PRENUMERERA PÅ MISSIONSSTANDARET:
• 47 euro helår (inom Finland) • 38 euro/år för studerande & pastorer
• Gåvoprenumeration: 32 euro/år (se prenumerationsinfo)

RING 06-3464500 eller sänd dina uppgifter (eller frågor) på mst@baptist.fi


För att gå till artikellänkar för det här numret
(nr 3/2007 – 9 mars 2007), klicka på
tidningssidan uppe i vänstra hörnet.
Offer- och bönedag för SBFU 11.3

Offer- och bönedag för SBFU 11.3


En delvis förnyad tidning

Missionsstandaret ser inte riktigt ut som det brukar göra. Det är i och för sig inga revolutionerande förändringarna som gjorts, men förhoppningsvis är det nya ändå så tydligt att det märks – och framförallt känns som en förändring till det bättre.
I förnyelsearbetet har vi konsulterat Ulf Lassander som till vardags arbetar som brand manager inom HSS Media. Hans förslag till nytt formspråk ligger till grund för förändringarna. De första idéskisserna fick vi redan i våras (2006). I början av hösten drogs de fortsatta riktlinjerna upp tillsammans med honom och i oktober presenterades han det slutliga förslaget till nytt formspråk. Redaktionsrådet beslöt då att låta förändringen träda i kraft redan till årets sista nummer – som en final på jubileumsåret.
Den största synliga förändringen är kanske bytet av huvud, dvs själva utformningen av namnet Missionsstandaret. Förutom att stilen känns modernare så lyfts även ”Mission” fram.
Formspråket i tidningen som helhet är utformat för att ge en större tydlighet och enhetlighet. För rubrikerna används nu typsnittet Adobe Garamond, som är en väl beprövad och framförallt lättläst stil. Brödtexten (alltså den löpande texten i artiklarna) är fortsättningsvis Times, men vi har förstorat den med någon procent jämfört med tidigare. Alla vinjetter har nu också enhetlig utformning. Vi har även frångått alla textrutor med färgraster. När det gäller de enskilda sidorna är ledordet tydlighet. Det uppnås med en klarare prioritering av artiklarna på sidan, något som visserligen gjorts även tidigare men kanske inte lika konsekvent.

Vid årsskiftet skedde ytterligare en förändring. Då upphörde nämligen Österbottningen, där vi tryckt tidningen de senaste två åren, med sitt eget tryckeri. Från januari 2007 trycks Missionsstandaret fortsättningsvis i Karleby, men nu i stället på Art-Print som bl a trycker tidningen Keskipohjanmaa. I och med bytet av tryckeri återgår vi även till ett mindre tabloidformat. Antalet sidor i tidningen kommer att växla mellan 12 och 16 och vi kommer att ha möjlighet att trycka alla sidor i färg.

Nu vore det kanske dags att prenumerera?!
Tillbaka











Karita Byholm i sin snickarbod där hon säljer de saker hon själv tillverkat bland annat med lövsåg.


(Foto: Sten-Göran Liljeström)




På besök hos Karita Byholm, innehavare av Karitas Snickarbod i Västervik, Vasa

Bytte från symaskin till lövsåg


Karita Byholm (f. Syring) har sin alldeles egen snickarbod i Västervik, några kilometer från Vasa centrum. Det som började som en liten hobby är sedan 20 år tillbaka ett fullfjädrat egenföretag. Nu säljer hon sina hantverksprodukter inte bara i Vasatrakten, utan köpare finns lite överallt, också utomlands. Karita har alltid varit intresserad av skapa med sina händer.
– Då jag gick i Medborgarskolan i Smedsby hade jag slöjd som tillvalsämne. Det var ovanligt för en flicka på den tiden. Men sen utbildade jag mig till sömmerska på yrkesskolan i Vasa. Efter avslutad utbildning arbetade jag på ackord på Tiklas. Så länge vi bara hade ett barn – Simon – skötte svärmor, men då Thomas kom och de blev två orkade hon inte mera. Så då slutade jag förvärvsarbeta och stannade hemma med pojkarna.



