Touché – en novell

Touché

En novell i flera delar av Frank Isaksson
Illustrationer av Lena Streng (i tidningsversionen och i pdf-versioner)

Del 1 Mötet med Sven

Valter körde in på en gård och vände om igen. Det var som om det inte längre fanns kvar, huset där en av hans bästa barndomskompisar bott och där han tillbringat så många kvällar i sina tidiga tonår. Åtminstone var det så han såg tillbaka på en tid som säkert haft sin speciella betydelse i formandet av hans identitet. Det var eftermiddag, gatlamporna hade redan tänts och det var nästan spöklikt folktomt. Här fanns dels en del riktigt gamla och slitna hus kvar men också hus under renovering och nybyggen. Valter konstaterade att många hus förmodligen hade rivits och nya kommit upp istället, en del var halvfärdiga och en del var förfallna och väntade på sin dom. 

”Inga barn på väg hem, inget cykelskrammel, inga skratt eller rop”, tänkte Valter. Han hade parkerat bilen vid sidan av vägen intill ett granskogsparti och satt kvar en stund och lät rutorna imma igen.

Varför var detta så viktigt nu då, att komma hit igen, eller var det alls viktigt? Var det inte bara det att han inte hade lust att åka hem riktigt än. Att han inte orkade se på när barnen satt med sina telefoner i varsitt hörn eller att han skulle behöva vädja och hota innan de lade dem ifrån sig och började göra sina läxor. En maskin byk väntade på att bli upphängd sen ett par dagar, disken från helgen stod staplad på diskbänken och hans fru ville att de skulle gå och titta på en ny säng, eller var det en madrass? I vart fall skulle de göra något ärende i stan när hon kom hem från jobbet och det skulle ta halva kvällen. Dessutom tyckte han att den säng och madrass de hade funkade helt ok. 

”Sömnen sitter inte i lakanen, som man brukar säga. Fanns det pengar på kontot kunde man väl använda dem till något roligare”. 

Men det var väl det som det sällan gjorde. Nej, det var bra om det fanns pengar till mat och att de löpande räkningarna blev betalda. Han hade ingen brådska hem idag.

Valter hade gått från arbetslös till långtidsarbetslös de senaste åren, även om han själv såg det på ett lite annat sätt, medan hans fru jobbade deltid som tolk på ett statligt verk efter att ha varit sjukskriven på grund av utmattning. Något som sammanföll med att de insett att de, som man brukar säga nuförtiden, glidit ifrån varandra.

* * *

Medan imman krympte synfältet från bilen lät han tankarna på detta vis leva sitt fria liv och de tog sig allt större friheter. Han kanske kunde bli detektiv och öppna eget. Tänk att bara sitta såhär och spana på folk från bilen hela dagarna, skaffa bildbevis mot äkta män som bedrog sina hustrur, infiltrera kriminella nätverk för polisens räkning, stoppa ungdomar som gick omkring med sprayburkar, och andra potentiella småförbrytare som det säkert vimlade av i en liten skuldsatt stad som denna, ja inte just här och nu förstås, men vid andra tidpunkter och på andra platser. Men vem skulle betala för hans tjänster? Det var ju inte det att det inte fanns jobb som behövde göras, brott som kunde bekämpas, ligor som borde kartläggas och sprängas. Allt det stod helt klart för honom där han satt medan kylan kröp in under kläderna på honom. 

”Det får väl bli i ett annat liv om inte annat”, tänkte han. När allt kom omkring så tyckte han att det för hans del just nu var tillräckligt att bara sitta i sin bil och spana lite osystematiskt. Han kunde ju också tuta ibland för att skrämma iväg någon liten ligist som var i färd med något olagligt. Valter provade att tutan säkert fungerade och skrämde iväg några fåglar som mumsade på kvarblivna bär i en buske.

Många vägar i det här bostadsområdet var fortfarande oasfalterade, mjuka och leriga med gropar som nu var fyllda med brunt vatten. En äldre man i en smutsig röd keps och vit halare som var något nummer för liten för honom stod böjd en bit bort och verkade reparera sitt staket. Valter steg ut ur bilen och började gå i riktning mot mannen som stod med ryggen snett mot honom. Han iakttog arbetet medan han närmade sig honom. 

Det verkade gå ganska långsamt. Antingen är mannen sjuk eller så har han aldrig reparerat ett staket förr, tänkte Valter och tog ett par långa kliv för att inte bli våt om skorna.

– Goddag! började Valter när han närmade sig, men mannen gjorde inget tecken på att ha hört honom så han försökte komma i ett läge där han skulle bli sedd och skulle precis göra ett nytt försök att fånga mannens uppmärksamhet när denna plötsligt började prata som om de var gamla bekanta.

– Det är förfärligt hur de kör med sina mopeder över andras gårdar. Se nu hur de har förstört gräsmattan här, sa mannen.

Valter tittade på de djupa bruna spåren i gräsmattan.

– Jo, det där ser ju inte bra ut, sa Valter, förvånad över gubbens plötsliga tilltal. Men det beror också på årstiden. Marken är så mjuk och vattenfylld nu.

– Jag borde anlägga en spikmatta istället, sa gubben vresigt.

– Men nu lagar du staketet ser jag, svarade Valter, glad över att ha träffat någon att prata med.

– Nej då. Jag ska riva det. Ungdomarna kör över min tomt oberoende om här finns något staket eller inte. Det tar en genväg ner från berget, du ser varifrån de kommer om du går bakom huset. Jag har lagat det minst en gång i månaden det senaste året, sa gubben.

– På det viset. Ja, då förstår jag att det inte är någon idé att reparera det, sa Valter.

– Nej precis, sa gubben och tittade upp på Valter för första gången och fortsatte. Men det är spikat med fem tums spikar och den här hammaren är ju ingenting att jobba med. Han höll upp hammaren så att Valter kunde se den.

– Låt mig försöka, sa Valter och sträckte fram handen. Gubben gav honom den och satte sig på en pall som han tagit med ut. 

