|
Hjälp, finns det
fortfarande inte plats för oss?
Det är faktisk ett tag sedan jag senast tänkt på saken eller själv
direkt konfronterats med den: nämligen frågan om kvinnor som pastorer
eller i ansvarsställning i församlingen. Det ekumeniska årtiondet
1988-1998 med temat
Kyrkor i solidaritet med kvinnor hörde ju hemma i det föregående
seklet...
Tidigare var jag mycket engagerad i frågan om kvinnors ställning i
församlingen. År 1988 gjorde jag en liten enkät bland europeiska
baptisamfund om frågan. Europas karta såg annorlunda ut då, och antalet
samfund var mycket mindre än idag. Då fanns i 5 av 15 baptissamfund
kvinnliga pastorer, i 12 samfund hade man kvinnliga äldste och i 9
samfund var kvinnor med i samfundets ledning.
Orsaken till mitt dåtida engagemang och intresse bottnade i min egen
erfarenhet. Jag avskildes till pastorstjänst tillsammans med min man
1973 efter avslutade teologistudier. För min goda väninna, som jag
börjat studera teologi tillsammans med vid Åbo akademi, dröjde det
ytterligare 15 år innan hon kunde avskiljas till präst i lutherska
kyrkan.
Jag var medlem av FSB:s missionsstyrelse då vi som familj flyttade
till Jyväskylätrakten där min man tjänstgjorde i en finsk
baptistförsamling. Jag medverkade nog i gudstjänster och predikade
ibland, men min plats var som pastorns fru. Inte heller i Afrika var
tiden mogen för kvinnliga pastorer i slutet av 70-talet. Det var helt OK
att jag predikade på söndagkvällens möte, undervisade vuxenklassen i
söndagskolan och de unga studerandena (män) vid Training center. Det var
önskvärt att jag åkte ut och predikade i byarna, men predika i
söndagförmiddagsgudstjänsten fick jag inte.
Under de följande åren var jag engagerad bland de finska baptisterna. I
det sammanhanget var det inte möjligt att en kvinna skulle finnas med i
äldste och inte heller som pastor. Kvinnliga "församlingsarbetare" fanns
dock och finns ännu. Numera är också kvinnor med i de finska
baptisternas missionsstyrelse. I FSB har utvecklingen varit en annan.
Sedan 70-talet har det funnits en och annan kvinnlig pastor: Birgitta,
Gunilla, Catarina, Elsa, Anne-Marie, Karolin. År 2000 var fyra av de
åtta församlingsanställda pastorerna-föreståndarna i FSB kvinnor. Och
detta upplevs som något normalt, åtminstone har det inte ifrågasatts
offentligt. Men ännu är frågan på tapeten i vårt land. Det finns ett
motstånd mot kvinnor i vissa funktioner, både inom den lutherska kyrkan
och i frikyrkosammanhang. Några färska exempel. En av de stora
väckelserörelserna inom lutherska kyrkan, det evangeliska SLEY,
planerade att hålla sin årliga sommarfest i Jalasjärvi år 2005. Men nu
har församlingen i Jalasjärvi tackat nej till den stora sommarsamlingen
eftersom församlingens omtyckta kvinnliga pastor enligt SLEY:s policy
inte skulle få officiera vid gudstjänsterna. Det andra exemplet
plockar jag från de finskpråkiga missionsförbundarnas tidning, Suomen
Viikkolehti. Där fanns en helsida med rapportering om ett seminarium som
hållits i Forssa. Temat var "Man och kvinna i Bibeln, i församlingen och
deras uppdrag". Den inbjudna talaren kom ändå från USA. Han sade att i
fråga om Kristi försoningsverk är man och kvinna jämlika, men i fråga om
uppgifter i församlingen är det skillnad. Enligt hans bibelsyn finns det
två uppdrag i som inte är tillåtna för kvinnor: att undervisa män eller
utöva auktoritet över dem. Jag citerar:" Detta betyder inte att en
kvinna inte skulle få undervisa andra kvinnor och barn. Förbudet gäller
inte heller privata samtal med män. Kvinnor kan sjunga, be högt och
också tala, men inte undervisa". Som väl var gavs också tillfälle till
kommenterande inlägg. Det finska missionsförbundets kyrkoledare, Olavi
Rintala, påminde att varje friförsamling är självständig och väljer
själv sin äldstekår och sina anställda. Rektorn vid det teologiska
institutet i Hangö påminde om att det finns också olika åsikter om
kvinnors ställning i församlingen. "Det avgörande är Jesu egen radikala
inställning till kvinnor. " En annan av lärarna vid det teologiska
institutet sade att det inte är könet som är det avgörande utan den
personliga utrustningen, gåvorna från Gud.
Ja, det finns olika sätt att se på saken. Vi bör respektera varandras
olika synsätt. Men det är inte lätt att vara generös när det handlar om
frågor som är berör identitet och kallelse. Sucken av uppgivenhet är
svår att hålla tillbaka! Vilken lisa för själen att läsa vad Liselotte
Johansson skriver i
Andrum II, en bok om brustenhet, tillit och tro:
Mycket är i sanning anorlunda med Mästaren. För honom tycks
kvinnorna vara med på nästan samma villkor som männen. Ibland tänker
Johannes att Jesus nog gärna skulle ha tagit med några kvinnor bland de
tolv, om det inte varit så provocerande. Det är skrämmande och nytt, men
samtidigt lite fascinerande.
Hur mycket hade inte varit lättare om en eller några kvinnor varit
med bland de tolv!
Mai-Britt Vehkaoja |