En av Karitas produkter
är denna söta version
av barnabönen.
(Foto: Sten-Göran Liljeström)


”Kan systrarna hantera lövsågen så kan jag”
Tre av Karitas (sju) systrar hade börjat göra arbeten med lövsåg.
– Kan de, så kan väl jag också, tänkte jag. Så jag började lövsåga för hand. Jag beställde mönster från Allers i Sverige. Pappa hade förresten också lövsågat och hade några mönster kvar.
Resultatet av Karitas nya intresse blev först små presenter till bekanta, men så småningom utvecklades det till ett regelrätt jobb.
– Det är nu ca 28 år sedan jag började såga som hobby och 1987 blev jag egenföretagare och har i och med det jobbat heltid sedan dess.
Det behövs ganska många maskiner vid tillverkningen, även om det är mycket handarbete. Hon har skaffat flera maskiner varefter hon fått råd. Hon nämner några av de större: elektrisk lövsåg, plan- och rikthyvel, cirkelsåg, fyra olika fräsar, träsvarv, pelarborrmaskin och bandslip.

Mönster från Allers
Bland de Allers-mönster från 1920-30-talen som Karita först gjorde sina arbeten utifrån fanns t.ex. ljuslampetter och takkronor.
– Jag har säkert varit på fem lövsågningsutställningar i Sverige.
– Småningom började jag ändra Allers mönster efter egen smak. Nu ritar jag många mönster helt själv, och också utifrån kundernas önskemål. Jag söker hela tiden nya idéer då jag är ute och reser. Sen hittar jag också mycket intressant i olika tidningar.

Både prydnads- och nyttosaker
Karita gör både dekorationer, prydnads- och nyttosaker. Som ytterligare exempel på de senare kan nämnas ljusstakar, blombräder, mormorsstänger med hylla, hylla för toalettpappersrulle, ställning för tandborstglas, ställning för hushållspapper, tidningskorgar, WC-skyltar.
– Jag har nu en idé att börja göra ställningar för fjärrkontroller då jag märkt att många har t.o.m. tre eller fyra. Då vi köpte en platt-tv och digitalbox kom jag att tänka på behovet av en sådan ställning.
Men sen har Karita massor med intressanta och roliga prydnadsartiklar – och också en del leksaker, som dockhus med tillhörande små möbler. Dessa artiklar hör till dem som säljer bäst på nätet.
– Nu ska jag börja göra större docksängar också. Jag har blivit inspirerad till detta sen vi fått vårt första barnbarn, Rosa. Det är Simon och Hannas första barn.

Sommarförsäljning i Sommaröhallen
Från maj och ända in i september har Karita tillsammans med 60-70 andra hantverkare försäljning i Sommaröhallen i Södra Vallgrund. Det är byarådet som äger hallen. Den är öppen också på midsommar.
– Då brukar vi vara där, eftersom det var jag som föreslog att vi skulle ha öppet då, säger Karita.
Försäljarna turas om att bemanna hallen, vilket betyder att den eller de försäljare som är där säljer allas produkter.
– Det blir fyra-fem dagar på en sommar som vi är där.

Från idé till färdig produkt
De flesta produkterna görs av faner. Karita arbetar med tre olika tjocklekar: 4 mm, 6,5 mm och 9 mm. Men produkter som mormorsstänger och hyllor görs av riktiga bräder, ofta björk.
Det går bra att såga till flera produkter på en gång i faner. Då fanertjockleken är 4 mm kan man ha sex skivor på en gång.
– Först ritar jag ett mönster på smörpapper. Sen överför jag det till faner och gör en mall. Därefter använder jag mallen då jag ska göra mera. Då man har sågat faneret ska det slipas med bandslipen. Sen slipar jag kanterna lite för hand. Följande steg är ihopmontering och till sist målar jag.
En del av målningsarbetena gör Karita framför tv:n i bostadshuset, där hon också har ett arbetsrum.
– Det som ska lackas görs i snickarboden eftersom det luktar så starkt.
Bland populära produkter nämner Karita brödfat med hjärtmönster.
– Jag försöker hela tiden hålla i lager produkter som jag vet är efterfrågade.
Då jag frågar hur många mallar hon har hunnit göra vid det här laget så svarar hon:
– Säkert mellan 200 och 300.