”Kanske är han sjuk i alla fall”, tänkte Valter medan han började bända och dra i en spik. Men det hjälpte inte att Valter var ung och stark och inte ens fyllda fyrtiofem, hammaren var onekligen ett nummer för liten.

– Nej, det går inte, sa Valter till slut. Har du ingen större hammare? Gubben såg ut att fundera medan han tog ett cigarettpaket ur fickan och räckte det till Valter.

– Nej tack, jag röker inte. Gubben drog upp en cigarett ur paketet och satte den i munnen utan att tända den.

– Om jag inte var religiös så skulle jag nog svära lite över gänget som kör omkring här i området på kvällarna.

– Vad gör de uppe på berget då?

– Festar förstås. Jag brukar gå dit varje söndag morgon och samla ölburkar och såna där energidrycksburkar. Har säkert fått pengar under åren för burkarna jag samlat så det skulle räcka till en semesterresa till Maldiverna.

– Har ni bott här länge? 

– Vilka ni? Ser du någon annan här, sa gubben men verkade genast ångra sitt vresiga tonfall så han fortsatte med att hark-la sig lite.

– Ja, du förstår, jag blev lämnad för ett antal år sen. Kärringen hittade nån som var intressantare att prata med antar jag. Jag har aldrig varit särskilt meddelsam, mera av en handlingens man om du förstår.

Valter nickade som ett tecken på att han förstod.

– Ser ut att bli regn, sa han efter en stund och kikade upp mot himlen där några mörka moln drog in mot stan västerifrån och med ganska god fart.

– Jo, det här projektet blir nog inte klart idag, sa gubben och satte hammaren i en ögla i halaren, fortfarande utan att tända cigaretten.

– Ja, jag ska väl gå då, sa Valter.

– Vad heter du förresten? sa gubben och räckte fram handen.

– Valter.

– Jaha. Ja, hejdå Valter. Jag heter Sven. Men ville du något eller går du bara omkring och hälsar på folk så där i största allmänhet?

– Ville? Ja, jo … Jag undrar om du möjligtvis känner någon som heter Joel och Mervi Eriksson här i närheten? Jag vet inte om de bor kvar längre, men de bodde här när jag var i 13-14 års ålder, för si sådär en 30 år sedan. Jag var här ganska mycket på den tiden och hade tänkt hälsa på dem lite, ifall att de råkade bo kvar, eller kanske bara se hur huset där de bodde ser ut här nuförtiden. Det har ju byggts om och rivits en del här sen dess, sa Valter.

Sven såg begrundande på honom som om han försökte förstå vad det var Valter pratade om. Sen tände han sin cigarett även om det inte verkade helt enkelt, för tändaren började få slut på gas eller om det var för att det hade börjat blåsa upp till oväder.

– Jag tror vi går in, sa han till slut.

– Ja, varför inte, det verkar ju inte bli bättre väder precis, sa Valter. Men det hörde inte Sven för han hade redan börjat gå mot huset med långa steg.

– Vad jobbar du med för nåt? frågade gubben när de kom in i farstun.

– Jag är hemmapappa, brukar jag säga.

– Vad i hela friden är det för något?

Valter började undra om det verkligen var en så bra idé att han kommit dit.

– Jag tar emot mina barn när de kommer hem från skolan, fixar mellanmål till dem, handlar och lagar middag, kör dem till olika träningar, bykar och sånt.

– Du är arbetslös med andra ord.

– Va? Nej! Hör du inte. Jag tar hand om hem och barn, sa Valter märkbart upprörd.

– Jaja, ursäkta, det var inget illa ment, mumlade Sven. Trivs du bra med det då?

– Trivs och trivs. Jag vill ju att barnen ska ha det bra. Och det är inte så lätt att få ett nytt arbete när man är i min ålder, sa Valter.

– När man är kräsen, menar du väl, sa Sven.

– Jag är inte kräsen, sa Valter.

– Det sa min fru också innan hon stack. Men du dricker väl i alla fall kaffe? sa Sven och gick för att starta kaffebryggaren.

– Det verkar som om ovädret bytte riktning, sa Valter och kikade ut genom fönstret. Sven lutade ryggen mot diskbänken, satte benen i kors, petade sig mellan tänderna med en tändsticka och såg ut att fundera över något.

– Någon Eriksson kommer jag inte ihåg att jag skulle ha träffat på här. Nej, inte häromkring och jag har ändå bott här i 42 och ett halvt år så jag skulle nog känna igen namnet åtminstone ifall de nu inte bara vistats här mera tillfälligt, sa Sven.

– Jag besökte dem ofta när jag gick i högstadiet. Jag var en god vän till en av deras pojkar, sa Valter. 

– Jo, du sa visst det. Eller var han en god vän till dig? mumlade Sven.

– Vad sa du för något?

– Jag sa att då är det ju möjligt att de bara bodde här i ett par år också eller vet du med säkerhet att de bodde kvar efter att du slutade … ränna hos dem? frågade Sven med högre röst och hällde upp kaffe i små vita koppar med fat.

– Nej, faktiskt inte. Jag tror att de precis hade flyttat in i ett gammalt hus här i området när jag lärde känna deras son, han heter Lennart förresten, och det kan ju hända att de flyttade bort efter det att mina och Lennarts vägar skildes åt nångång i början av gymnasiet. Det är nästan som jag skulle ha det på känn. Han, Lennart alltså, började umgås med ett gäng där jag inte alls kände mig välkommen och vi tappade allt mer kontakten efter det, sa Sven.

– De där gängen kan vara besvärliga. Inte alltid lätt att passa in i. Och du såg ju hur de kört sönder min gräsmatta. Alldeles förfärligt, sa Sven och skakade på huvudet.

* * *

De satt mitt emot varandra och såg ut genom fönstret medan de drack kaffet och Sven åt av Marianne-kexen som låg på ett kantstött fat på den lite smutsiga och blekta plastduken på bordet. Några småfåglar mellanlandade på ett tomt fågelbräde som hängde i ett gammalt äppelträd utanför fönstret.  

– Jag hade en katt en gång men han lät fåglarna vara ifred. Han tyckte nog att de var ett för enkla byten för honom, sa Sven och såg plötsligt lite stolt ut.

