”Att se med nya ögon”

Baptistkvinnornas tema har redan några år varit: ”Att se med nya ögon”. Det är temat också idag. Hoppas att vi kan se något nytt i detta ämne som är så viktigt. Jesus ville nämligen lära sina lärjungar något. Vi läser en välkänd berättelse ur Matt. 14: 22 -33.

Det är bara evangelisten Matteus som berättar denna episoden. Hela berättelsen är ganska märkvärdig. Alla utom Jesus var rädda. Allt hände på natten. Fjärde nattväkten räckte från klockan 3 till 6. Det gick stora vågor på sjön Gennesaret och lärjungarna rodde i motvind. De var fiskare, vana med sjön, men var ändå rädda. Knappast hade någon av dem sovit den natten. Och som om det inte hade räckt med vågorna, de trodde sig se ett spöke när de såg Jesus komma gående på sjön. Så förskräckligt var upplevelsen att de skrek av rädsla, dessa modiga män!

Jesus lugnade ner dem. Men Petrus, som alltid reagerade innan de andra hann göra någonting eller innan han själv hade tid att tänka på vad han gjorde, bad nu att Jesus skulle kalla honom till sig på vattnet. Det gjorde Jesus, och allt gick fint tills Petrus började titta ner på vågorna. Över stormen hördes då hans rop om hjälp. Jesus räckte honom handen och räddade honom. Stackars Petrus, så ofta råkade han i klistret på grund av sin entusiasm.

Lärjungarna hade inte ens fattat undret som Jesus hade gjort dagen före. Jesus hade bespisat 5000 män förutom kvinnor och barn. Det obegripliga hade hänt. Genom deras egna händer hade undret skett. Bröden och fiskarna bara räckte till fast de delade dem åt tusentals människor. De hade säkert tagit med sig i båten det som hade lämnat över: tolv korgar fulla med bröd och fisk. Och nu fick de igen uppleva andra under. Jesus gick på sjön. Kan du föreställa dig hur det såg ut? Gick han på vågorna eller en bit över dem – det vet vi inte. Och när Jesus kom upp i båten med Petrus, lade sig stormen. Ännu ett under.

Det hände just så som psalmisten berättar oss i Psalm 107: 25-29. Där står det att det var Gud som var bakom stormen, det var inte någon slump. Psalmisten sade ju: ”Med sitt ord uppväckte han, Herren, stormvinden.” Och nu hände samma sak för lärjungarna. Gud sände också den stormen de upplevde.

Men varför är denna händelse skriven i Bibeln? Vilket budskap förmedlar den till oss? Vi kan vara säkra på att Jesus inte gör sina under för att väcka uppmärksamhet. Jag tycker att vi kan se syftet, när vi läser, vad Jesus sade åt Petrus: ”Din tro är liten! Varför tvivlade du?” De här orden vill jag koncentrera mig på.

Hur är det med min tro? Jag kallar mig själv troende, men är det bara ett ord, som jag är van vid att använda? Vad betyder det att jag är en troende människa? Tror jag verkligen på Gud, tror jag att han kan hjälpa mig, han kan räcka sin hand t.o.m. åt mig och dra mig upp ur vågorna?

Vi brukar säga på finska: Siitä puhe, mistä puute; på svenska: Det man har brist på, talar man om. Jag har själv tänkt mycket på tron under de sista veckorna, och konstaterat att det brister i min tro. Det var genom dessa tankar som jag också påmindes om den här berättelsen i Bibeln. Som jag sade redan, allt gick fint så länge Petrus tittade på Jesus. Men när han vände blicken till stormen, blev han rädd och började sjunka.

Gud sände stormen för att lära Petrus och de andra lärjungarna att lita på hans ord. Jesu ord var inte bara för dem – de är också ord till oss. Vi borde också lära vad tron är. Och det är bara i det vanliga vardagslivet som det syns om vi tror på Gud eller inte. Lärjungarna var mitt i ett kaos. Gennesaret, som är känt för sina stormar som bryter ut så plötsligt, hade berövat dessa erfarna fiskare all deras yrkesförmåga. De fruktade för sina liv!

Men vad är tron egentligen? Hur kan man definiera den? Vilken definition som helst känns på ett eller annat sätt bristfällig. En sak är dock säker: Tro är alltid tro på Guds ord. Tron ser vad vi inte ser med våra vanliga ögon, den är, som Hebreérbrevet säger ”en fullkomlig visshet om det som man hoppas på, en övertygelse om den verklighet som man inte kan se”. Tron förutsätter att vi ser med nya ögon, med ögon som Gud har öppnat.

