SE MED NYA ÖGON

Jag tycker om vinjetten för det här temat.Ögat som ser genom kärlekens och försoningens lins.Det är en mycket god utgångspunkt för mina tankar här idag.
Jag tänker ta avstamp i berättelsen om Hagar i 1 Moseboken.
Hagar hade ingen lätt sits.En slav utan eget värde,som behandlades helt efter ägarens nycker.För henne bestämdes att hon skulle bli surrogatmamma.Ingen frågade om hon ville.Hon räknades inte,var inte alls sedd som människa.Men nånstans fanns ett trots,en ovilja att helt underkasta sig.Det kommer fram när hon är gravid och hon vet, att eftersom det är Abrahams barn som hon bär, så ger det henne ett visst värde.När Sara sedan trycker till henne ,finner hon sig inte i det,utan rymmer.Vi läser texten.
Text: 1 mos.16:7.
Hon sitter vid en källa,en brunn.Där blir hon hittad.Där får hon uppleva en stor förändring i sin gudssyn;hon upplever sig sedd,helt genomlyst,men benådad.Hon dör inte,fast hon konfronterat Herren.Enligt det synsätt som rådde,ska man inte klara en sån sak.Att dessutom vara en betydelselös slav,som vägrat underordna sig,borde ju inte ha gjort saken bättre.Jag undrar om inte Hagar gjorde en verklig nådesupplevelse där vid brunnen.Hon upptäckte något om Gud,som hon inte tidigare fattat,och den upplevelsen gjorde att hon vände om.
Det går en tid. Livet flyter på.Allt verkar att ha ordnat sig.Då kommer plötsligt nästa slag.Hon blir bortkörd,denna gång ofrivilligt och utan återvändo.För Hagar betyder det här bara en sak:undergång.Hur skulle hon kunna se det på något annat sätt.Hon är så inställd på detta,att hon inte söker utvägar.Bara att hoppas att pinan ska bli kort,sen vattnet tagit slut. Läs
Kap 21.14-19.
Gud öppnar ögonen,hon kan se brunnen.Livet kommer till henne och hennes barn.Det hon inte tidigare sett för att hon var inställd på det värsta,ser hon nu,när Gud tar bort hennes rädsla.
I sin rädsla hade hon irrat.Nu ser hon brunnen och vet att de kommer att överleva.Hon kan luta sig tillbaka på den erfarenhet hon fått tidigare då hon blev sedd av Herren,och hon vet; hon är fortfarande sedd.

Vi lämnar Hagar där.Vi kan bara fantisera om vad detta fick för vidare konsekvenser i hennes liv.Fundera på om du har nån liknande upplevelse. Hur har du upplevt nåden?Har du nån gång sett nåden med nya ögon och vad har det i så fall inneburit?
Jag vill berätta om en händelse ,som gav mig en speciell nådesupplevelse.Det här hände för ca 12år sedan och den här upplevelsen har betytt oerhör mycket för mig
Jag befann mig av en viss anledning i en återvändsgränd och jag visste,att antingen måste jag hitta ett sätt att komma vidare eller så går jag in i ett väldigt mörker.Jag hade återhämtat mig
från en utbrändhet (som jag ska återkomma till),men råkat ut för ett bakslag och visste inte hur jag skulle göra.Efter en sömnlös natt gick jag ut femtiden på morgonen och satte mig på trappan.Då steg det upp en oerhörd ilska inom mig.Jag blev så otroligt arg och jag riktade all min ilska mot Gud.Det var inga vackra ord han fick höra och efteråt var jag helt övertygad om att jag gått för långt.Gud skulle nog vända mig ryggen efter ett sådant utfall.Så var min gudsbild då! Jag gick in,fick för mig att jag skulle öppna Bibeln en sista gång,sen fick det vara.Jag hade hållit på i Psaltaren och kommit fram till Ps 73.Jag läste den och kom fram till vers 21 och där slår Guds kärlek ner i mig som en eld.Jag läste:(i 1917år övers)..."som ett vilddjur rasade jag mot dig.....dock förblir jag alltid hos dig."Gud tog mig till sitt hjärta och jag fick en sån nådesupplevelse,att jag brukar säga att jag blev född på nytt för andra gången den morgonen.Mina problem löste sig också,jag hittade utvägen.

