(Stig Zittras genmäle i Mst 9/2007:)

Krig är i alla fall dårskap

Jag tycker det är roligt att debattera med någon som tänker och reflekterar. Någon har ironiskt sagt att de flesta kristna lägger bort intellektet utanför kyrkdörren. Detta leder till att man utan att reflektera accepterar allt, samt urskillningslöst följer alla "gurus" i kristna sammanhang. Man kan ju också tänka på olika sätt utan att för den skull förlora respekten för varandra.
Du, Hans, är ju mycket mer bevandrad i historiska frågor än jag och därför argumenterar du med historiska fakta än vad jag gör. Min bedömning av allt som har med krig att göra är mer baserad på en känsla av avsky än på historiska fakta. Detta gör att jag reagerar abrupt och vill släcka alla "små eldar", som i något avseende – det må sedan vara i stort eller smått – försöker förhärliga något som har med krig att göra.
Jag tycker personligen att det teologiskt sett är väldigt synd att Gudsbilden i GT är så förknippad med krigssituationer, att Han blir förhärligad genom dessa. Jag kan i ärlighetens namn inte få in sådana sammanhang i min uppfattning av Gud. Jag hoppas att det endast är mänskliga tolkningar och önsketänkande i krigssituationer som gav upphov till denna Gudsbild. Gud må förlåta mig om jag har fel, men den överensstämmer dåligt med min bild av en grandios Skapare och ett grandiost universum. Denna teologiska hämnargud ger oss i dagens läge en massa problem. Utifrån detta krigar man med gott samvete i Guds namn. Man tar Gud som yttersta norm för att i ett krig och i ett krigstillstånd teologiskt legitimera detta gentemot andra tänkande och troende.
Jag håller med dig att som situationen ser ut i dagens läge är det väl svårt att utan vapen säkra freden. Trots detta ligger felet i att vi inte vågar börja tänka i nya banor. Jag tycker fortfarande att det är idiotiskt att lägga ut en massa pengar på vapen, därför att vi är rädda för varandra. Vore det inte förnuftigare att använda dessa pengar för att minska hunger och elände i vår värld? Varför inte börja tänka i termer av fred där vapen inte har någon plats? Vapen har aldrig lyckats skapa någon bestående fred. Därför pläderar jag för ett nytänkande. Kanske är det en utopi att tänka sig en värld utan vapen? Men jag tänker att jag skulle ha Guds tyckande på min sida. Jag kan nämligen inte föreställa mig att Han vore intresserad av att fortlöpande uppehålla de situationer av elände som ett krig för med sig. Inte ens en normal, tänkande människa skulle kunna det.

Föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn rf.

Under konferensen fick jag frågor om Finlands krigsänkebarn rf som jag kort omnämnde i min insändare i Mst nr 5. Föreningens hemort är Vasa stad, och verksamhetsområdet är hela svenskspråkiga Finland. Medlem i föreningen kan bli person vara förälder under kriget 1939-45 stupat, försvunnit, sårats eller dött på grund av omständigheter orsakade av kriget. Krigsänkornas ättlingar och utländska medborgare kan bli medlemmar. Om verksamheten kan kort sägas, att vi vill vårda minnet av dem som mist livet i krigsförhållanden. Vi uppvaktar vid krigargravarna på de stupades dag, samt ordnar medlemsmöten och exkursioner.
De krigsänkor som ännu lever, kallas som hedersmedlemmar. Medlem kan köpa ett gravstensemblem som fästs vid krigsänkans namn på gravstenen. Emblemet föreställer en mor med ett barn i sin famn.
Föreningen har ordnat exkursioner till Näset och Svir, till platser där deltagarnas pappor stupat.
Närmare uppgifter ger Hans-Erik Andtbacka, Kronoby, tel 06 8345362 eller fax 06 8345143

