Teologiska texter och predikningar

Här dyker det upp en del av de teologiska texter som publiceras i MST samt en del predikningar, andakter, betraktelser och liknande texter. De nyaste först.

 

Vad är evangelium?

MST nr 3/2020, den 27 mars

Jag skäms inte för evangeliet, det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. (Paulus i Rom 1:6).

Evangelium är och har aldrig varit ett exklusivt kristet ord. Idag möter vi många olika evangelier. Det finns titlar som Evangelium enligt Snobben, The Gospel az to The Simpsons eller Evangeliet enligt Nalle Puh. Nyligen stötte jag på en artikel om den nyomvända rapartisten Kanye West med titeln The Gospel According to Kanye. Gemensamt för dessa titlar är att de försöker sammanfatta det som de nämnda (ofta fiktiva) ges-talterna representerar. Dessa ”evangelier” lyfter fram livsvisdom och allmänmänskliga sanningar och jämför dem med mera traditionella kristna dogmer och värderingar.  Men egentligen är de inte evangelier i traditionell kristen bemärkelse.

Bibelns Nya testamente innehåller fyra evangelier, Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Gemensamt för dessa evange-lier är att de innehåller berättelser om Jesus från Nasaret, hans liv, död och uppståndelse. Matteus och Lukas evangelier inkluderar också berättelser om och kring Jesu födelse. Både Markus och Johannes evangelier innehåller avsnitt som lagts till senare (slutet på Markus och Joh 8). Det har dock mindre betydelse för oss vanliga bibelläsare. Dessutom är det bra att minnas att det aldrig existerat något ”helt evangelium”. De evangelier vi har i vår Bibel bygger alla på kortare eller längre textfragment som med tiden pusslats ihop till en helhet genom en lång och komplicerad process. 

”Det viktigaste är i alla fall att vi får tro att Gud har gett oss en Bibel han vill att vi ska ha”, konstaterar N.T. Wright, tidigare biskop i Durham och en av de mest inflytelserika bibelforskarna idag. 

Förutom de fyra evangelierna i Bibeln finns det så kallade apokryfiska evange-lier som tillkommit senare och som innehål-ler intressanta men mindre trovärdiga berättelser om Jesus. De mest kända är Tomasevangeliet, Tomas barndoms-evangelium, Jakobs protoevangelium och Mariaevangeliet. Dessa togs dock inte med i Bibelns så kallade kanon. Orsaken var att de inte uppfyllde den tidiga kyrkans kriterier för trovärdighet. Framför allt var det tre kriterier som var viktiga. Evangelierna skulle ha ett apostoliskt ursprung, kunna spåras till kretsen kring Jesus och de förs-ta kristna. De skulle ha funnits i församlingen och använts av de troende. De skulle innehålla den rätta läran. Biskop Athanasios presenterade Nya testamentets kanoniska böcker år 367. Att berättelserna om Jesus var populära och spreds vida omkring visar det faktum att man hittat textfragment av ytterliga 35 ’evangelier’.

I det romerska riket var evangelium (euangelion) närmast en politisk term. Evangelium var goda nyheter om framgångsrika kejserliga krig. När ordet evange-lium börjar användas om Jesus Kristus, Guds son och världens frälsare i Nya testamentet är det ett klart brott mot kejsarkulten, eftersom också den romerska kejsaren gör gudomliga anspråk som ”guds son”. Inte undra på att de som spred evangeliet om Jesus kom att bli trakasserade, förföljda och dödade i det romerska imperiet. Liknande har inträffat under hela mänsklighetens historia när kristna bekänt Jesus som herre (kyrios) och satt lojaliteten till Jesus före lojaliteten till den världsliga makten. 

I reformatorisk, främst luthersk teologi, används ordet evangelium tillsammans med ordet lag. Förkunnelsen, predikan, ska innehålla både lag och evangelium. Lagen ska påminna, medvetandegöra människan om synd så att evangeliets frälsande kraft ska bli synlig. Syndakännedom är pietismens och väckelsekristendomens term för hur lagen gör sig påmind i män-niskans liv. 