– Jasså. Jag vet inget om katter så … vi har visserligen också en katt, tror jag, men …

– Nä, men det vet jag. Min katt hette Touché.

– Heter han Tusse?

– Nej, han hette Touché. Det är franska och betyder nyckel. Men det betyder också schack matt. Nyckel var något Touché inte behövde för att ta sig in i huset. Han bara hängde på dörrhandtaget tills dörren öppnades och sen lärde jag honom att stänga dörren genom att ta tag i ett snöre på insidan av dörren och dra hårt. Det tog förstås en tid att lära honom det, men det berodde bara på att han tyckte det var mitt jobb att stänga dörren efter honom. Det var en otroligt smart katt.

– Och kommunikativ, verkar det som.

– Alla katter är kommunikativa. Jag tror att min fru var lite rädd för den, den var lite för smart. Men tyvärr tog den livet av sig.

– Begick din fru självmord?

– Nej, lyssnar du inte? Katten gjorde det.

– Det låter … ganska ovanligt om jag får säga.

– Ovanligt eller vanligt. Jag ser åtminstone ingen annan förklaring.

– Hur gick det till?

– Han åt en förgiftad råtta. Jag förde ju honom till veterinären när han blev sjuk och veterinären gjorde en obduktion efter att Touché dött och hittade rester av en råtta och råttgift i magsäcken.

– Det var tråkigt att höra. Jag är hemskt ledsen.

– Jo, det var en fin katt och bra sällskap, bättre än … Nåja, det kan väl vara osagt.

– Du tror inte det kan ha varit ett misstag då? Att Tusse, jag menar att Touché åt råttan utan att veta om att den hade fått i sig råttgift.

– Aldrig i livet. Vet du hur bra luktsinne en katt har?

– Nej, faktist inte.

– Nej, det förstår jag. Touché hade känt råttgiftet på långa vägar. Dessutom skulle han inte nedlåta sig att jaga eller äta ett djur som inte var friskt om det inte var för att han vill avsluta sina jordedagar.

– Ja, det låter ju rimligt.

– Det är mer än rimligt, det är så det förhåller sig. Men tillbaka till dig. Vad gjorde du sen, efter att du slutat umgås med den där Lennart?

– Jag minns inte riktigt, inte mycket antar jag. Jag var väl tillsammans med lite olika kompisar men hittade inte någon som jag kände att var en riktigt god vän och jag har aldrig haft några hobbyn, en del har ju sporten och andra har musiken och …

– Goda vänner är som spår i snön, de smälter bort och blir till minnen. Jag hade också en god vän en gång, förutom Touché. Vi brukade fiska tillsammans. Fiskar du? 

Valter skakade på huvudet.

– Tänkte väl det. Vi fick i alla fall alltid en massa fisk som vi sålde. Sen använde vi pengarna till att köpa serietidningar för. Vi kunde ligga och läsa tidningar en hel dag om ingen kom och körde upp oss, sa Sven.

– Talar du om Touché nu?

– En katt kan väl inte läsa. Inte undra på att du är arbetslös.

– Jag är inte arbetslös, har jag ju sagt.

– Du borde skaffa dig en katt och sen ett jobb, jag menar ett annat jobb.

– Vad är det för fel på mitt jobb?

Sven steg långsamt upp, sköljde ur kaffe-kannan och satte in mjölken.

– Fortfarande händer det sig att jag sätter fram mat åt Touché fast det har gått två år sen han dog.

– Jo, jag förstår. En katt kan verkligen … Han kom inte på hur han skulle fortsätta den meningen men Sven verkade ändå inte ha hört det så han struntade i att avsluta den.

– Nu tror jag att jag ska passa på att gå så länge det är fint väder, det verkar ju vara lite omväxlade idag, sa Valter.

– Men staketet då? Jag trodde du skulle du hjälpa mig med det? sa Sven.

– Va? Nej, det kan jag inte göra. Jag hinner jag inte, inte idag åtminstone.

– Jaha, men när hinner du då? Jag är alldeles för svag för att kunna bära bort det själv, det såg du ju och att det måste bort förstår du väl.

– Har du ingen närmare som kan hjälpa dig?

– Du bor väl inte långt härifrån? Det tar väl inte mer än en halvtimme eller så för dig att köra hit.

– Ja, det var inte riktigt det jag menade med ”närmare”, men jag måste hur som helst gå nu.

– De har lovat soligt väder till vecko-slutet. Du kan ju ta med kidsen och komma hit då, eller hur?

– Ok. Vi får se. Jag ska fundera på det, sa Valter och skyndade sig ut medan Sven stod på trappan och såg efter honom när han gick.


Del 2 – Valter slår till

Det var ett par veckor sen Valter hade fått den fixa idén att han skulle se huset igen där familjen Eriksson hade bott och där han tillbringat en stor del av sina tidiga ungdomsår. Jag säger bott, för han hade blivit alltmer övertygad om att de flyttat och att huset vid det här laget var rivet. Familjen Eriksson hade spelat en betydelsefull roll i hans liv under de formgivande tidiga ungdomsåren och tanken på att hitta huset där de hade bott, att se det igen och kanske till och med träffa sin ungdomskompis föräldrar hade blivit något av en hang-up och ville inte släppa taget trots att han såg att chanserna för att det skulle hända minskade för var dag som gick. 

”Jag har för lite att tänka på. Det är det hela. Men Svens staket ska jag i varje fall inte göra något åt, det är inte min sak”, tänkte Valter.

Fredagen kom och gick ungefär som fredagar brukar göra. Han eldade bastu på kvällen, men det var ingen annan som var intresserad av att bada så han gick själv och satt länge. Han brukade ha med sig något att läsa och den här gången hade han tagit ner en tvåspråkig lokal gratistidning som innehöll några artiklar och mycket reklam. På andra sidan fanns en artikel om ett ungdomligt damhandbollslag som det tydligen gick riktigt bra för. Lagkaptenen höll upp en gigantisk guldpokal och alla var glada. 

