud mot sin egen hud, en tydlig fysisk beröring.
I de flesta parrelationer finns den erotiska och sexuella beröringen, som är viktig men i vissa situationer kan upplevas så krävande att den ena parten hellre avstår från all beröring än utsätter sig för de kraven. Också den som av den orsaken drar sig undan beröring bär på en hudhunger. Längtan efter att bli berörd på ett ömt, respektfullt och bekräftande sätt. Det är den beröringen alla människor behöver. En beröring som kan vara en klapp på axeln, en kind som blir smekt, någon som håller min hand, någon som vill krama mig - sensuellt erotiskt eller i all vänskaplighet. Det behöver människan för att må bra. En beröring som har sitt motiv i respekten för och tilliten till varandra.
Den sista saken är handling. Att i handling visa att man är viktig för varandra. Också det är något vi kan göra på oändligt många olika sätt. Ofta handlar det om att även inför andra visa att man är stolt och lycklig över sin partner, både när man är tillsammans och när man råkar vara på olika håll. Det kan handla om att inte tala nedlåtande om varandra inför sina egna vänner, att inte gå med i jargongen när gubbarna gör sig lustiga över kvinnfolket eller när kvinnorna ondgör sig över sina omöjliga gubbar. Att till exempel då våga stå upp och säga att jag är stolt över just den partner jag har valt. Lika viktigt är det att kunna visa omtanke och respekt för varandra när man är ute tillsammans. Man lämnar inte sin partner vind för våg i ett sällskap eller på en tillställning.
En rätt vanlig upplevelse är när paret besöker den ena eller andras föräldrar och dessa av någon orsak gör sig lustiga över eller på något sätt ansätter antingen sitt eget barn eller sin svärson eller -dotter. I den situationen är det få saker som känns så bra som att ens partner ställer sig på ens sida och hövligt men bestämt säger ifrån.
Handlingen som byggsten i en parrelation är ofta fråga om den offentliga handlingen, det som vi gör inför andra för att visa att vi hör ihop och att vi är lojala mot varandra. Upplevelsen av att någon ställer sig på ens sida just när man själv känner sig svag och utstött är ett av de allra djupaste kärleksbevisen. Det känns som nåd

Glas och kunder ska hanteras med respekt

Jakobstads- och Pedersörenej-derna är kända för sin företagaranda som tagit sig uttryck i många företag av olika slag. Ett av dem som väl alla ortsbor känner till är Glas Service Lund AB i Jakobstad. Företaget som Hans Lund startade år 1957 firade i fjol 50-årsjubileum. Till en början skötte Hans ensamt företaget tillsammans med hustru Eva. Men i början av 1960-talet anställde man efter hand mera folk.

Generationsväxling i mitten på 80-talet
Numera drivs firman av de tre sönerna Jörgen, Christian och Torvald. Missionsstandaret har intervjuat dem för att få lite mer information om hur det går till i glasbranschen. Jörgen är äldst, sen kommer Christian och yngst är Torvald. Jörgen och Torvald har båda studerat ekonomi. Christian har studerat organisk kemi.
– Jakobstad upplevde just under 60-talet en mycket expansiv period, berättar Torvald då han beskriver utvecklingen i området. Trakten upplevde vid den här tiden en industrialiseringsboom och det var stor inflyttning av folk från närliggande områden, men också längre bort ifrån. Hela bostadsområden växte upp på kort tid.
– Vi övertog firman i mitten på 80-talet. Vi arbetar nu vidare med olika utvecklingsfaser. Vissa är klara och andra mindre klara.

Försäljning, produktion och service
– Vi har en produktionssida, en försäljningssida och en servicesida.
– Nyproduktion gäller t.ex. nya byggen som ska ha olika slags glaskonstruktioner och -fasader. Vi producerar mest för offentligt byggande, även om vi också till en del har enskilda kunder. Vi är beroende av de andra byggarna när olika skeden av våra arbeten passas in. Men vi har också projekt som vi helt och hållet drar själva och där vi då i vår tur har olika underleverantörer. Vi har just hållit på med Klippan i Monäs, Storsand, där vi förnyat en stor glasfasad – 12-15 meter hög - ut mot havet. Den är formad som en triangel med ett kors i mitten.
– På försäljningssidan har vi olika slags material och produkter som vi själva använder och som andra också frågar efter. Här i fas-tig-heten har vi en butik där vi har olika konsumentinriktade produkter. Vi har en avdelning med konstnärligt material, en med olika hobbymaterial, en ganska stor inramningssida och mycket annat. Till exempel solskydd kan man köpa själv eller med montering, beroende på hur man vill ha det. Det är en produkt som blir allt viktigare. I takt med att levnadsstandarden stiger tycker vi att vi vill ha det. I olika arbetsmiljöer finns det numera dessutom normer för hur mycket ljus man får ha då man jobbar vid datorskärmar. Då kan det bli viktigt med en form av kontrollerad solskydd. Överdiskförsäljningen sköts av tre personer.
– På servicesidan är typiska arbeten förstås någonting som ska repareras efter att ha gått sönder. Det gäller då att snabbt fastställa skadans art och hur den ska åtgärdas för att inte ställa till större skada.