Harry bokför
Maken Harry får ibland vara med på ett hörn, även om han inte är så intresserad. Karita kallar honom för en ”papperskarl”, dvs han sysslar helst med papper. Till vardags är han inköpare på Wärtsilä.
– Han bokför åt mig och det är jag glad för. Men ibland får han också texta åt mig, för det gör han bättre än jag om det måste göras på frihand.
Just nu håller de också på med renoveringsarbeten i bostadshuset. Det är sovrummet som ska fixas till.
– Då vi ska renovera är det i förs-ta hand jag som gör det. Jag älskar att inreda ett rum och se att färgerna går ton-i-ton. När det är färdigt är det spännande att se om man lyckats med färgsättningen.
Bland de olika prydnadsfigurerna i snickarboden ser man både änglar, små barn och ”Gud som haver barnen kär”. Det för tankarna till andliga teman och jag frågar om Karita och Harry är med i någon församling.
– Vi är med i pingstförsamlingen i Sion i Vasa. Harry är aktiv, jag går sällan på något möte.
Men det är en annan historia.

• Sten-Göran Liljeström

Upp
Tillbaka









Från lägerpojke till lägerchef
och ungdomssekreterare

SBFU 100 år 1907-2007

I år fyller Svenska baptisternas i Finland ungdomsförbund rf (SBFU) 100 år. Vi kommer därför under året att publicera aritklar och intervjuer med anknytning till jubileet. Den här gången är det Roy Holmlunds tur. Han berättar bland annat om de många läger han varit med på. Men en del godbitar spar han till SBFU:s jubileumsbok där han också lovat medverka.

Roy Holmlund bläddrar i gamla fotoalbum med lägerbilder och delar med sig
av goda minnen. Roy var ungdomssekreterare 1954-56. Han efterträddes av
Holger Nystedt.
(Foto: Peter Sjöblom)

– Det första lägret jag var på var 1938 på Lillön i Monäs. Då var jag tretton. Jag hade ingen egen cykel men fick lite pengar av pappa och köpte en cykel av skrothandlaren för 200 mark. Den putsade jag upp lite grann och sedan cyklade jag tillsammans med två kamrater från Dragnäsbäck i Vasa till Monäs. På den tiden fanns ju inte riksåttan, så man fick ta vägen via Maxmo och det blev väl cirka 90 kilometer.
På den tiden cyklade man om man skulle någonstans. Roy berättar också om hur han cyklade till Esse och till konferensen i Jakobstad ett år.
– Den sommaren jobbade jag på posten och skulle vara tillbaka i jobb tidigt på måndag morgon efter konferensen. Jag cyklade hela natten men kom ändå en halv timme för sent. På hemvägen från arbetet den dagen var jag så trött att jag cyklade i diket.

Roy Holmlund har under ett innehållsrikt liv hunnit med mycket. Man kunde prata länge om FKF där han var lärare i 21 år, om hans många resor, om hans tid som pastor i olika församlingar eller om hans mångåriga arbete för Kristen Sång på Stundars eller om hans många år som redaktionsrådsordförande och ansvarig utgivare för Missionsstandaret. Men eftersom det i år är SBFU:s 100-årsjubileum, ska vi koncentrera oss mestadels på hans minnen från arbetet med barn och ungdomar och om olika läger han varit på både som deltagare och som ledare.

Utbildad i flera länder
Roy är utbildad pastor. Han gick baptisternas predikantseminarium 1945-48 och fortsatte sedan två år på Betelseminariet i Stockholm (årskurs 3-4). Ytterligare ett studieår unnade han sig tio år senare, 1961-62, på det internationella baptistiska seminariet i Rüschlikon i Schweiz. Vid det laget hade han hunnit bilda familj, han och Elisabeth (f Maans) gifte sig sommaren 1957 och deras äldsta barn är fött 1961. Så till Rüschlikon fick han inledningsvis resa ensam. Elisabet kom ner lite senare med den då sex veckor gamla Maj. Tre år senare föddes sonen Sven.