Inom baptistisk och frikyrklig tradition gör vi inte denna uppdelning. Hos oss är evangelium budskapet i sin helhet. Uppdelningen i lag och evangelium anses inte heller så lyckad då den ensidigt knyter an till den juridiska rättfärdiggörelseteorin. Idag när många kämpar med skam och känslor av otillräcklighet och att inte duga som de är, kan evangeliet om Guds kärlek och evangeliet som en läkande kraft vara något att betona starkare. 

Evangelium är också den sista av de bibel-texter som traditionellt läses i en kristen gudstjänst. Evangeliet efter en text från Gamla testamentet och en text från något av de nytestamentliga breven.  

När man kort vill sammanfatta evange-liets kärnbudskap eller det predikade ordet, brukar man ibland använda ordet kerygma. (ett utropat budskap”, av grek. keryx, ”härold”). Det handlar om Jesus Kristus som Guds Son, som levde, dog och uppstod. Paulus formulerar sitt kerygma i 2 Kor2:2: Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Även om ordet evangelium inte används i Gamla testamentet finns evangeliets budskap också här. De goda nyheterna om befrielse, upprättelse, efterföljelse, bön och rättvisa finns både i Moseböckerna och hos profeterna, något som Jesus knyter an till både i sin programförklaring i Nasarets syn-agoga och i bönen Fader vår. Genom att använda kända ord och uttryck från Israels tradition bygger han en bro mellan det som varit, det som är och det som ska komma. 

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren…”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” 

Tydligare än så här blir det knappast. Evangeliet, de goda nyheterna om Guds rike, himmelriket, som förkunnats genom profeterna, som folket hoppats på, har nu infriats i och genom Jesus. Jesu evange-lium har både en personlig och social karaktär, det finns både ”inom er” och ”mitt ibland er”, det senare också en referens till Jesus som finns mitt ibland dem. Liksom Gud blev människa ska Ordet blir kött och evangeliet gestaltas och synliggöras, i världen, i gemenskaper, i kyrkan, församlingen, i vårt eget liv.  

Vi kommer inte ifrån att evangeliet har både en personlig och en social dimension i Bibeln. Gud kallar Abraham till att bli ett stort folk. Gud fortsätter att kalla sitt folk Israel till gemenskap, omvändelse och efterföljelse. Sedan fortsätter Gud att kalla länder, folk, städer. Ja, hela världen omfattas av Guds kärleksfulla evangelium. Här börjar vi nå gränser för vad vi kan fatta, vi kommer in på evangeliets gudomliga mysterium. 

Johannesevangeliets ”kerygma” eller ”Lilla Bibeln” i Joh. 3:16 är både komprimerat och allomfattande: Så älskade Gud hela världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror inte ska gå under utan ha evigt liv. 

Guds kärlek kommer före allt annat och består för evigt. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, skriver Paulus. 

Men evangeliet förblir bara ett ord om det inte blir konkret. Därför är det viktigt att se hur evangeliet ser ut i olika situationer. I 2 Moseboks stora epos om Israels barns uttåg ur fångenskapen i Egypten förebådas evangeliets befrielsebudskap. Denna befrielseberättelse har varit grundläggande både för den latinamerikanska befrielseteologin som inkluderade de fattiga och utslagna i gudsrikesberättelsen. 

Likaså har afroamerikanska kyrkor och befrielseteologer (inte minst i medborgar-rättsrörelsen under ledning av Martin Luther King Jr) gjort Exodusberättelsen till sin egen berättelse om frihet från slaveri och förtryck på ett sätt som gett många afroamerikanerna både självkänsla och samhörighet. 

En av evangeliets viktigaste dimensioner är trygghet. Också detta möter vi redan i Gamla testamentet. Gud uppmanar sitt folk att söka tryggheten hos honom. Jag är med dig. Jag känner dig och har kallat dig vid ditt namn, säger Gud. Var inte rädd, är en av de vanligaste uppmaningarna när människan möter det gudomliga. ”Jag vill ge er en framtid och ett hopp”, är profeten Jeremias uppmuntrande ord till ett folk i fångenskap. 