Många olika glastyper
– Glassidan har blivit mer invecklad, då det finns så många olika glastyper, konstaterar Torvald. Då man ska återställa något som är blandat ihop med något annat, måste man veta vilken glastyp som använts för att man ska få det att se likadant ut som förr. Olika tillverkare använder olika glastyper. Vissa typer får man inte tag på längre, och då måste man bedöma vad man kan välja i stället.
Som exempel på några glastyper nämner Torvald selektivt glas, solskyddsglas, säkerhetsglas och härdat glas.
– Selektivt glas har ett tunt metallskikt som gör att värmestrålningen inifrån huset inte läcker ut så lätt ut. Säkerhetsglas ska vara härdat och ha ca sex gånger större slagtålighet än vanligt glas. Skyltfönster är sällan härdade men ofta laminerade.

Måste kunna bjuda på sig själv
Det råkade sig så, att intervjuerna gick från den yngste till den äldste. Då Torvald försvann kom Christian in. Jag frågar vilken nytta han har i sitt jobb av att ha studerat kemi.
– Nog har man nytta av kemin också i det här arbetet, t.ex. då det gäller att förstå sig på lösningsmedel, tätningsmedel och -band. Dessutom tycker jag att diskussionen med leverantörerna kan gå lite djupare om man kan prata om sånt också.
– Det som jag tyckte var viktigast då jag studerade kemi var forskningsmetoderna. Jag lärde mig att "höjdarna" också är människor. Då man har med folk att göra, ska man bete sig som folk, och gärna bjuda på sig själv. Då får man en rätt nivå på det hela och man är en medmänniska bland människor.
Har ni delat upp arbetet er emellan på något sätt, så att du gör en sak, Jörgen en annan och Torvald något tredje?
– De grundläggande glasmästeriarbetena kan vi alla göra, säger Christian. Men sen har vi nog delvis olika områden. Torvald är inriktad på administration och har huvudansvaret för den. Jörgen har huvudansvaret för solskyddsprodukter, t.ex. markiser. Jag håller på och räknar offerter beträffande olika glasprojekt. Tekniska utredningar då det gäller glas sysslar jag också med.

Bra kontakt med planerarna i nejden
– Vi har överlag bra kontakt med planerarna i nejden, berättar Christian vidare. Vi diskuterar med dem olika lösningar. Och de måste ju ha någon att fråga också. Många av planerarna har rötter i Betania, vilket är ganska intressant.
Vilka områden servar ni?
– Vi betjänar framför allt Jakobstadsnejden, men vi har också en del arbeten i Karleby och Vasa. Så egentligen kan vi säga att vi servar kustremsan från Karleby till Vasa. Huvudkunderna är företag och båtindustrin.
Hur är det med konkurrensen?
– Då det gäller större arbeten har vi nog konkurrens, speciellt från Karleby. Men det är inte en konkurrens på liv och död. Vissa nätverk har bildats, så om en viss byggfirma får ett uppdrag är det ganska klart vem som kommer att utföra glasarbetena. Konkurrens måste finnas, annars vore det sämre. Det har funnits tider då konkurrensen varit sjuk också. Det märktes speciellt runt 90-talet under den s k laman (lågkonjunkturen).

Ser fram emot att nästa generation ska ta över
Det ser lovande ut för familjeföretaget som kan hoppas på en ny generationsväxling vad tiden lider.
– Vi ser hela tiden fram emot att någon i nästa generation ska komma med i företaget. Min dotter Maria jobbar redan inom företaget, i butiken närmare bestämt. Det ser alltså lovande ut för en generationsväxling, och så vill ju familjeföretagare helst ha det. Inom en tioårsperiod skulle vi gärna se att det blir av. Tills dess hinner ungdomarna ha studerat färdigt.
– Arbetsglädjen är ganska stor hos oss, tycker Christian. Vi trivs med att arbeta, och det är en viktig del av vårt liv. Kanske är det också någonting inlärt.