Hälsingön i Larsmo var en återkommande lägerplats, speciellt innan Hummelholmen i Monäs inköptes. På bilden till vänster är det pråmen
Pelle II som bogseras ut till Helsingön fullastad med juniorer och på den andra bilden är det Tor Smith som håller bibelstudium på bryggan.




Jubileumslägret 1961 (30 år av lägerverksamhet) samlade
220 deltagare. Av lägrets deltagare saknas bara några på bilden.
(Bilderna lånade ur Roy Holmlunds arkiv.)
Fattigt ungdomsförbund
Lägerpojken Roy skulle så småningom själv bli lägerledare. Under två år arbetade han också som ungdomssekreterare för SBFU. Det var fattiga tider i ungdomsförbundet när Roy 1954 inledde sin tjänst. Men han hade suttit några år i SBFU:s styrelse redan innan så han var inte helt ovetande om vad han gav sig in i.
– På ett läger i Purmo hade vi till exempel ingen riktig fotboll. Tillsammans med Helena Lillqvist (senare Kackur) som också var ledare på lägret, satt jag och jobbade en hel lördagsnatt med en lägertidning som vi skulle sälja på söndagen för att få in pengar till en fotboll.
– För att få in till lönen hade jag mötesserier, en efter den andra. Och en sommar höll jag nästan på att ta livet av mig med alla läger plus en besvärlig luftrörskatarr.

Tunn soppa och regnläger
Ungdomarna cyklade mestadels till lägren på den tiden.
Men Elisabet, som deltar i samtalet en stund vid kaffebordet, berättar om en lägerresa i Alef Björks lastbil en gång. Det var den sorten som på flaket hade en låda med bara ett litet fönster.
– Vi skulle till ett läger i Ox-kangar och vägen var krokig och ventilationen inte den bästa, så flera började må dåligt och några till och med spydde.
Roys syster Helga var köksa på samma läger och till lägeravslutningen kom många med båtar. Och alla skulle ha mat.
– För varje ny båt som lade till fick man lägga till en skopa vatten i soppan. Den blev rätt tunn till slut!
På den tiden flyttade lägren omkring. En sommar hade Roy fyra läger efter varandra på olika ställen. Han minns också ett annat strandläger, i Kantlax 1964.
– Det regnade och regnade. Vattnet steg så hela stranden blev översvämmad och vi fick evakuera lägret till ungdomslokalen. Juniorerna på lastbilsflaket sjöng “Himmelska solsken” mitt i ösregnet! Det blev ett saligt läger, minns jag.

Juletid och Goda Kamrater
Under sex års tid hade Roy också ansvar för SBFU:s jultidning Juletid som på den tiden trycktes i en upplaga på 6000 ex (jmf med dagens 1500). Han fick överta den efter Alwar Sundell som hade mycket annat på gång, bland annat skötte han om Missionsstandaret.
– Det jobbiga var att få tag på artiklar. Och sedan skulle den säljas också. Men vi hade goda försäljare. Selma Esselström i Esse var en, och poliskonstapel Liljeström i Purmo var en annan.
Redan på den tiden träffades de baptistiska ungdomssekreterarna i de nordiska länderna med jämna mellanrum för att utbyta idéer och erfarenheter. Många av idéerna för arbetet i Finland importerades därför från väst. Under Roys tid startade man till exempel GK-verksamhet i många baptistförsamlingar i Svenskfinland (GK = Goda Kamrater), enligt svensk modell. Idén med lägerverksamhet hade Roys föregångare Alwar Sundell redan i början av 1930-talet fört över från Sverige.
– Lägren var stora, störst var jubileumslägret 1961 med 220 deltagare.