I Nya testamentet kommer evangeliet till de sjuka som en fråga, som innehåller helande. Vill du bli frisk, frågar Jesus med kärlek och respekt, innan han helar en sjuk.  Evangeliet är också upprättelse för fattiga, sjuka, de som samhället eller de religiösa ledarna fördömer. Inte heller jag dömer dig, säger Jesus till kvinnan som hotas av stening. Evangeliet bär vittne om evigt liv, något som innebär både livskvalitet och kvantitet. Detta hopp knyter Paulus an till när han använder uttrycket ”i Kristus” (en Christo). I Kristus är vi förenade som ett folk, försonade, förlåtna, uppståndna till ett nytt liv, Kristi efterföljare, kallade till att leva, dö och uppstå med Kristus när han blir allt i alla. I denna evangeliets kosmiska vision går vi Kristus till mötes när han kommer igen för att etablera Guds rike. Himmel och jord möts, Gud skapar allt nytt och tillsammans får vi ta emot och ingå i det som inget öga sett och inget öra hört, det som Gud berett åt alla dem som tror på honom.   

Hur ser evangeliets tillämpning ut för oss här och nu? Vad innebär det en vanlig tisdag att Jesus Kristus har levt, dött och uppstått, besegrat döden, ondskan och synden? 

Den frågan behöver vi alla ställa oss. Vad är evangeliet för alla utsatta och svaga, för alla sjuka och avsidestagna, för alla krisande parrelationer, för alla sörjande, för de marginaliserade, för alla ensam-stående föräldrar, för alla ’klimatkrisande’ unga, för människorna i långvården eller på dödsbädden, för alla med addiktioner, för vårdare och lärare, för aktiesparare och bankägare. (Finns det ett evangelium för de megarika? Kanske ”Sälj allt du äger och ge åt de fattiga, kom sedan och följ mig!”)

Förr i tiden gjorde man korsstyngs-tavlor med bibeltexter som fungerade som ett litet evangelium för dem som bodde i huset. Hur ser ditt eget evangelium ut just idag? Skriv gärna ner det i ett ord eller en mening, kanske under bön och stillhet. Gud vill ju att anden ska levandegöra evangeliet i ditt och mitt liv, inte att det ska förbli statiskt på Bibelns textblad. Kanske kan orden från Joh 1:14-18 leda tankarna i rätt riktning: ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd utöver nåd.” 

• Jani Edström 

Bearbetat efter ett anförande vid pastorsdagen i Betaniakyrkan, Jakobstad, 13.2.2020

Världens visdom – Korsets dårskap

En påskpredikan

MST nr 3/2020, den 27 mars

Ty Kristus har inte sänt mig att predika evangelium med vishet och vältalighet på det att inte Kristi kors må förlora sin kraft. Ty budskapet om korset är en dårskap för dem som går förlorade men för oss som är frälsta är det en Guds kraft. (1 Kor 1: 17-18)

Staden Korint var en storstad på Paulus tid. Han anlände dit på sin andra missionsresa ungefär år 51 efter Kristus. Man uppskattar att det fanns 250 000 greker, romare och judar där. Dessutom unge-fär 400 000 slavar. Staden var en romersk koloni och hade därmed hög status. Den var en viktig handelsstad, strategiskt beläget på näset mellan Aten och halvön Peloponnesos.

Aten var centrum för den berömda grekiska filosofin. Några århundraden tidigare hade Sokrates, Platon och Aristoteles grundat sina filosofskolor. Där fanns poeter, dramatiker och retoriker. Det var vishetens högborg den tiden i världen. Paulus hade ju som vi läser i Apostlagärningarna 17 besökt Aten innan han kom till Korint. Han samlade filosofer på torget och höll ett tal på Areopagen, dvs domstolen i Aten. Han hade så att säga konfronterats med den dåtida mänskliga visdomen. Det blev tydligen inga bestående resultat av Pauli verksamhet i Aten. Däremot gensvarade församlingen i Korint och blev betydelsefull.

Första korinterbrevet skrevs när Paulus var i Efesus under sin tredje missions-resa ca år 57. Det hade gått några år sedan Paulus besökte Korint och han hade fått information och besked om problem i församlingen.