”Tänk om man börjat med någon idrott när man var yngre. Då kunde jag varit tränare nu”, tänkte Valter och såg sig själv bli intervjuad för tidningen som en stolt tränare till det framgångsrika damhandbollslaget. 

I mitten av tidningen fastnade han för en artikel om ett byggprojekt som avstannat på grund av att marken under bygget var så mjuk att allt höll på att sjunka ner i jorden. På fotot stod en bekymrad entreprenör med kepsen i sin ena hand framför en märkbart sned och sjunkande halvfärdig murad grund. 

”Det tycks inte vara lätt för någon”, tänkte Valter som kände viss sympati och kanske någon slags samhörighet med mannen på bilden. Han öppnade kaminsluckan och slängde in tidningen.      

Efter bastun gick han upp och hörde sig för om det var någon som skulle ha något från ”köket eller baren” ännu ikväll, en procedur som hela familjen var införstådd med. Han fick ett par beställningar och gjorde några smörgåsar som han serverade den övriga familjen framför tv:n där de satt och såg någon tecknad serie. 

Klockan var kvart i nio. Valter satte sig i köket och såg ut i den mörka men för årstiden varma kvällen medan han med ett öra försökte följa med i filmens handling. Han hörde definitivt till den del av befolkningen som bristen på solljus gör att de ser tjugo år äldre ut än på sommaren och han var färdig att gå och lägga sig innan någon annan i huset ens började bli trött. 

I ett ögonblick av självplågeri lät han blicken vila på ett skåp framför sig som var överbelamrat med betalda och obetalda räkningar, en trasig glödlampa, barnens skolpapper, några fotografier, teckningar, pärmar med ovisst innehåll, en tom wc-pappersrulle och stumpen av ett stearinljus. Till och med en sko som han inte kände igen hade fått plats där uppe. 

”Varifrån kommer allt?” tänkte Valter i stum förundran. Deras senila katt stod som vanligt vid sin matskål och jamade.

– Det är inte mycket att göra åt, sa Valter till katten. Du är inte frisk förstår du, men du får i alla fall det bästa vi kan ge dig och det är egentligen mer än vi har råd med och det vet du nog. Du får komma ihåg att det finns de som har det värre. Jag vet en katt som hette Touché och han …

– Vem talar du med, avbröt hans fru inifrån tv-rummet.

– Ingen. Jag tänkte gå ut och ta en nypa frisk luft, sa Valter och väntade på svar, men det kom inget.

Trappan var glashal, det hade slagit över till minus efter att ha regnat någon timme. De bruna löven på gården hade frusit fast i gräsmattan. 

”Bra, då behöver grannarna inte klaga längre på att våra löv blåser över till deras tomt”, tänkte Valter. 

Han lyfte upp barnens cyklar som låg över grusgången och samlade i det gula skenet från utelamporna in några saker som han ansåg att inte hörde hemma där ute. Omaka handskar, en cykelhjälm, en sax med bara ett handtag, en tomflaska och en bit kartong. 

”Tillräckligt med saker för att hålla ett dagis sysselsatt några dagar”, tänkte Valter och satte allt på trappan för att ta in det när han skulle komma tillbaka från sin promenad. Därefter styrde han sina steg genom den milda doften av rök och tvättmedel som vanligtvis vilade över kvarteret en fredag kväll.

När han närmade sig fotbollsplanen där han brukade sparka boll med sina barn hörde han rop och skratt därifrån. Hans första impuls var att vända om och börja gå hemåt men han fortsatte ändå framåt. Det var ganska mörkt ute på själva planen trots att några lampor runt omkring den var tända. Han stannade upp och urskilde småningom två människor som verkade bråka med en tredje. Vid sidan om stod också ett par, om det var pojkar eller flickor kunde han inte se, men de verkade heja på de som tydligen var i luven på varandra. Valter kände hur adrenalinet rusade till och sprang ut på planen mot ungdomarna, svärande och pustande.

– Vad håller ni på med? Sluta genast med det där. Jag har redan ringt polisen och …

Det verkade som om ordet polis var nyckelordet som fick slagsmålet att avta snabbt. En av pojkarna som stått vid sidan om kickade igång sin moped och åkte därifrån innan Valter ens kommit fram medan de andra bara tittade på honom som om han var något exotiskt djur som rymt från zoo.

– Vad ska det här föreställa? Ska ni bråka två mot en? sa Valter, fortfarande andfådd efter språngmarschen.  

– Du borde inte lägga dig i saker du inte vet något om, sa en av pojkarna.

– Vilken typ! sa en annan.

– Hördu du … började Valter, men kom av sig lika fort.

– Jag vet vem du är och vilka dina barn är, sa en av pojkarna och skrattade.

I Valters öron lät det både hånfullt och som ett hot, vilket det kanske också var. Hursomhelst hände det något inom honom som han inte riktigt kunde och kanske inte ens ville kontrollera. Han gick långsamt men målmedvetet fram mot pojken som hade sagt att han visste vilka Valters barn var och slog till honom med öppen hand så hårt att pojken föll omkull. 

”Skit också, vad har jag nu gjort. Det där var ju inte meningen.” Han räckte handen till pojken som låg på marken för att hjälpa honom upp.

– Stick härifrån, gubbe! skrek pojken och reste sig sedan på egen hand medan han hötte med näven och haltade mot sin moped.

– Du ska få du, vänta bara, ropade han och åkte iväg så att delar av gräsmattan sprutade från bakhjulet. Strax efteråt startade också de andra ungdomarna sina mopeder och åkte iväg med full gas och bara den mobbade pojken var kvar.

– Hur är det med dig? frågade Valter.

– Det där var väl lite onödigt ändå, sade pojken.

– Jo, jag vet inte vad som flög i mig.

De var tysta en stund. Valter visste inte riktigt vad han skulle säga mer och tänkte att han kanske inte borde ha blandat sig i den här mobbningssituationen trots allt eftersom hans självkontroll tydligen inte var riktigt som den borde.

– Men tack för att du kom. De där pojkarna har mobbat mig alldeles för länge. Det här kanske kan få ett slut på det. Kanske. Du är i alla fall den första som gjort något för att få slut på det.