Lägerområdet inköps
Roy var också med om förhandlingarna gällande inköpet av lägerområdet Hummelholmen. Det kunde slutligen införskaffas 1962.
– Den var under den tid jag var pastor i Monå. Jag minns att vi var ut och tittade på området och konstaterade att vi gärna ville ha det. Problemet var att det ägdes av Vöråbor som inte kunde tänka sig att sälja till ett sådant ändamål. Det löstes sist och slutligen så att Alvar Asplund och Bertel Huhtamäki agerade mellanhänder och köpte området och sålde det vidare till oss.
Efter att länge ha flyttat omkring från plats till plats hade man nu äntligen ett permanent lägerområde. Det var en stor lättnad att få hållas på en plats.
Man behövde förstås en lägergård att samlas i också. Roy och några andra företog därför en rekognoseringsresa genom Sverige från Skåne och uppåt för att titta på olika lägergårdar. Samtidigt passade man på att hålla möten.
Gruppen, som var utsänd av ungdomsförbundet, återvände med många idéer och foton. Men till saken hör att det även fanns en lägergårdskommitté, tillsatt av missionen. Kommittén hade redan gjort upp egna ritningar och byggde enligt dem.
Resultatet blev i alla fall en lägergård, men visst kan man utläsa av Roys kommentarer att det kanske funnits bättre idéer bland deras Sverige-material som kunde ha beaktats.

Söndagsskolan viktig
Som mest fanns det 28 baptistförsamlingar i Svenskfinland med söndagsskola och barnarbete i de flesta.
– Söndagsskolan var viktig och i några församlingar fanns det till och med flera söndagsskolor. När jag var pastor i Monå i början av 1960-talet hade vi förutom i Monå också söndagsskolor i Monäs och Vexala och dessutom startade vi en i Kantlax. Då och då träffar jag fortfarande människor som minns sin söndagsskoltid med glädje och tacksamhet.
Under sin tid i SBFU gjorde Roy upp en statistisk kurva över antalet deltagare totalt i församlingarnas söndagsskolor. Statistiken löper från 1893 till 1960. Inför intervjun och den artikel han lovat skriva till SBFU:s historik har han letat fram sin gamla statistik. Av den intressanta kurvan kan man utläsa att det som mest var nästan 2000 söndagsskolelever, med toppar under åren 1914 och 1948 på drygt 1900 elever och en mindre topp på ca 1750 elever år 1926. Roy minns att man t ex i Elim i Dragnäsbäck, där söndagsskolan leddes av Elof Sundell, hade ett par hundra barn inskrivna.

Stora strängband
Sången och musiken var viktig i församlingarna och i den tidens strängband fanns många ungdomar med.
– I de församlingar jag arbetade, i Esse, Jakobstad och Monå, fanns det strängband hela tiden. Störst var det förstås i Betania i Jakobstad där Rafael Wingren var sångledare på den tiden.
– Ungdomarna var överlag aktivare i församlingsarbetet då. Under flera år hade jag först en ungdomsklass i söndagsskolan kl 10 och sedan förmiddagsgudstjänst kl 11 och ofta ännu väckelsemöte på kvällen. Och ungdomarna var med.

Kallt 50-årsjubileum 1957
SBFU:s 50-årsjubileum firades i Purmo 1957. Roy var pastor där just då för ett halvt år och samtidigt SBFU:s ordförande så det passade bra att ordna jubileet där, allra helst som ungdomsförbundet – eller egentligen Finlands söndagsskol- och ungdomsförbund som det först hette – bildades i Purmo 1907.
– Jag minns att det var ett kallt och regnigt jubileum, bara fyra plusgrader på midsommar. Min äldre syster hade en fårskinnspäls på sig i tältet för att inte frysa.
Jubileumskonferensen i Purmo midsommarhelgen 1957 var en de sista egna midsommarkonferenser ungdomsförbundet ordnade. Följande år hölls en gemensam mid-sommarkonferens för baptistmissionen och dess ungdomsförbund.
– Vi var lite ledsna när missionen övertog vår konferens. Faktum är att ungdomskonferensen på midsommar var större än missionens konferens som oftast hölls under pingsthelgen. Det var säkert därför vi skulle införlivas, funderar Roy.