Det som Paulus skrev till församlingen i Korint kunde mycket väl vara en aktuell hälsning till den kristna församlingen i nutid var som helst i världen. Problemet var att korinterna inte dyrkade Skaparen utan började dyrka det skapade. Inte minst då mänskligt förnuft och visdom. Men även omoral florerade, någonting som Paulus tog upp i kapitel 6. Tempelprostitution var vanligt i den kulturen och på den tiden.

De troende i Korint tog inte avstånd från evangeliet, de ville bara anpassa budskapet till tidens smak och kultur för att det lättare skulle få en ingång bland män-niskorna. Man trodde att om man gjorde budskapet mer mänskligt tilltalande på det sättet kunde rädda församlingens överlevnad. Det som de inte förstod, var att när evangeliet kläs i den grekiska filosofins språkdräkt så sker en förändring av dess karaktär. Ett evangelium som förkunnas enbart med vishet och vältalighet förlorar sin kraft. Varför det? Därför att människan ställs i förgrunden och Jesus hamnar i periferin.

Att en jude, dvs Jesus, skulle under-låta sig att dö på ett kors var fullständigt oacceptabelt för grekerna. Och att denna Jesus skulle göra anspråk på att vara världens frälsare var för dem en ren och skär dårskap. Korset var ett förhatligt avrättningsredskap. I själva verket fick en romare eller grek inte ens röra vid ett kors. Det var för dem avskyvärt. Mot den bakgrunden kan vi förstå vilken förnedring det var för Jesus, när han spikades fast på korset och avrättades och led straffet för våra synder.

Man behöver inte ha följt med den aktuella debatten och den teologiska diskussionen idag förrän man märker att mycket har inte förändrats på 2000 år! Det finns idag både inom den lutherska kyrkan och inom frikyrkan framstående kyrkoledare som hävdar att Jesus inte behövde dö på korset för våra synder. Man säger att det inte är någon seger att bli avrättad. Man frågar sig hur vår himmelska Fader, som är så kärleksfull och god, kan sända sin enfödda son, oskyldig som han var, att dö på ett kors. Förvisso var Jesus död inget offer. Det var en avrättning utförd av romarna. Tänk så fel det kan bli! Ändå läser vi i Hebreerbrevet 9:4 att Kristus har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. Det är ju det som är grunden för vår försoning och frälsning.

En viss präst skrev nyligen att kyrkan är fylld (i den mån den är fylld!) av andliga vegetarianer. Man vill sniffa på godhet, rättfärdighet och kärlek men man förbehåller sig rätten att skippa blodet. Ingen skall behöva gå i döden och utgjuta sitt blod! Kan man tänka sig nåt mer vulgärt och makabert, säger ifrågavarande präst.

Miika Ruokanen, professor i dogmatik vid Helsingfors Universitet beskriver i tidningen Kotimaa den moderna teologins krav att lyfta ut centrala delar av det kristna budskapet, såsom undren, det onda, det faktum att Gud blev människa i Jesus, att han korsfästes, dog, begravdes, uppstod, treenigheten osv. Det leder till ett mer och mer urvattnat evangelium där dess medlemmar blir allt mer främmande för trons grundsanningar. Resultatet blir att de europeiska kyrkorna idag står tomma. Tidigare väckelsekristendom har institutionaliserats, dött ut och därför sökt nya fåror. Den världsvida kyrkans framtid är att vi erkänner och bekänner korsets dårskap. Det är det som ger församlingen kraft och liv. Kyrkans framtid består inte i att ersätta det dåraktiga talet om korset med mänsklig visdom. Kyrkans framtid är helt beroende av att Gud genom sin Helige Ande får förvandla korsets budskap till en levande, frälsande verklighet.

Det är nämligen så att Guds fördolda vishet är av helt annan karaktär än män-niskans vishet. Den värdsliga visheten har sin rot i människans förnuft, som är förmörkat av synden. Den är därför begränsad till den här närvarande världen. Den kristna visheten däremot är av gudomligt ursprung. Den består av de tankar som Gud från evighet har bestämt, det vill säga de tankar Gud tänkte innan han skapade. Det är alltså Guds plan och beslut som är grunden för Hans frälsningsplan i vilken Hans vishet är förborgad. Guds rikedom, hans hemlighet, hans vishet är uppenbarad i Kristus och hans försoningsverk på korset. Den andliga visheten leder oss inte bort från korset, som mänsklig visdom gör. Nej, den fördjupar oss i Kristi person och verk. Den här visheten är fördold i Gud och för att få ta del av den här visheten, som i världens ögon är dårskap, så måste vi komma in på den andliga våglängd där Guds Ande verkar.