– Är du ok då? frågade Valter.

– Ja, jag tror det, sa pojken och borstade av sina byxor.

– Bra! Jag hoppas bara att jag inte gjorde den där andra pojken alltför illa. Åt vilket håll ska du?

– Jag ska hemåt. Ditåt bor jag, sa pojken och pekade. Det är bara ett par hundra meter.

”Ja, det ska väl jag också, hem alltså”, tänkte Valter, nickade åt pojken och gick åt ett annat håll.

På vägen hem började det snöa lätt. En bil med dåliga däck såg ut att ha svårt att komma ur en parkeringsficka. Valter gick fram och gav den en knuff. En kvinna vevade ner rutan och ropade ”Tack för hjälpen”. Valter såg på medan den körde iväg och ljuset från baklyktorna försvann bakom en krök. Snart var skornas knarrande i det tunna lagret av nysnö det enda som hördes. En polisbil stannade vid ett rödljus en bit bort. 

”Men jag ringde ju inte polisen, det var ju bara något jag sa. Det kan väl inte vara så att pojkarna har ringt och anmält mig? Att det är mig de där poliserna söker efter”, tänkte Valter. 

Han hade ingen lust att ta reda på om det var så det förhöll sig så han vände snabbt in på en skogsstig där han ställde sig under en yvig gran och såg på när polisbilen sakta körde förbi. 

”Det verkar nog som de söker efter någon. Nåja, en av pojkarna visste ju vem jag är så då kommer väl polisen och knackar på snart i så fall”, tänkte han.   

När han kom hem hade alla gått och lagt sig. Han tittade på klockan. ”23.45. Hoppsan, det blev visst en lång promenad ikväll. Jag har varit borta i över två timmar.” 

Han satte sig i köket och gick igenom kvällens händelser en gång till. Han skulle ha velat berätta för någon om vad som hänt men visste inte för vem. Han vill absolut inte väcka sin fru och även om hon kanske var vaken så visste han inte om hon var den person han helst ville prata om just den här saken med.

”Men hur kunde du göra något så överilat. Vad tror du hans föräldrar kommer att säga? Tror du inte de får reda på vem du är? De kommer säkert att polisanmäla dig och du får fängelse eller åtminstone böter. Det har vi inte råd med! Du kanske till och med hamnar i fängelse. Hur kunde du göra något så dumt?” Något sånt skulle hon säga och vad är det då för idé att jag pratar med henne om jag redan vet vad hon kommer att säga. Nej, det får nog vänta. Hon skulle inte kunna se det ur min synvinkel, det är ju knappt så jag kan göra det”, tänkte Valter.

Han hade svårt att förstå varför han reagerat så starkt, han hade väl i och för sig alltid reagerat när någon blivit mobbad. I skolan hade han genast sagt ifrån och han hade aldrig själv gått med i någon mobbning. Men han hade aldrig slagit någon tidigare. 

”Är jag egentligen alls bättre än mobbarna?”, tänkte Valter.

* * *

Trots att det inte blev många timmars sömn den natten vaknade han tidigt nästa morgon. Det var mörkt ute när han klädde sig och försökte gå nerför vindstrappan utan att väcka de andra. Klockan var inte ens halv sju och egentligen hade han ju kunnat ligga och dra sig ett par timmar till men han uppskattade ännu mer att få vara ensam en stund på morgnarna. Han kokade kaffe och drack det medan han funderade på vad han skulle göra den här dagen. Om han stannade hemma skulle hans fru säkert hitta på något åt honom att göra. Det var ju lördag och familjedag, men att vara hemma hade alltmer börjar kännas som att gå på en myr som man inte ser slutet på och sjunka ner till knäna för varje steg man tar och han hade ingen lust till det idag. 

”Jag kunde ju förstås ta med barnen och hälsa på den där gubben som ville ha hjälp med staketet. Vad var det han hette nu igen? Sven. Just precis, och har jag inte nästan lovat att göra det den här helgen”, tänkte Valter.

Sven satt och sov i vardagsrummet när Valter kom in. Han hade knackat på flera gånger men när ingen öppnade hade han känt på dörren som varit öppen och gått in. Sven sov och snarkade ljudligt till bakgrunden av ett svagt brus ur högtalarna till en gammal stereo. ”Jaha, vad gör jag nu”, tänkte Valter men han behövde inte fundera länge för med en utdragen och kraftig snarkning vaknade Sven yrvaket.

– Va? Är du här? Var det inte igår du skulle komma? Sa Sven vresigt. 

– Nej, det var det inte och jag kan nog gå också. Det kanske blir bäst så.

Sven gick lite framåtböjd till stereon och stängde av den. 

– Nej, stanna du för all del. Det vara bara jag som trodde att … Äh det gör detsamma. Jag tror du väckte mig mitt i en dröm. Och inte tog du barnen med dig heller, de hade ju kunnat hjälpa till att lasta staketet på släpvagnen.

– Det kan ju hända att de hade något roligare för sig också.

– Verkligen? Är arbete inte roligt längre för den unga generationen?

– Kom igen, Sven. Den ena skulle på något kalas, den andra ville stanna hemma och den tredje är för liten. Ska vi försöka riva staketet då?

– Har du med dig en större hammare nu?

– Nej, jag trodde du skulle skaffa det.

– Ja, då blir det nog svårt, eller hur. Var det egentligen för att hjälpa mig du kom hit idag eller ville du något annat? Kom, vi går och sätter oss i köket, sa Sven.

Valter satte sig på samma plats som förra gången medan Sven kokade kaffe.

– Du tar väl en kopp antar jag, sa han medan han mätte upp vatten och kaffe. 

Valter sa inget, men trummade på bordet med fingrarna.

– Är du inte lite nervös idag tycker jag, mer än vanligt alltså?

– Jag? Nej, varför skulle jag vara det?

– Ja, inte vet jag. Men du verkar rastlös.

Det var tyst en stund medan kaffet droppade i pannan.

– Och någon hammare har du inte med dig heller, mumlade Sven.

– Jag slog till en pojke som jag inte känner. Det var igår på kvällen efter att jag varit här.  