Det var så mycket som avslöjades för mig den här gången.För det första förstod jag att jag hade en ganska underlig gudsbild.
Jag trodde nog som Hagar,att om man konfronterade Herren på det sätt som jag gjorde,så skulle det straffa sig.Gud skulle förskjuta den som bar sig åt på det här viset.Jag som sagt åt så många hur kärleksfull Gud är.Teorin var det inget fel på,inte undervisningen heller.Det var bara det att jag aldrig behövt eller vågat testa gränserna.Jag förstod att känslor som t.ex. vrede inte behöver döljas inför Gud.Inga känslor över huvudtaget är fel.Känslor kan inte vara rätt eller fel,och alla går att uttrycka inför Herren.Tänk på David hur han larmar ibland.Han erkänner alla sina känslor,också de s.k.negativa.Han talar om att han känner avund,missunnsamhet,vrede,t.o.m hat.
De positiva kommer naturligtvis också fram.Att känna på ett visst sätt är inte synd,det är hur vi handlar utifrån våra känslor som kan leda till synd.Och det är min erfarenhet,att ju mer jag försöker dölja mina känslor,desto mer styrd blir jag av dem.Det är inte alltid lämpligt att avslöja vad man känner i alla relationer,men att våga se sig själv och våga vara förtrolig i sin
Gudsrelation,är viktigt.Allt man förtränger och inte låtsas om har en underlig förmåga att bita sig fast och styra vårt beteende och poppa upp under ibland sofistikerade former.

Jag var alterneringsledig förra hösten.Under den tiden formades en bön i mig,som följde mig hela hösten.Bönen var "Herre ,hjälp mig se det jag behöver se "Jag tänkte först mera på vissa yttre omständigheter,men jag märkte att jag alltmer hamnade att möta mig själv.Att se mig själv.Vad byggde jag egentligen min tro på?Vad var viktigt?

Jag hade haft en omgång med de här frågorna tidigare.Det var för snart 14 år sedan .jag höll på att återhämta mig från en utbrändhet och depression,sm jag nämnde om tidigare.
Under sjukdomstiden sökte jag tröst i min tro.Jag visste att jag var omsluten av förböner och ltade på att Gud skulle hjälpa mig genom,trots att jag inte riktigt orkade med ett aktivt trosliv.När de fysiska och psykiska krisen var över blev det nog en överraskning att en ordentlig troskris dök upp som ett brev på posten.
Jag upplevde att det mesta jag byggt min tro kring drogs undan mina fötter.Jag tvivlade på allt och omvärderade det mesta.Det var inte roligt. Det uppstod en tomhet som jag inte visste om den skulle bli bestående eller fyllas av något annat.Jag levde i ett existentiellt hålrum.Jag vet egentligen fortfarande inte hur det gick till,men nångång under detta kaos började en ny grund breda ut sig.jag landade på en klippa,men landskapet var inte detsamma.Rent konkret handlade det om att jag skalat bort mycket som jag kallar det "bjäfs".Jag granskade många företeelser i min kristna tradition och min trosföreställning och det var en hel del som jag kallar det "inlärda beteendemönster" som fick stryka på foten.Jag höll det mesta på en armslängds avstånd,också Gud, och betraktade det. Jag såg många brister (mest hos andra) och försökte hitta ett nytt förhållningssätt.

När jag ser tillbaka förstår jag att några måste ha upplevt mig som väldigt ifrågasättande och jobbig.Men Gud lät i sin godhet processen föra framåt.Jag mötte människor som förstod och kunde hjälpa,böcker som jag behövde läsa kom till mig och så småningom landade jag något tilltufsad men mycket befriad i en
förnyad gudsrelation.Det var under den här resans gång som jag upplevde det jag beskrev tidigare,min andra pånyttfödelse.