Låt oss komma ihåg dem som kämpade vid fronterna

Hans Myhrmans inlägg i Mst nr 5 väckte några tankar och reflektioner kring veteranerna och deras arv åt det fria Finland.
En helt naturlig orsak till att inga uppvaktningar förekommer i frikyrkorna är ju att alla hjältegravar finns på de lutherska kyrkornas gravgårdar. Där i kyrkorna hölls hjältebegravningarna, minnesmonumenten uppfördes där och traditionerna med att uppvakta vid monumenten växte fram helt naturligt. Också frikyrkliga veteraner, krigsänkor och lottor har deltagit vid dessa tillfällen. Jag tycker nog som Hans att man också i våra baptistkapell och kyrkor kunde komma ihåg de stupade på lämpligt sätt på de stupades dag. Det som vi gjorde här i Esse, att ordna veteranernas kyrksöndag i baptistkyrkan, är helt möjligt också på andra orter. Ta bara kontakt med veteranföre-ningarna, de är bara tacksamma om någon vill hjälpa till.
Det jag tycker att vi i dagens samhälle mera borde värdesätta av veteranernas arv är den frihet de vann åt oss. Just den frihet att tänka, tro och tycka fritt som hela vårt samhälle bygger på. Att ”kompisen inte lämnades i sticket” tog sig uttryck på många sätt i efterkrigstidens arbete med att bygga upp samhället, samtidigt som de hemvändande soldaterna också skulle hitta sin egen plats i ett arbetsliv som många av dem inte hann uppleva förrän inkallelseordern kom. Just det att bry sig om andra, dela med sig och delta i förenings- och församlingsliv, har fått ge vika för dagens egoistiska och ytliga sätt att leva. I dag med ett öppet informationsflöde, bra kommunikationer och kortare avstånd mellan människorna, så tycks den mentala muren emellan oss ibland vara ogenomtränglig. Vi ser inte då kompisen lider, vi vågar inte ta ställning mot uppenbara orättvisor, främlingsfientligheten breder ut sig. Månne det igen fordras en katastrof av något slag, för att vi människor igen skall börja bry oss om varandra och räcka ut den öppna handen mot vår nästa, inte den knutna? Vi skall be att så inte sker, och leva efter Jesu kärleksbud: att älska vår nästa som oss själva.
Låt oss komma ihåg och hedra dem som med eller utan vapen i hand kämpade vid fronterna och gav sina liv så att vi fritt får utöva vår religion och leva i ett fritt Finland.

Den svåra frågan om pacifism

Din artikel, Hans, om de stupades dag utlöste hos mig en del blandade känslor. Problemet är att jag själv, ju längre jag lever, får mer och mer negativa känslor för allt som har med krig att göra. Jag är själv ett krigsbarn, men har inte deltagit i några krigssituationer, och därför är mina känslor kanske i allt inte objektiva då jag ska bedöma saken. Jag kan endast dra slutsatser från det elände som ett krig dagligen på tv-skärmen utlöser hos mig.
Jag hoppas att du, Hans, med din artikel inte har för avsikt att romantisera kriget och de stupades insats. En sådan romantisering, med religiösa övertoner, ligger i dagens värld oftast som grund för de islamistiska självmordsattentaten, och ger en känsla av hjältedåd. Varje slag av krigföring, vare sig det handlar om ett angrepps- eller försvarskrig, är rena vansinnet. Trots detta kan man inte annat än visa aktning för dem som i ett försvarskrig gjorde sin plikt. De hade antagligen i den situationen inget annat val. I första hand måste man väl fråga krigsänkorna hur de upplevde det att förlora sina män. Kriget i sig hade säkert i första hand inte mycket mening för dem, utan det är bara i det faktum att Finland blev självständigt som någon betydelse och mening kan sökas. Ändå kan jag knappast föreställa mig att självständigheten skulle kunna ersätta förlusten av en älskad äktenskapspartner.
Vi måste vara medvetna om att ett krig alltid utlöses genom en maktdemonstration. Krig är också till sin operativa natur alltid sanktionerad mordutövning, oberoende av om det är i försvars- eller angreppssyfte. Hjältarna i krigen är alltid de som tagit de flesta fienders liv.
Tyvärr är verkligheten ofta sådan att det är svårt för den troende att vara pacifist. Inte ens GT:s Gudsbild ger stöd för detta. Därför får jag mer och mer problem med den, ty där är Gud själv aktiv då det gäller att initiera, utöva och avsluta straffkrigssituationer. Om Gud själv inte är pacifist, hur kan han då förvänta sig att jag ska vara det?
Mot bakgrund av NT:s Gudsbild tror jag trots allt att kristendomen måste vara krigshatare och fredsälskare. Om den bara är intresserad av livet efter döden, kan det ju vara likgiltigt hur många krig och hur mycket elände vår värld går igenom. Men om den är intresserad av hur våra medmänniskor har det och hur vår värld ser ut, är den förpliktigad att arbeta för fred. Det kan väl inte vara meningen att kristna ska vara med och understödja krigshysteriska tendenser, som t.ex. baptistpastorn i Amerika som före Irakkriget arbetade i en fabrik där man gjorde bomber.
Att vara pacifist är att gå en svår balansgång, men som kristna får vi inte låta oss infiltreras av hämndlystnadens och maktanspråkens avsikter och planer. Vår uppgift är att vara fredsstiftare mellan Gud och människor, och att försöka rädda vår nästa, vår nation och grannation och vår värld ifrån den förstörande ofärd som krigssituationer alltid utlöser.