Utdrag ur historiken
Till 50-årsjubileet hade Roy sammanställt en historik. I den kan man i inledningen bl a läsa:

Strålande solsken och sommarvärme rådde i Purmo under de viktiga konferensdagarna 14-15 september 1907, då beslutet om bildandet av Finlands söndagsskol- och ungdomsförbund fattades. Konferensen hade samlat 25 ombud för 7 söndagsskolor och 14 ombud för 6 ungdomsföreningar. /.../ I år fyller förbundet femtio år. Ett halvsekel av ungdomsverksamhet har tillryggalagts. Hur blev det med förbundet? frågar vi. Har det fyllt den stora mission, som anvisades det? Har det varit till välsignelse i Guds rike? /.../ ...nödgas vi påminna oss att det nyfödda ungdomsförbundet knappt hade fyllt ett år, då det vid en konferens på Bergö hösten 1908 hotades till livet. Kraftiga ansträngningar gjordes att få förbundet upplöst och dess verksamhet nedlagd, ”emedan någon sådan icke omtalas i bibeln!” Det var särskilt anhängare av ”Nya-rörelsen”, som ville hävda detta. Någon upplösning av förbundet blev det inte, och under många år har det fått tjäna Guds rikes syften bland Finlands svenska ungdom, och dyrbara själar har vunnits för Guds rike genom dess verksamhet.

Femtio år ytterligare har förflutit sedan det skrevs och mycket har hänt, men mottot är alltjämt det samma: Finlands barn och ungdom för Kristus. Arbetsmetoderna må vara annorlunda idag, men i grund och botten är uppdraget detsamma.

(texten något förkortad jmf med tidningen)

Peter Sjöblom
Upp
Tillbaka

Kolla också SBFU:s egen hemsida




Tre frågor till Holger Nystedt, ungdomssekreterare för SBFU 1957-65.

1. Du var alltså ungdomssekreterare för SBFU under åren 1957-65. Vad ser du som det mest betydelsefulla som hände inom SBFU under den tiden?
– Lägerområdet Hummelholmen. Tillsammans med Bertil Huhtamäki, Alvar Asplund och någon till vandrade Herbert Söderqvist och jag och mätte upp området vi ville köpa för SBFU:s ungdomsarbete.
Det var spännande dagar innan vi var klara med priset för området och fick köpet undertecknat. Vi saknade en del av köpesumman och funderade en hel del över hur vi skulle få in pengar som krävdes för tomten och sedan för byggnader för lägerverksamheten.
500-marks missionen blev vår satsning. Jag hade oerhört många resdagar per månad som ungdomssekreterare och vart jag än kom hade jag en lista med mig som vårt folk fick anteckna namn och adress på att de var villiga att regelbundet inbetala 500 mark för SBFU:s arbete. Det gav bra resultat. Pengar strömmade in och vi kunde förverkliga drömmen om ett eget lägerområde.

2. Vad kännetecknade SBFU:s verksamhet under dina verksamma år inom förbundet (i jämförelse med senare år)?
– Innan Hummelholmen inköptes hade vi läger på olika håll och fortsatte också att ha läger runtom i Österbotten och Nyland. Stora skaror samlades till dessa läger och många kom till tro. Ofta möter jag folk som berättar för mig att de på det lägret det året avgjorde sig för Gud. Vi hade läger sommar som vinter. Också sportlovslägren vintertid var välbesökta.
Tid-åt-Gud-teamen var också en verksamhet som gav oss nya pastorer och missionärer. Ungdomar som gav några månader av sin tid att vara med i ett team fick pröva om detta vore något att satsa på.
Flera som började som Tid-åt-Gud-arbetare fortsatte sedan att studera och blev pastorer. Andra blev aktiva lekmän i sin hemförsamling. Evangelisationskurser hölls och evangelister fanns.