I Första Korinterbrevet 2:14 läser vi: ”En oandlig människa (dvs en opånyttfödd människa, dvs en människa som inte lever i en relation med Gud) tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne. Hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.”

Vi måste förstå att Korset är centrum för den kristna tron. Jag vill påstå att hela församlingens fortsatta existens och framgång beror på vår inställning till korset. Så låt mig sammanfatta vad korset står för. När Johannes fick se Jesus så utropade han: ”Se Guds lamm som borttager världens synd.” Här döljer sig all ondska, alla illdåd, all bestialisk grymhet, men också vår likgiltighet och vår fallenhet att söka vår egen väg och vända oss bort från Gud. Det är inte bara de ondas handlingar som Jesus bär, utan också vår bortvändhet från Gud. 

Guds lamm, som Johannes förliknar Jesus med, är hämtad från den stora försoningsdagen när prästen lägger sina händer på ett lamm, bekänner folkets synder och för över dom. Det lammet bar bort folkets synd. I Jesus död gör Gud detta med vår synd. Den förs över på Jesus. I Honom, kan man säga, absorberas världens synd och ondska när han dör för vår skull. Påskens budskap redogör för hur ett stort mörker kommer över Jerusalem i den här stunden och Jesus ropar med vånda: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Så stor är syndens och ondskans mörker som kommer över Jesus att han upplever sig totalt övergiven. Guds rike kolliderar med mörkrets rike.

Hemlighet här är, att Gud inte demonstrerade sin ondska med att låta Jesus avrättas, utan precis tvärtom: Gud älskade världen, så att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv.

Romarbrevet 5:8 säger: ”Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” 

Jesus död är ett uttryck för Guds kärlek. Korset handlar inte om att tillfredsställa Guds blodtörst utan Gud gav utur sitt blödande kärlekshjärta för dig och mig. Han försonade världen med sig själv. Korset förändrar inte Gud, men korset förändrar oss. Paulus uttrycker det så här: Vi har blivit korsfästa med Kristus. Vårt gamla liv dog med honom. Vi har blivit en ny skapelse.

I det här sammanhanget är det skäl att ta upp frågan om synd och nåd. I forna dagar betonade pietismen behovet av lagiskhet. Syndakatalogen kändes tung att bära, det var mycket som inte var tillåtet. Idag har man dock hamnat i motsatta diket. Lagen i betydelsen Guds krav förtiges så gott som i sin helhet. Med andra ord: man duger som man är. Prästen Boris Salo tar i sin bok ”Bönens ryggrad och avstamp” upp följande exempel: Jag kommer till ett kristet sammanhang och kämpar medvetet eller omedvetet med att jag lurat skattemyndigheten, snäst åt barnen, gjort ett sexuellt snedsprång, talat illa om en arbetskollega etc. Så får jag höra att allt är bra. Gud är kärleksfull, nådig och barmhärtig och älskar mig som jag är. Jag duger. Jag är okej! Vad händer? – Ingenting! Jag fortsätter som förr. 

Denna inställning omintetgör med andra ord Kristi försoningsverk. Korset och blodet har då ingen betydelse för mig. Vad blir då konsekvensen av att Jesus försoningsdöd tonas ned? Jo, Jesus blir då enbart ett föredöme – en symbol – för hur vi skall visa kärlek till andra. Faktum är dock att Gud fortfarande hatar synden, som förstör det han skapat. Det innebär att vi alla har syndat. Vi behöver inse vår belägenhet, be uppriktigt om förlåtelse och sinnesändring. Det är då som Guds förlåtelse och nåd förverkligas. Vi får frid i hjärtat.