Jag vill berätta någonting som jag själv upplevt. Det gäller just tron på Guds ord. För mig kom inte svaret lika snabbt som för Petrus. Han bara ropade, och Jesus svarade med att dra honom ut ur sjön. Situationen krävde ett snabbt svar. För mig var det annorlunda. Men när jag tittar bakåt på mitt, kan jag se, att Gud svarade mig också. Han såg till att ett visst bibelställe, som hade blivit mycket viktigt för mig, förverkligades i mitt liv.

Ni känner inte mig så väl, men då jag var ung, var jag mycket blyg, nästan skygg. Det berodde på olika saker, som jag inte nu vill tala om. Ungdomstiden har jag aldrig saknat. Jag hade nästan inga vänner, ty jag var för blyg att skapa varaktiga relationer. Men jag hade ju två systrar, och de betydde och betyder mycket för mig.

Tonåren var alltså en svår tid för mig. Jag levde liksom i en storm hela tiden, fastän andra människor inte visste om det. Under den tiden hade vi i vårt samfund kampanj, vi skulle läsa igenom Bibeln på ett år, och jag deltog i den. När jag kom till Ordspråksboken i min läsning, hittade jag verser, som jag tyckte talade direkt till mig. Det var kapitel 4:20-22:

Vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från dina
ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup. Ty de är liv för
var och en som finner dem och läkedom för hela hans
kropp.

Det var den sista versen som jag speciellt tyckte om: att Guds ord skulle vara liv och läkedom för den som finner dem. Då beslöt jag att Bibeln skulle vara den viktigaste boken i mitt liv. Den vill jag läsa om och om igen. Jag väntade att Gud skulle göra sitt under i mitt liv. Versen lovade ju, att Guds ord skulle betyda liv. Ett liv som skulle kännas värt att leva. Och jag önskade att det skulle innebära ett liv med vänner, ett liv utan svårigheter med att umgås med andra. Ett liv utan den storm som rasade i mitt inre för det var så svårt att vara ensam.

Men svaret kom långsamt. Först med åren började blygheten avta. Det hände i samband med att Gud helade ett trauma från min barndomstid som säkert hade varit en orsak till min blyghet. Idag vet jag att min tro på Guds ord inte var förgäves. Men det att jag var tvungen att vänta på svaret innebar också tider av tvivel och fruktan: tänk om ordet inte stämmer i mitt liv? Tänk om ingenting händer? Kan jag verkligen lita på Gud? Under dessa år var det väl så, att jag såg bara vågorna, och de var alldeles för höga för mig. Vem kunde tysta dem, åtminstone inte jag. Jag var rädd såsom Petrus i vår berättelse.

Varför låter Jesus oss gå igenom svårigheter som så ofta tycks vara alldeles för mycket för oss? Är det bara i dessa yttersta situationer vi lär oss att se på honom, se på ett nytt sätt? – Tyvärr tycks det vara så. Oprövad tro är ingen tro. Vi behöver prövningarna, vi behöver stormen.

Jesus lugnade ner Petrus och de andra lärjungarna mär de var rädda. Han kom också till mig. Men medan jag väntade på hans ingripande, lärde jag mig något värdefullt. Jag lärde mig tålamod och jag lärde mig att lita på honom trots allt. Jag lärde vad det betyder att man liksom hänger fast vid Guds ord och väntar på hans svar, även om det dröjer.

Senaste vecka hörde jag någonting som belyser väl den här berättelsen om stormen och rädsla. Varför var Petrus rädd och varför är vi rädda? Det beror på stormen, säger vi. Men nog är det något som ligger mycket djupare än själva stormen, och det är våra tankar. Petrus såg stormen, han började tänka på den och då blev han rädd. Det är alltså tankarna som framkallar våra känslor. Därför är det inte oväsentligt vad jag tänker på. Om jag istället för stormen och rädslan tänker på Jesus, ser på honom, som är den Allsmäktige och tänker på hur han älskar mig, då är jag inte mera så rädd. Situationen känns inte så hotande. Jesus är ju där. Och även då, när vi måste vänta på honom, kan Hans ord trösta mig, och hjälpa mig.

Vi måste alltså vakta på våra tankar. Och sen måste vi nära våra tankar med Guds ord. Då kan Gud använda sitt ord när vi är mitt i stormen. Plötsligt kommer vi ihåg vad Bibeln säger, som t.ex. Romarbrevet 8: 28: ”Vi vet, att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud”, eller något annat bibelställe. Kanske du kom att tänka på en bibelvers som passa bra in den situation du befinner dig i just nu. Rädslan ger vika. Mitt i allt ser jag Gud som alltid vet vad som är bäst för mig.

Petrus och de andra lärjungarna på den stormiga sjön kan hjälpa oss att se på Jesus. Se med nya ögon. När det händer då kan vi förena oss med dem och säga med tro i vårt hjärta: ”Jesus, du är verkligen Guds son!” Vi har sett honom – inte med våra vanliga ögon, men med nya ögon, trons ögon.

Anneli Lohikko