Krig skapar mera
problem än de löser

Med anledning av Hans Myhrmans artikel De stupades dag vill jag komma med några kommentarer.
I över femtio år har jag varit församlingsföreståndare, och såvitt jag minns har jag i varje gudstjänst jag ansvarat för på De stupades dag uppmanat de församlade till tacksamhet för att vi får leva i ett fritt land med ett demokratiskt samhällsskick, på samma gång som vi bett för dem som med oläkta sår minns sina stupade anhöriga. Mina bröder återvände från kriget oskadade, men sju av mina nära släktingar stupade, bl.a. min mosters enda son.
På baptisternas årskonferens i Forsby 1974 ledde jag Inre missionens högtid – som det då hette – och jag påminde om den ödesdigra midsommaren för trettio år tillbaka, då det också var konferens i Forsby. Jag uppmanade folket till tacksamhet för de goda förhållanden vi levde i och manade till förbön för land och folk. Några veteraner kom efter mötet med tårade ögon och tackade mig för att jag vågade erkänna betydelsen av deras insatser.
Jag har faktiskt läst en del historia – även krigshistoria – men jag har inte läst om något krig, som inte skapat mera problem än vad de löst. Låt mig till sist citera J L Runeberg, som knappast är känd för sina pacifistiska åsikter, i dikten Landshövdingen skriver han:
Gror bragdens ära blott på stridens mark,
som krigarn fuktat med sitt blod?
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
och visa hjältemod?