Så tillbaka till förra hösten.En ny omgång med olika frågeställningar .Jag skulle inte kalla det kris den här gången,jag hade en trygg och nära Gudsrelation,men det var vissa frågor som trängde sig på.Jag tror att det var Guds sätt att svara på min bön :Herre hjälp mig se det jag behöver se.

Vad fick jag då syn på?
Jag upptäckte att jag hade ganska mycket rädsla inom mig.Jag upptäckte att jag hade många fördomar kvar. Jag upptäckte att min kärlek till andra var ganska begränsad.Efteråt har jag tänkt att man minsann skall tänka flera gånger innan man ber sina böner.Därför att om en förändring skall ske någonstans så måste den börja hos dig själv.
Gud svarade på min bön.Han förde mig in i olika situationer,jag fick såna böcker i min hand,som pekade på olika saker i mitt liv.
Men Gud lämnar oss inte ,han är med oss på ett alldeles särskilt sätt när vi är villiga att se oss i spegeln.Och han slösar med nåden! För samtidigt som vissa processer kändes smärtsamma,så
lärde han mig också att se mig själv genom försoningens och kärlekens ögon.Jag har aldrig tidigare förstått hur värdefull jag är i Guds ögon ,för ju mer förkrosselse jag kände,desto mer upplevde jag Guds slösande kärlek.Jag befriades mycket (inte helt,ska jag erkänna ) från att betrakta mitt värde utifrån mitt görande i stället från mitt varande.Jag har ett värde för det jag ÄR, inte för det jag gör.Det här hade jag vetat i teorin sen länge, men nu fick jag en djup erfarenhet av det.Och jag upplevde Jesu ord "du skall älska din nästa som dig själv" på ett helt nytt sätt.Att se sig själv som värdefull ger ju mig möjlighet att ge andra samma värde.I Guds ögon är alla ädelstenar.I praktiken är det inte lätt att erkänna det.Jag försökte träna på det här genom att tänka på en person ,som jag upplevt hade ställt till mycket förtret för mig
Jag försökte föreställa mig hur Gud såg på den här personen.Och jag såg en människa som var lika värdefull som jag ,en som hade sin rätt till barnaskap hos Gud.Och jag kunde tänka;det är ju för att det finns så lite kärlek i de omständigheter hon lever under,som hon har så lite att ge.Men det var en prövnig ,det ska jag erkänna.Det som hände var,att mina negativa känslor mot henne så småningom försvann och jag blev mildare i mitt omdömme om henne.

I Jesus Syraks vishet 10:28 står det :Mitt barn,var ödmjuk,men ha respekt för dig själv och ge dig den aktning du förtjänar".
Detta att se sig själv ,att respektera sig själv. är inte själviskhet,utan en sund utgångspunkt för att kunna se andra och respektera och tycka om andra.Margareta Melin skriver:

"Se människan
medmänniskan i underläge
den utsatta och hotade
som om hon vore du du själv
eller en av de dina
din mor-ditt barn-din bror
så vet du vad du ska göra."

Det är om vi utesluter andra och struntar hur de har det,som själviskheten och det individulistiska navelskåderiet tar över.

Det är i dessa processer,oerhört viktigt att samtidigt ha Jesus för ögonen.Att föra en pågående dialog med honom om vad man upplever,och går igenom.Dessutom är det bra om man kan föra vägledande samtal med någon annan medvandrare,som har liknande erfarenheter och kanske kommit en bit längre.

Att se med nya ögon handlar som jag ser det om förändring.För att få till stånd en förändring behövs vilja och mod och öppenhet.Här är modet viktigt.Om vi är rädda blir vi som Hagar,irrande ,oseende.När vi befrias från rädslan ser vi brunnen,källan som räddar oss
.Låt mig till sist få dela med mig av Margareta Melins tankar Dröm om paradiset:

"I min dröm om oss
finns ingen fruktan
ingenting att gömma
eller skämmas för.
Allt som finns får finnas.

Med fördragsamhet och nåd
möter du dig själv
och mig
möter jag mig själv
och dig.
Vi tar bristerna i famn.

Allt får ha sin gång
och ta sin tid
och mitt i ofullkomligheten
kan vi le
och se vår egen och
varandras goda vilja."