Visst är det sant att vi är värdefulla, viktiga och älskade. Men som kristna bär vi ett ansvar. Som en ny skapelse i Kristus bör vi inte missbruka vårt ansvar och synda på nåden. Evangeliets befriande budskap är: du får komma som du är – men du behöver inte förbli som du är.

All vår synd, vår skuld, våra misslyckanden och nederlag får ett slut i Jesu död. Han lyfter dem av oss och förintar dem i sin död. Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor lade han på sig. Han var slagen, han var piskad, han var bespottad och hånad. Han var genomborrad för våra brott. Straffet blev lagt på honom så att vi skulle få frid och genom hans sår är vi helade. Vi var vilse som får. Vi gick alla vår egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.

• Sture Nyholm

Artiklen är en bearbetning av en predikan hållen i Zionkyrkan i Purmo söndagen den 15 mars 2020

Korset – nyckeln till livet

MST nr 3/2020, den 27 mars
Utan Jesus är det som att vara utlåst ur sitt eget liv, eller som att ha en cykel man inte kan cykla med därför att nyckeln är borta och cykeln är låst. Den dag kyrkan tappar bort korsets nyckel kan man säga att den förlorar sig själv. Den som tror, är nyckelbärare, en nyckelperson i Guds tjänst som har gett oss nyckeln till livet. Gud sände sin son till alla människor i alla tider och på alla platser för att låsa upp gemenskapen med sig själv. Han sände honom till oss som utan korset och Jesu död och uppståndelse skulle vara inlåsta i vår bortvändhet från Gud och i vår synd.

Har du tänkt på att korset ser ut nästan som en gammaldags nyckel, en sån där som brukar gå till något lider eller ett gammalt timrat hus? Nycklar kan ju se ut på många sätt men de fyller alltid funktionen att man kan låsa eller låsa upp någonting och göra det tillgängligt. 

Ibland kan man ju hitta en nyckel som man inte vet vart den går. Jag tror att korset för många är just en sådan nyckel. Man håller den i sin hand en stund, förundras, känner dess tyngd och begrundar den, men man kan ändå ha svårt att tro att det är nyckeln man själv har letat efter överallt utan att hitta den, att den är ens egen eller att man själv skulle kunna behöva den. 

Alla har väl varit utlåsta någon gång eller inte hittat nyckeln till sin cykel? Sådana är vi utan korsets nyckel, utestängda från livet i Gud. Får man en nyckel i sin hand som man aldrig använt förr kanske man inte av sig själv inser eller förstår vart den går, att den kan låsa upp något, en plats, ett sammanhang, ett nytt liv. Att det är hemnyckeln man håller i. Evangeliet talar om för oss vart korsets nyckel går, att det finns en gemenskap, en famn som väntar på oss, ett tilltal och en vila för den som vågar använda nyckeln i sitt eget liv.

Nyckeln tillhör alla och är samtidigt personlig. Kyrkans uppgift – det vill säga vår uppgift – är, som jag ser det, att förvalta denna nyckel på så sätt att man använder den, talar om den och visar på den på alla tänkbara sätt, så att så många som möjligt får veta att den finns och är tillgänglig just för dem. Att ge korsets nyckel vidare till alla som vill ta emot den och att söka upp och berätta om den för alla människor, eftersom alla har samma rätt till denna nyckel, är kyrkans – vår – uppgift. För visst skulle det vara tragiskt om någon levde ett helt liv utan att få den i sin hand, utan att veta om att det finns en nyckel som låser upp ett helt nytt liv, en ny inriktning och ett nytt innehåll i gemenskap med Gud och församlingen.

När Gud gav oss Jesus gav han oss nyckeln till frälsning. Jesus gav sitt liv av fri vilja och gav oss nyckeln till förlåtelsens dörr. Att vi brukar den nyckeln till att bli Jesu vänner och Guds barn är kanske vad Gud vill allra mest. När vi tagit emot hans förlåtelse öppnas en dörr till kärleken inom oss som gör att vi också vill förlåta varandra. Jesus gjorde det möjligt för oss att komma in i gemenskap med Gud genom att själv bli vår nyckel. Påsken räcker oss korsets nyckel.

• Frank Isaksson