Jörgen först på plan
Jörgen kom först in i arbetet på firman.
– Jag tror det var 1977.
Han är liksom Christian mest inriktad på försäljning. Sommartid, då man ska hinna ha semester också, gäller det att vara allround.
– Då en kund kommer in på sommaren ska man kunna ge service vad saken än gäller. Innan de två andra bröderna kom in i firman var det några år då jag gjorde allting. Sen när de kom, skulle de ha rum också. Jag måste ge ifrån mig en del, och de tog åt sig en del. Det är en fråga om anpassning. Ingen av oss är långsint. Problem ska helst redas ut så forts om möjligt. Så det är ovanligt att det är några misshälligheter, och någon större sak har det aldrig varit.

Människokontakterna det bästa
Jörgen vill liksom Christian betona det här med kundkontakt.
– Kunderna ska bemötas med respekt och sakligt. En kund har inte alltid rätt, för han kan ju inte känna till allting. Det är vår skyldighet att ge fakta och säga till om något går fel.
– Människokontakterna är det bästa. Man får hela tiden träffa mycket folk. Jag tycker det är lätt att ha att göra med folk här i trakten. De är välvilligt inställda.
Hur gör ni då ni ska ha semester?
– Vi delar upp den enligt ett viss system som byter vartannat år. Christian och Torvald är på semester samtidigt, jag skilt. De som är i arbete hamnar då att göra mera. Men eftersom alla vet om det så går det bra.

Fritidsintressen
Jag frågade inte vilka fritidsintressen Torvald och Christian har, men Jörgen fyller i en del för deras del också.
– Christian har villa, men i övrigt inte så många fritidsintressen. För Torvald är musiken viktig, och han är med i flera olika band. Själv går jag på fotbollsmatcher. Det har jag och farsan alltid gjort, men vi är inte fanatiker. Christian brukade vara med förr också.
– Villa och båtliv är viktigt för mig sommartid. Sen håller jag gans-ka mycket på med jumpa på gym. På det viset håller jag mig form. Det är roligt, och så är den sociala biten viktig. Vidare är jag vinterbadare – två gånger i veckan under hela vintersäsongen.
Vinterbadarna håller till vid Högbergs Strandis i Larsmo.
– Vi är flera hundra som mer eller mindre regelbundet badar. Vinterbadandet sätter fart på endorfinerna och man blir på bra humör. Så det sägs producera glada människor.
Men Jörgen ägnar sig även åt mindre sportsliga saker.
– Jag håller på och studerar de gamla ökenfäderna.
Då kommer vi naturligt över till de andliga sfärerna.

Medlemmar i Betania
– Vi hör alla till Jakobstads baptistförsamling, berättar han. Vi talar ofta om olika saker som behandlats t.ex. på församlingsmötena. Pappa är då också ofta med. Så vi avhandlar många församlingsärenden i våra samtal här på jobbet också. Eftersom folk vet att vi är troende så är det många som kommer från andra församlingar som också vill diskutera trosfrågor med oss. Och det gör vi gärna.
– Jag är med i styrelsen och har bokfört åt församlingen i över 30 år. Någon måste ju göra det och ännu har ingen annan frivilligt velat åta sig det. Christian är en av organisterna i församlingen. Både han och Torvald är också med blåsgruppen. Jag har spelat horn förr, men det är länge sen, summerar Jörgen till sist