3. Vilken hälsning vill du framföra till dagens SBFU?
– Min hälsning till dagens SBFU-folk är att satsa mer på lägerverksamhet vintertid under sportlov och påsklov. Hela sommarn lönar det sig att ha läger på Hummelholmen, Åbacka lägergård m.fl. platser.
Lärare från USA kommer gärna för att undervisa gratis om SBFU vill satsa på läger med engelska som språk. Många ungdomar skulle uppskatta att sommartid få praktisera sin engelska på ett läger hemma i Finland istället för att resa till England eller USA. Satsa på Tid-åt-Gud-team och evangelisationskurser!

Tillbaka















"Låt oss bli ärliga, vi behöver själva ett Gudsmöte idag. Det är vårt största behov just nu. Hunger efter Gud är vad vi behöver be om. Och tid för Gudsmötet måste vi bara ta oss."


Hunger

Blev erbjuden att låna en bok av en god vän nyligen. Boken har gett mig en hel del tankar ren, och då har jag bara läst några sidor. Det var tankar bland annat kring vår hunger, bröd och mat.
Hur är det med hungern i församlingarna idag?
Rent kroppsligt är det många som inte vet vad det vill säga att vara verkligt hungrig, att sakna bröd. Hungern har stannat vid bilder från svältkatastrofer i fjärran länder. Det blir så overkligt och fjärran från vår verklighet. Vi hinner aldrig bli hungriga i överflödssamhället. Detta betyder dock inte att vi alltid äter det som är hälsosamt för vår kropp. Vi äter mycket skräpmat sägs det. Skräpmaten fördärvar hälsan. Veckotidningar är fyllda med tips och tricks om hur vi ska hålla vår kropp i trim, äta sunt, gå ner i vikt och må allmänt bra. Ändå mår vi inte bra. Vi hungrar efter något annat.
Skräpmaten kan förliknas vid den jordiska framgång som vi vant oss att leva med. Trots detta lever vi egentligen som tiggare rent andligen. Vad är det med oss?
Människor hungrar efter andliga upplevelser idag. Vart söker man sig? Inte till våra kyrkor i alla fall. Man kontaktar istället olika guruer och astrologer, köper helande kristaller och annat som kan ge ”en beröring” av en högre makt. Varför kommer de inte till våra sammanhang? Vad tror du? Deras desperata hunger driver dem vartsomhelst. Det är deras längtan efter en andlig dimension i livet som driver. Men då skulle väl våra sammanhang vara svaret! Vi vet ju allt om Jesus. Ja, vi vet mycket om Jesus, men det är en sak att läsa om hans livs historia och känna till alla berättelserna om hans under och vidrörande av människor när han gick omkring här nere. Det är en annan sak att presentera honom genom våra liv, att männi-skor ser att Han fått beröra oss och gjort något med oss.
Skulle det inte vara dags att vi kollar vad vi har att ge dem som längtar och hungrar efter andliga upplevelser? Har vi inte något att ge, vem skulle då komma. Då finns det intressantare alternativ utanför våra kyrkor. Låt oss bli ärliga, vi behöver själva ett Gudsmöte idag. Det är vårt största behov just nu. Hunger efter Gud är vad vi behöver be om. Och tid för Gudsmötet måste vi bara ta oss. Vi får inte ha så bråttom när vi samlas till gudstjänst eller andra samlingar att vi inte har tid för att Gud ska få möta oss. Vi är bra på att ställa upp våra program, vi har lärt oss hur en församling ska drivas. Frågan kvarstår: Är vi i Guds plan och vilja med våra liv och församlingar med hänsyn till de människor vi idag når? Människor med en andlig längtan önskar att församlingen skulle ha något att ge. Har vi det eller är det andra leverantörer som tar över deras hunger och längtan?
Första halvlek är spelad, vi spelade med fel utrustning och vi orkade inte ge det vi tänkt. Nu går vi ut till andra halvlek som nya spelare rustade genom Gudsmötet som vi fick i pausen, när vi stannade upp, öppnade oss för Gud.
Tankarna utifrån boken fortsätter, men ett är säkert: Vi behöver alla ett nytt mäktigt Gudsmöte. Gud måste få inta sin plats igen som Herre i våra liv.

Nils Erik

Upp
Tillbaka