De stupades dag,
söndagen den 20 maj

På de stupades dag brukar det vara uppvaktning vid krigargravarna efter högmässan. I frikyrkorna brukar söndagen ifråga firas som en vanlig söndag, och kompakt tystnad om de stupade. Det beror väl på den pacifism som man tar som självklar. Pojkarna blir rent slentrianmässigt civiltjänstgörare utan att tänka på att det finns situationer, till exempel 1939, då man måste försvara sitt land med vapen i hand.
Det var lätt att vara pacifist under 1920- och 1930-talet, när man hade de meningslösa massakrerna i skyttegravarna under det första världskriget i färskt minne. Inte en av de deltagande stormakterna kunde ange någon konkret orsak till att kriget fortsatte.
Men 1939 gällde det Finlands existens som självständig nation och folk. Det är tack vare veteranerna som Finland som enda randstat kunde fortleva som fri nation med ett demokratiskt styrelseskick. Finland vägrade böja sig för de ryska kraven, och förlorade två procent av sin befolkning i stupade. Estland tvingades gå ”fredens väg” och förlorade tjugo procent av sin befolkning i döda, och utplånades som nation. De flesta av Finlands stupade begravdes i hembygden, medan offren från Estland, Lettland och Litauen ligger i outmärkta massgravar längs ”fredens väg”.
Radikalpacifismen är bra i teorin men den fungerar inte i praktiken. Ibland kan ett väpnat ingripande vara den enda möjligheten att hindra ett folkmord. De lätt beväpnade FN-soldaterna i Srebrenica kunde bara titta på när offren för massakern valdes ut och fördes bort. Med tyngre vapen och klara instruktioner att ingripa med våld om det behövdes för att skydda befolkningen, kunde massakern ha undvikits.
Pacifism är inte så enkelt i den värld som vi lever i. Man kan också se den så, att en människa tar emot den sociala gruppens förmåner utan att vilja betala för dem. Trots att varje yngling måste ta ställning till sättet att göra värnplikt, kan jag inte påminna mig att det skulle ha förts någon diskussion i någon frikyrklig tidning om normal tjänst, vapenfri tjänst och civiltjänstgöring.
Jag vill inte påverka någon, var och en måste själv ta ställning. Men jag rekommenderar att man läser historia, speciellt om mellankrigstiden, och sedan funderar på hur man själv skulle ha handlat hösten 1939. Propagandalitteratur avråder jag ifrån. Om man skulle ha tagit vapen 1939, kan man göra det nu också, annars inte. Finlands geopolitiska läge är vad det alltid har varit.
Veteranerna hade kyrkogångssöndag i Esse baptistkyrka i höstas, men annars har deras insats fått ringa erkänsla från frikyrkligt håll. Jag minns ett par konferensresolutioner med ganska stark politisk slagsida: kritik mot väst, aldrig mot öst. Det är väl ingen idé att idka självkritik på samfundsnivå för den dåtida ”finlandiseringen” i samfundet, men jag erkänner att jag idag skäms för att jag som konferensombud satt tyst, i stället för att stiga upp och föreslå ”ingen resolution”, när självutnämnda ”fredskämpar” i timmar diskuterade någon liten formulering i resolutionen som skulle sättas ihop av de olika resolutionsförslagen. Det var på den konferens där man försökte få Baptistsamfundet att motsätta sig köpet av Hawk övningsplan från England, vilka skulle ersätta de föråldrade Fouga Magister.
Krigsveteranerna har haft sina nätverk, kamraterna från krigsåren. Krigsänkorna med sina små barn fick för det mesta kämpa ensamma med sin sorg. Jag rekommenderar boken ”I sorgens och saknadens tid” av Elsa Westerholm, där krigsänkor berättar om sin situation. När boken kom ut för ett par år sedan, ledde det till att föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn r.f. bildades. På de stupades dag senaste år uppvaktade vi med blommor på våra pappors gravar, tillsammans med församling, kommun och veteranorganisationer på 21 olika platser i Svenskfinland. I år blir det på ännu flera platser. I sommar kommer vi att fästa en logo av brons på våra mödrars gravstenar. Logon är en bröstbild av en mor med ett barn i sin famn.
Det kunde vara på sin plats att man också i frikyrkorna under förmiddagsmötet på de stupades dag hedrade de stupade med en tyst minut. Om någon krigsänka finns kvar, kan man ge henne en blomma. I Purmo är det för sent, de tolv krigsänkor som funnits är alla borta.

Kriget är vår fiende

Sent omsider ett tack till Stig Zittra för din debattartikel ”Krig är i alla fall dårskap”. Det är något min man Alwar Sundell skulle ha instämt i av hela sitt hjärta. Du skriver så snat: ”Vapnen har aldrig lyckats någon bestående fred.” Alwars valspråk var: ”Kriget är vår fiende.” Och därtill hämtade han bibelordet ur Matt 7:12: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.”
Hans intresse var stort för arbetet inom FN och han var mångårig ordföradne för Finlands Fredsförbund, förening för FN. Han hade också förmånen att vara ledamot av Finlands delegation vid FN:s generalförsamling 1961.
Fortsättningsvis behöver vi människor som arbetar för fred och rättvisa i världen med fredliga medel.

Jesus – konung eller tjänare!