– Jasså, det gjorde du. Vad skulle det vara bra för?

– Jag blev så arg att jag inte kunde hejda mig när han hotade mina barn och mig.

– Hotade? Vem hotade och på vilket sätt?

– Det var en pojke där jag bor. Jag var ute och gick bara. Han sa att han känner mina barn och vet var vi bor.

– Det var inte mycket till hot måste jag säga.

– Jag hör ju att det inte låter så farligt nu när jag säger det, men igår kväll när han sa det till mig lät det som ett hot.

– Skulle jag slå alla som hotar mig på det sättet så …

– Ja, jag vet. Det var överilat och jag ångrar ju det nu. Tror polisen söker efter mig också.

– Aha, var det därför du kom hit. På rymmen undan rättvisan.

– Å andra sidan kanske det kan leda till att de där pojkarna slutar upp med att mobba.

– Var det så att du var upprörd över något annat också än själva ”hotet”?

– Jag hatar mobbare.

– Då antar jag att du skulle reagera lika-dant igen.

– Det kan nog hända att jag skulle göra det.

– Du får ju ta ditt straff ifall du blir polis-anmäld och fälld i en rättegång.

– Tror du det kan gå till det?

– Det är väl klart att det kan. Men nu ska vi i alla fall dricka lite kaffe. Ska det vara med mjölk?

– Om jag kunde, skulle jag ge mopedgänget som kör sönder min gräsmatta rejält på käften också, sa Sven.

– Skulle du?

– Haha, nej, men visst känns det så ibland. Du måste nog lära dig att lägga lite band på dig tror jag. Du behöver inte vara så impulsiv. Åtminstone inte när det gäller att slå till folk du inte känner och framför allt minderåriga. Det där kan nog sluta illa för din del annars är jag rädd.

– Jo, du har rätt i det. Men det har aldrig hänt förr. Visst, det har varit nära någon gång, men nu gick det såhär.

– Ja, det gjorde visst det. Men du vet, världen går inte under för det, inte ens din värld. Särskilt inte om du lär dig något av det. Dina mobbarvänner tänker nog sig för en gång extra innan de mobbar igen skulle jag tro och då kan man väl trots allt säga att det kom något bra ur en dålig handling, eller hur? Om det nu kan vara till någon tröst. Men ta med dig en stor hammare nästa gång så kan jag banka in lite vett i skallen på dig efter att vi fixat staketet.

– Haha, du är rolig du. Men visst, vi ska laga det, jag menar riva staketet innan våren kommer, om den nu alls tänker komma i år. Det borde inte ta många timmar. Jag hör av mig när jag är på väg igen.

– Jo, förresten. De där människorna som du frågade om senast du var här. Hade de hund?

– Nej, inte vad jag vet. Hurså?

– Din beskrivning av dem tyckte jag passade in på ett par som bodde ett par kvarter härifrån. De bodde i ett gammalt orenoverat hus och hade en son i din ålder och så hade de en hund. En svart gammal och ilsken schäfer som alltid vaktade deras gård. Jag trodde att de hade den för att de höll på med något kriminellt, men då kanske jag hade fel.

– Nej, Erikssons hade helt säkert ingen stor hund som vaktade deras gård och inte var de kriminella heller, inte så länge jag kände dem och knappast senare. Det kan inte vara samma människor. Men tack ändå.

– Det var så lite så. Jag ska fundera ännu. Kan höra mig för lite också innan du kommer på nytt. 

– Tack, men det är inte så viktigt egentligen.

– Det är inget besvär heller. Det är bara bra att jag har en orsak att inleda en konversation med mina grannar och folk häromkring. Det är ju inte som förr om åren när folk kom och hälsade på här oanmälda var och varannan dag. Ja, snart är det ju så i och för sig om du fortsätter att ränna här. 

– Adjö då, sa Valter.

– Hej på dig pojk. Och gå nu inte och slå till någon igen.


Del 3 – Brevet från Wilford

Valter hade egentligen inte alls tänkt hälsa på Sven den här dagen men råkade ha vägarna förbi och tänkte att han ju ändå kunde gå in en liten stund. ”Man behöver ju inte alltid utföra något jobb eller ha ett ärende för att hälsa på, inte när man är vänner och det känns ju som att vi börjar bli det nu”, tänkte Valter.

Sven satt på verandan med en kopp kaffe framför sig. Solen lyste och det var ganska varmt där eftersom den låg i lä. Han lade inte märke till att Valter kom men det brydde sig inte Valter om utan satte sig på en stol mittemot honom vid verandabordet.

– Vad sitter du och funderar på idag? Frågade Valter efter en stund när han tyckte att det ändå kunde vara dags att öppna någon slags konversation.

– Jag funderar inte. Jag ber.

– Ja, du sa visst det en gång tidigare, att du är religiös.

– Religiös? Vad har det med saken att göra?

– Det har det väl. Religiösa människor ber och går i kyrkan.

– Men jag går inte i kyrkan, så då är jag väl inte religiös heller enligt ditt sett att resonera.

– Jag tog inte med någon hammare idag. Jag hade inte alls tänkt komma hit, men råkade ha vägarna förbi.

Det var tyst en stund som Valter tyckte kändes som en halv evighet innan Sven sa något igen.

– Det var ju bra att det råkade sig så. Ibland är de bästa resorna de oplanerade. Men det vet man förstås oftast först efteråt, men någon hammare har vi inte användning för idag så det behöver du inte bekymra dig över.

– Vad är det du ber till Gud om idag?

– Jag försöker lyssna. Det tar alltid en stund innan tankarna kommer till ro så att man kan börja belyssna. Det är lite som att umgås. Man måste inte alltid använda så många ord när man ber och umgås, inte när man känner varann. Men det kan jag säga dig att idag är jag tacksam, innerligt tacksam idag. För som det står i bibeln, min son var död men se han lever igen. Lukas 15: 32.

– Ser man på. Du kan ju din bibel, Sven. Har det hänt något särskilt sen vi sågs senast?

– Det händer hela tiden. Se dig omkring. Snön smälter, vi åldras, celler dör och förnyas. Vet du hur många tankar en människa tänker på en minut i genomsnitt?