Anette och Tommy

Det har nu snart gått två år sedan Tommy och Anette Nyman började arbeta i Jakobstads baptistförsamling. För Tommy var det att komma tillbaka, för Anette, som är rikssvensk, var det någonting helt nytt. De intervjuades i Missionsstandaret nr 9/2006, ett par månader efter att de landat i Jakobstad och börjat arbeta i församlingen. Missionsstandaret stämde nyligen träff med dem för att göra en "uppföljningsintervju" och se hur de tycker de här två åren avlöpt.
Anette arbetar som vikarierande ungdomsledare på halvtid. Hennes arbetsbeskrivning för tjänsten är inte densamma som för Sara Mikander, som tidigare innehaft tjänsten på heltid. Tommys tjänst som biträdande pastor är en ny tjänst och på heltid.
Vad gör en biträdande pastor?
– Arbetsbeskrivningen har ändrats lite efter hand utifrån vad vi sett har fungerat bäst. Min tjänst är ett slags hybridtjänst: Jag har fått delar av en traditionell pastors uppgifter, samtidigt som jag även har delar av ungdomsledarens och församlingssysterns uppgifter.
Så här utvecklar han det lite mera:
– Jag predikar förstås och är delaktig i gudstjänsterna, gör med andra ord sånt som en pastor brukar göra. Sen har jag ibland också samma uppgift som församlingssystern då jag håller andakter på åldringshem. Det trivs jag jättebra med. Vidare leder jag tillsammans med Leif-Erik en del smågrupper. Vi har nu bl.a. haft en grupp där vi samtalat om Uppenbarelseboken. Ibland åker jag till någon annan församling och deltar med undervisning, sång och musik. Då brukar Anette och Dacosta också vara med.
– Det är väl så då man jobbar för Guds rike och utvecklas att man märker vilka sidor man ska satsa mera på, sidor som bär god frukt. Jag tror att vi står stadigare nu än vad vi gjorde då vi kom. Vi har en mycket klarare bild av vår egen utrustning, sammanhanget och hur vi ska möta det.
Tommy berättar att han är med i ungdomsverksamheten också.
– Det tycker vi båda är riktigt bra. Speciellt i ungdomsarbetet märker man att det är viktigt att det finns olika slags människor med i arbetet. Jag har hand om musiksidan.
– Jag har mera haft hand om samtal i smågrupper, berättar Anette. Vi har bl.a. en tjejgrupp en gång i veckan och där handlar det myc-ket om bön och samtal, om att upptäcka och leva med Herren i vardagen och att börja längta efter Honom. Flera av de tjejer som deltagit går just nu på, eller är på väg till, någon bibelskola. Flera av dem är i 18-20-årsåldern – de ska ta studenten och väljer då att ta tid för att lära känna Gud bättre.
Underground café och Youth World
– Varje fredag kväll mellan kl 19 och 23 har vi Underground café för alla ungdomar i kyrkans källarvåning. Det finns musikinstrument att låna, en ljudisolerad studio, biljard m.m. Under kvällens lopp hålls en andakt. Ungdomarna kan själva medverka och hålla i vissa bitar av programmet. Vi har haft olika teman för kvällarna. Exempel på teman under våren är lärjungaskap och bön.
– I fredags (16 april) avslutade vi med ett stort Youth World-LAN tillsammans med pingstkyrkan, då drygt 20 ungdomar samlades och spelade data hela natten. Vid tolvtiden bröt vi för en andakt då bl.a. Dacosta Maleki-Baptista talade. Youth World är ett samarbete med flera församlingar. Anette är mycket mån om att engagera förebedjare för de olika evenemang som hålls.
– Vi hade 17 förebedjare från olika församlingar den här natten.
Vad är då Youth World egentligen?
– Ja, det är trygga mötesplatser för ungdomar inom deras egna kulturella ramar där de får möjlighet att höra om vår levande Gud. Nu var det LAN. Det gör vi säkert igen till hösten. Varje Youth World ska ha många förebedjare, helst från flera församlingar i stan, förklarar Anette och Tommy. Det är tänkt att vara en återkommande verksamhet, om än inte så ofta. Underground café är däremot stadigvarande och hör till vårt eget regelbundna arbete.
Underground café har blivit som ett andligt hem för flera ungdomar.
– Dit kommer ungdomar i väldigt varierande ålder, berättar Anette. De söker stabilitet, och det får de.
– Vi erbjuder ungdomarna en gemenskap där de kan träna och öva sig i en trygg miljö, där de kan använda sina gåvor aktivt. Vi har många ungdomar utifrån också.
Trivs i Jakobstad
– Jag tycker om att röra på mig och komma i kontakt med nya kulturer, nya människor och nya platser, säger Anette. Det här är det fjärde landet jag bor i. Men visst kan det ta på krafterna att acklimatisera sig. Men jag tror det är bra både för mig och omgivningen. Jag tycker att finlandssvenskarna är starka, frimodiga och glada. De har mycket att komma med, fastän de inte alltid beskriver sig själva så.
Då jag undrar om Anette upplevt några kulturkrockar, hinner hon inte svara innan Tommy fyller i:
– Många av kulturkrockarna tog vi ut sinsemellan då vi var nygifta.
Själv tycker Tommy att han i mötet med kulturen i Sverige bland annat lärt sig att vara frimodigare.
Gemenskapsgudstjänst en gång i månaden
– Tidigare har det på sätt och vis varit så, att det funnits en församling uppe i kyrksalen och en församling nere i källaren med söndagsskolan. Vi såg behovet av att mötas och därför skapade vi i höstas en gemenskapsgudstjänst som hålls en gång i månaden, berättar Anette. Den är gemensam för alla generationer och är en annorlunda gudstjänst med mat efteråt. Den brukar samla ca 100 personer. Vi har haft olika teman, så egentligen kunde man också kalla det temagudstjänst. Gemenskapsgudstjänsten öppnar upp för hela församlingen, inte bara pastorer, äldste eller sådana som vanligtvis håller i trådarna. Vi har drama, mycket musik, och relevant undervisning, någonting som kan ge föda på vandringen både för unga och äldre. Det är viktigt att alla är delaktiga. Ibland har vi haft predikningar som också mindre barn kunnat förstå. Andra gånger har barnen fått rita.
Ordets gudstjänst
– En annan gudstjänstform som växt till sig är den med arbetsnamnet Ordets gudstjänst, berättar Tommy. Det är en bibelbaserad gudstjänst utan predi kan. Vi har flera bibeltexter som vi går igenom, och sång och musik däremellan. Meningen är att människorna själva ska uppleva sin predikan utifrån Ordet. Bönen har här också fått stort utrymme. Vi brukar låta folk skriva ner sina böneämnen och sen har vi en avdelning i gudstjänsten då vi läser upp alla böneämnen som kommit in och ber för dem tillsammans. Efter ett tag växte det fram ytterligare en sak i gudstjänsten nämligen vittnesbördet.
Bönen Anettes hjärtesak
– Det som ligger mig varmt om hjärtat är bönen, upprepar Anette. Vi ber före varje gudstjänst. Med jämna mellanrum har vi också bönedagar. Man märker att det gör stor skillnad att ha gudstjänst efter att man haft en bönedag. Vi gör så, att vi delar upp dagen i timmar och folk tar ett pass på en timme var. Vi avdelar ett rum i kyrkan till bönerum och så får man komma hit och be. Vi kan ha 7-10 personer som ber på en dag, oftast en lördag. Det ska blir intressant att se vad som händer framöver. Min önskan är att vi till hösten ska kunna ha bönedagar varannan lördag. Tjugo personer som varje månad vill lägga en timme var på bön.
Spännande församling med trevliga människor
– Det här är en spännande församling att jobba i, säger Tommy och Anette. Här finns så många härliga människor.
– Här finns en stor mångfald, fortsätter Tommy. Alltifrån konstnärssjälar till rediga hantverkare. Jag tycker också att vi fått bra kontakt med hela baptistsamfundet i Svenskfinland. Också stadens andra församlingar tycker jag är intressanta. Vi har väldigt bra kontakt med pastorerna och prästerna i de andra församlingarna. Andan är mycket god och det är intressant att vara en del av det lokala kollegiet.
Under Jakobsdagarna i juli kommer församlingarna att synas i gatubilden. Bland annat kommer det att hållas en ekumenisk parkgudstjänst.
– Boris Salo ska predika och olika församlingar kommer att vara med, säger Tommy. Jakobstads kyrka kommer att hållas öppen för folk som vill ha förbön.
Olika kallelser, men ändå sammanlänkade
Anette och Tommy säger att deras kristna kallelser är ganska olika, men ändå sammanlänkade.
– Den gemensamma nämnaren finns där, och vi är övertygade om att vi vill betjäna den här församlingen och de ställen dit Herren leder oss. Vi har båda upplevt att vi lösgör resurserna i Kristi kropp, att den kan komma igång och tjäna i de gåvor som Gud lagt ner.
– En plats där allting rullar på av sig självt, där behöver jag inte vara, säger Anette. För där finns alla resurser redan lösgjorda.
– Det finns en annan sidan som jag upplever som mycket viktig och det är ta ansvar för och förklara vad evangeliet egentligen är för människor som har en skev bild av vad kristen tro är. Det var det som gjorde att jag blev pastor överhuvudtaget, säger Tommy. Jag känner en slags evangelistisk kallelse att möta människan där hon är. Det har vi också fått uppleva att vi får göra i Underground café.
– Vår egen relation till Gud är avgörande för oss. Om vi inte spenderar tid med Honom kommer snabbt Fru Kärlekslös och Herr Orkeslös. Men när vi vågar säga "Herre, vi vill se Dig! Herre, vi vill gå på vattnet till Dig!", då märks den längtan i mötet med andra. Kärlek och kraft infinner sig och det enda vi vill är att det ska smitta av sig. Kärlekslös och Orkeslös får packa väskorna och sökaren, vandraren, nybörjaren och veteranen kan möta Guds eget hjärta i våra. Det är vår längtan, säger Anette och Tommy