Jag vill kommentera min militärkompis Stig Zittras artikel i denna tidning. Han frågar sig om Jesus blev missförstådd, och tar som exempel profetiorna som Sakarias, Johannes döparens far, och så även Maria och Hanna, som pekar på att Jesus var den som skulle befria Israel från det romerska förtrycket. Visst finns det orsak att undra över innehållet i dessa profetior, vid tidpunkten för Jesu kommande hit till världen, och då inte bara tiden när Israel var ockuperat av romarna. Det har ju varit under snart två tusen år, och är alltfort, det som de mest av allt längtar efter, att ”bli frälsta ur sin motståndares hand”.
När det gäller profetiorna om den kommande Messias är det förvånande att de ofta kan svepa över långa tidsperioder, innehålla i några meningar en översikt av hela Hans gärning och bestämmelse. Som exempel kan vi ta profetian i Jesaja: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut....(Jes. 9:6, 7). Ett annat exempel är profeten Sakarjas ord: ”Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas föl. Jag skall utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem. Stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till hednafolken. Hans herravälde skall nå från hav till hav, och från floden till jordens yttersta gränser” (Sak. 9, 10).
Vi kan från det här utläsa att profetiorna talar om hela Hans gärning. Första gången kommer Han i ringhet som lidande tjänare, andra gången kommer Han i stor makt och härlighet. Då skall Han upprätta sitt rike och regera från Jerusalem (Davids tron). Staffdomarna som är uttalade över Israel om att de skall förskingras över hela jorden har ju minsann gått i fullbordan, och församlandet av dem har ju pågått och pågår alltfort inför våra ögon (Jer. 31:10). Sedan har vi den andliga upprättelsen av Israel när de kommer in i sin bestämmelse. Då kommer vi in på det underbara och ofattbara som Paulus talar om i Rom.11: ”Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna (alltså alla andra folk än Judarna) v. 12: ”och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen och har deras fåtalighet varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet bliva (1917 års övers.).
Den dubbla rollen som Messias har i de profetiska hänvisningarna belyses i de judiska benämningar av deras väntade Messias i deras uttryckssätt med två benämningar som Messias Ben Josef , och Messias Ben David, alltså son av Josef (den lidande: Jes. 53) son av David (konungen). Att Han när han kommer andra gången skall både döma och strida mot allt uppror och olydnad torde stå utom allt tvivel (2 Tess. 7-9). Att det sedan är ett och annat när det gäller konung Davids gärningar som Stig Zittra nämner är svåra att förstå och omfatta, lägger jag i den Allsmäktiges allvetandes händer och konstaterar att det är Han som tar ansvaret för det som står i Hans ord. Om vi tar med allt från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken kan vi konstatera att Han tagit och kommer att ta det fulla ansvaret för hela sin skapelse (Rom. 8:32).
Jag vill sluta med Johannes slutord i uppenbarelse boken: ”Amen, kom Herre Jesus! Herren Jesu nåd vare med alla.”

Reflektioner om Florida

Carl-David Wallin har några reflektioner efter att via datorn ha betraktat företeelserna i Lakeland, Florida.

”Vad vi har sett och hört, det vittnar vi om.” Detta läser vi i vårt NT och det är just vad Jesu lärjungar gör. Det vill jag också nu göra med dessa rader. Jag vill absolut inte starta någon debatt i frågan utan bara vittna om vad jag sett och hört.
Jag har via min dator de senaste nätterna följt med händelserna i väckelsen i Florida och jag har aldrig i mitt snart 58-åriga liv sett eller hört något liknande som det jag har bevittnat via direktsändning därifrån. Det har blivit sena nätter, men jag har haft svårt att stänga datorn. Igår natt, den 5 juni, hände bl.a. följande: En dam kom upp på estraden och visade ett foto av sig själv då hon såg ut som en gravid kvinna i nionde månaden, men orsaken var en stor cancer svulst i magen. Nu stod hon på scenen och hoppade av glädje och hon var helt normal i sin kropp och fullständigt befriad från cancern. En man kom upp som hade beslutat att ta sitt liv. Han var ensamförsörjande med två små barn och kroppen full av cancer med fruktansvärda smärtor. En vän till honom hade fått honom med till mötet. Nu stod han där fullständigt befriad och glad.
Då jag stängde av datorn stod där flera tomma rullstolar som folk just lämnat och jag såg bl.a. en kvinna som haft problem med sina ben springa fram och tillbaks framför scenen. Det var otaliga människor som kom fram och berättade om hur de befriats från svåra smärtor och sjukdomar. Dessutom har över 20 vittnesbörd strömmat in om människor som blivit uppväckta från de döda. De är mycket måna om att bekräfta allt och dokumentera allt och vill att alla skall uppsöka läkare för att få bekräftat vad som hänt.
Det som jag har hört av förkunnelsen och mötena är helt ok. Jesus är verkligen i centrum, det är Han och ingen annan som blir upphöjd och ärad.
Jag är tacksam för möjligheten att kunna vara med via min dator i direktsändning och se och uppleva att Jesus verkligen även idag bevisar sin kraft i mäktiga under.
Alltid finns det sånt som vi konservativa finländare kanske kan stöta oss på och diskutera, men som jag ser det är det nog frukterna som är det viktiga.
Om du orkar vara uppe, så är det bara att söka efter God Channel och vara med i direktsändning ca 24.00-02.00.
Trevlig sommar!