– Nej, hur många är det?

– Ingen aning, jag är väl ingen lärare. Men det är nog fler än man skulle tro, det är jag ganska säker på.

– Jaha, så då har det inte hänt något särskilt egentligen.

Sven tittar upp på Valter.

– Det ligger ett öppnat brev som jag fick idag på bordet. Läs det. Gärna tyst.

– Ok. Det är väl inte från banken hoppas jag.

– Det är från min son, Wilford.

– Va? Har du en son? Det var en överraskning. Varför har du inte sagt det förr?

– Sven såg på honom med ett litet leende och sa: Varför har du inte frågat? Sen slöt han ögonen och lutade huvudet bakåt så att solen lyste på det. Han kommer hit imorgon. Läs brevet nu!

– Jag vet inte.. det var ju inte till mig men, ok. Jag kan ju läsa några rader.

Wilfords brev     

Hej pappa! Här sitter jag och metar och tänker på dig. Jag vet att du föredrar gammaldags pappersbrev så därför tänkte jag att jag skulle skriva ett riktigt brev till dig istället för att skicka e-post. Jag kommer hem och hälsar på dig till påsk om du är hemma då. Hoppas bara att du fortfarande känner igen mig när vi ses för jag har blivit ganska mager. Och nej, det beror inte bara på fiskelyckan ;-).

Myggen kan vara besvärande så här på kvällen. Jag äter malariamedicin fast det kanske är överdrivet. Nu har jag suttit och sett på flötet som guppat upp och ner på vattenytan i mer än en timme utan att det en enda gång dragits ner under ytan. Surt, eller hur! Men å andra sidan kan jag ju skriva det här brevet istället.

Vi brukade ju fiska när jag var liten, minns du det? Då satt vi ofta nära varandra, på en sten eller en brygga och du satte mask på kroken åt mig. När jag tänker på det blir jag glad och varm inombords. Var det alltid sol och varmt när vi var ute också eller är det mitt minne som spelar mig ett spratt? Hursomhelst. Nu är jag ensam i ett främmande land, långt långt hemifrån, nästan halvvägs runt jorden kan man säga och jag önskar att du var här. Vem vet, kanske fiskelyckan skulle vända då och vi skulle dra upp en stor och fet haj!

Jag ska ju fylla år snart. Ja, det vet du ju förstås. Du har aldrig missat det. Men det var inte långt ifrån att det inte hade blivit någon födelsedagsfest för mig i år. Jag ska berätta varför. Jag har suttit här på samma plats en gång förr, för bara några dagar sen. Ändå känns det nästan som om det var i ett annat liv. Ja, jag skulle nästan vilja påstå att det var det, men tro nu för den skull inte att jag konverterat till hinduismen.

Den gången, för några dagar sen, kom det in en båt, en gammal träskuta som var målad i klara färger. Längst ner ljusblått, sedan gult och rött samt med ett svart och vitt öga som blickade ner över vågarna uppifrån fören. Båtens besättning bestod av tre män som samtalade högljutt med varandra på ett lokalt språk och jag minns att jag tänkte att de antagligen måste vara sådär högjudda för att överrösta motordunket men det grämde mig också att de skrämde bort fisken för mig.

Nåväl, när solen skulle gå ner och jag egentligen hade tänkt börja bege mig hemåt, det vill säga till ett rum som jag hyr i ett litet rappat hus i utkanten av byn, började männen i den lilla fiskeskutan att lasta av fångsten. De hade fått en rocka, den största jag sett och en liten haj på kanske 20kg och några mindre fiskar. 

Eftersom jag inte fått någon fisk gick jag fram och hälsade och undrade om jag kunde få köpa en. Männen kunde nästan ingen engelska, bara något fåtal ord, men visade med gester att de tänkte grilla fisk på stranden och att jag var välkommen att äta med dem. Jag såg på medan de rengjorde sina fiskeredskap och rensade fisken. En ur besättningen gick för att samla ved längs med stranden och snart hade han också gjort upp en eld. 

Vi satte oss på huk runt elden. De pratade och jag lyssnade tills solens sista strålar höll på att gå ner bakom horisonten som slöt sig som en ridå framför oss. Vi åt nygrillad fisk. Det var gott och när elden hade falnat var nog alla mätta och vi reste oss för att gå. Det var då jag fick en idé.

Jag sa till dem: ”I by boat”. Männen tittade på mig och pratade sedan med varand-ra. Jag tror nog att de förstod mig, men en av dem räckte mig en vattenflaska så jag tog emot den och vände den liggande och körde med den i luften som med en båt och pekade på mig. En av männen skrattade och sa något till de andra. 

Det uppstod en diskussion mellan dem som jag förstod gällde min fråga. Sedan gick två av männen, men en stannade kvar. Han böjde sig ner och ritade i eldens sken något som liknade en kanot i sanden och under den skrev han 10.000 rupie. Sen steg han upp och räckte fram sin hand och log. Jag funderade en sekund innan jag tog mannens hand och sa ”Yes. Deal”. Mannen böjde sig på nytt ner och skrev i sanden 10.00 am. Sedan sa han något och av gesterna att döma drog jag slutsatsen att kanoten eller båten som jag skulle få köpa för tiotusen rupies kunde levereras hit redan morgonen därpå vid den tid som mannen ritat i sanden. 

Vi gick in i byn och mannen fortsatte in i mörkret mellan husen medan jag gick till mitt rum och lade mig att sova, mätt och nöjd med vad kvällen hade gett och med min, som jag tyckte alldeles lysande idé att ta mig ut på floden i en egen farkost.