Christoffer Hiding på turné med FKF

Kort intervju med Christoffer Hiding:
Församlingsbakgrund? Kristen av födsel och ohejdad vana?
Som många amerikanska soul-artister är jag uppväxt i baptistkyrkan, närmare bestämt Betel i Alingsås. Betel-kyrkan lades dock ner när jag gick i sjätte klass. Under högstadietiden gick jag ett år i pingstkyrkans konfirmationsgrupp. Efter gymnasiet fortsatte jag till ITM (Institutet för tro och musik) i Jönköping.
Orsaken till att så många artister kommer från kyrkans värld är säkert att det ges så många tillfällen att stå på scen vilket avdramatiserar framträdandet. En annan sak jag lärt mig är att hålla budskapet i centrum, inte mig själv.

Vi var några i tv-sofforna som tyckte att du verkade så äkta. Kan man utstråla kristenhet?
Det är roligt att höra. Jag försökte vara äkta så det är roligt att ni fick den uppfattningen. Jag har flera gånger fått höra att det lyste igenom att jag är troende. Det stod ju en del att läsa om min tro i tidningarna också så i Sverige var det nog allmänt känt.

Hur var det att bli stylad av Idol?
Det var bekvämt med hästsvansen som jag hade innan Idol. Lätt att fixa håret, det var ju egentligen ingen frisyr. Stylingen skedde i samförstånd mellan stylisten och mig så jag är nöjd med resultatet, roligt med en frisyr. Noterade i morse att håret är lite för långt för tillfället, måste klippa mig.

Är du kanske trött på Idol-kopplingen?
Jag har inga problem med att diskutera Idol och jag är egentligen inte trött på Idol-kopplingen. Det är ju tack vare Idol som jag kommit vidare, t.ex. skulle jag inte vara här i Vörå utan Idol. Men jag vill ju gå vidare.

Tror du att det går att nå ut till svenska folket med gospel/soul? Kristna tar ju ganska fort till sig kristna artister men hur är det med de andra?
Det finns ju egentligen bara Carola för tillfället men det borde ju kunna lyckas även för andra. Min uppgift är att vara på de stora scenerna, inte bara i kyrkorna. Och när det gäller musikgenren soul så har ju Salem Al Fakir lyckats. Dessutom så gillar ju alla Stevie Wonder.

Vad tycker du om Idol-konceptet? Winnerbäck t.ex. har ju tagit bort all reklam från TV4 p.g.a. Idol, som han kallar mobbnings-tv. Kan du förstå Winnerbäck?
Det är tråkigt att TV4 kör på mobbningsstilen. Juryn är ju utbytt nu så kanske det blir en annan framtoning. Det spårade ur lite när de började kommentera folks personlighet istället för deras musikaliska talanger. Själv såg jag det som en chans att kunna komma med något positivt också.

Är Idol-vägen något som du rekommenderar åt unga som vill bli artister?
Idol-vägen passar nog inte riktigt unga, man bör nog vara 18 minst. Det är lätt att det stiger en åt huvudet. Man bör vara säker i sig själv, då är det en bra väg att gå. Fördelen med Idol är att man får en bred supporterskara.
Vi diskuterar ännu musikbranschen lite innan sound-checken kallar på Christoffer Hiding. Hiding berättar bl.a. att han ännu söker ett skivbolag för att ge ut sin skiva och jag konstaterar att om man redan har ett känt namn och dessutom talang så borde ett skivkontrakt nog fixa sig. Hiding vågar inte riktigt hålla med utan nämner att mediabranschen inte är så lätt att förstå sig på. På kvällen slår jag på tv-apparaten och möts av information om 2008-års Idol-uttagningar och förstår pressen att hinna ge ut en skiva innan det kommer nya Idol-artister. Jag önskar Christoffer Hiding all lycka och Guds välsignelse, en trevligare person har jag sällan mött.