* * *

Så snart det blev ljust steg jag upp, packade mina saker i ryggsäcken och gick ut. Stora bygatan var redan full av liv och rörelse. Barn som var på väg till skolan gick med böcker under armen, en och annan hund var på väg hem efter nattliga äventyr, butiksinnehavare sopade utanför sina butiker och plockade fram varor. En och annan eftersläntrande ko väntade på att bli mjölkad och en ko hade gått och lagt sig mitt på vägen så att trafiken fick väja för den i båda riktningarna. En typisk morgon i en sydindisk by med andra ord. Jag handlade mat som jag skulle ha med mig på en utflykt med den båt jag var ifärd med att köpa. Några frukter, ett par stora vattenflaskor, kex och godis. Jag tänkte att det kunde räcka, jag skulle ju ändå komma tillbaka till kvällen och äta middag på någon av de trevliga små restaurangerna som kantade gatan i centrum.

På väg ner till bryggan och stranden där jag träffat fiskegubbarna stannade jag vid en ATM och tog ut pengar motsvarande hundra euro. Kvar på kontot fanns så pass att jag skulle kunna stanna två månader till som planerat, men nu har jag alltså ändrat mig och kommer hem redan till påsk, antagligen ungefär samtidigt som du får mitt brev. 

När jag kom ner till hamnen var mannen som hade en båt att sälja något oväntat redan på plats och jag minns att jag tänkte ”Det är bättre ju förr jag kommer iväg för då är det ingen risk att jag inte hinner tillbaka innan det blir mörkt.” Om jag bara vetat hur fel jag hade.

På en karta över delstaten som jag köpt såg jag att det låg en liten stad 20 kilometer bort längs med floden och dit ville jag ta mig. Båten, eller kanoten, låg redan på stranden. Den hade forslats på en kärra efter en bil och var en ca fyra meter lång och en meter bred traditionell kanot uthuggen ur en trädstam men relativt hög och jag tänkte att den nog kunde vara ganska tung att paddla. Jag kollade att den var hel och inte söndersprucken. Den var visserligen gammal, men det var också ett gediget hantverk. Den verkade stabil och jag tänkte att den säkert skulle flyta och bära mig så jag betalade den överenskomna summan, lastade ryggsäcken i kanoten och sköt ut.

Med paddeln som ingick i köpet började jag långsamt min färd på den breda flodmynningen. Efter ett par timmar syntes stranden varifrån jag startat bara som en ljus fläck i grönskan. Det var nästan vindstilla och värmen blev snabbt besvärande. Jag hade långärmad skjorta för att inte bränna armar och mjuka träningsbyxor för att skydda benen som ändå börjat få röda kliande utslag. En stor fågel syntes som en mörk siluett som cirklade ett par varv ovanför mig för att sedan flyga in mot djungeln igen. Det är sånt man inte ser om man inte ger sig iväg, eller hur pappa?

Efter ungefär tre timmars färd lade jag ner paddlan på kanotens botten och drack en halv flaska vatten. Jag tittade också på kartan om det skulle finnas någonting som jag kunde känna igen i terrängen, men det var svårt att avgöra. 

Jag beräknade min genomsnittliga fart till ca 4 km per timme vilket skulle betyda att jag vid det här laget paddlat 12 kilometer och alltså bara hade ca 8 kilometer kvar. Jag skulle alltså vara framme i byn om två eller högst tre timmar om jag kunde fortsätta som hittills. Det borde fungera, jag kände mig trygg både med kanoten och färdplanen och tog fram en melon som jag skar i bitar och åt. 

Med förnyade krafter efter den lilla vilo-pausen fortsatte jag min färd mot målet, den lilla byn vid floden.    

Allt eftersom floden smalnade av märkte jag att det gick långsammare framåt. Jag prövade att låta kanoten glida tills den stannade helt och konstaterade att den då började vrida sig runt och sakta men säkert glida i den riktning varifrån jag hade kommit. Det hade med andra ord blivit ganska strömt. Vid det laget borde jag egentligen bara ha haft en timme kvar till byn och jag tänkte att det skulle vara förargligt att behöva vända om när jag ändå var så nära mitt mål. 

Träden som växte längs med stranden kom allt närmare och här och var fanns det små öppna stränder utan annan vegetation än enstaka buskar och lite gräs, men ovanför stränderna växte djungeln tät. Jag började bli riktigt trött. Jag är ju ingen van paddlare, stark visserligen, men ändå. 

Tröttheten föll över mig som ett skynke och jag kände mig plötsligt både svimfärdig och lite illamående, troligen av hettan. Samtidigt ville jag inte sluta paddla eftersom kanoten då skulle börja backa och du vet ju hur envis jag kan vara. Det har jag nog av dig, eller hur? Jag drack det som fanns kvar i den ena vattenflaskan i ett svep och torkade ansiktet med en torr skjorta ur ryggväskan. 

Floden var nu ungefär femtio meter bred och jag försökte paddla så att träden skulle ge mig lite skugga. På en lite längre strand-remsa som låg på andra sidan floden låg ett tiotal stockar utspridda tills jag såg att några av dem började röra på sig och försvinna ner i vattnet och jag tänkte ”Jasså det finns krokodiler här, det visste jag inte. Då är det kanske inte läge för en simtur i alla fall.” Jag tror jag skrattade men samtidigt ryste jag innombords. Man har ju hört vad såna där bestar kan göra med en män-niska. Men jag tänkte att så länge jag sitter i kanoten är jag i alla fall trygg.

När jag rundade en krök låg det en inbjudande liten strand bara ett stenkast bort som jag inte kunde motstå. Jag paddlade dit och tänkte att jag bara skulle gå ur kanoten för att vila en stund i skuggan av ett träd och äta något gott. Den vita strandremsan var ett tjugotal meter lång och det fanns åtminstone inga krokodiler där vad jag kunde se så jag hoppade ur när vattnet var knähögt. En stund senare låg jag bekvämt med ryggen mot ett stort träd och somnade. 

* * *

När jag vaknad hade jag sovit över en timme. En vind gick genom trädkronorna där aporna hoppade och tjattrade och jag borrade ner tårna djupt i sanden och njöt av stunden, ljuden och dofterna som jag aldrig kan få nog av i naturen här nere. När jag steg upp fick jag mitt livs chock och på bråkdelen av en sekund var jag klarvaken. Kanoten var borta.

Jag spanade ut över floden åt alla håll, men den fanns inte någonstans. Jag ansträngde ögonen för att se om den kunde ha glidit över till andra sidan floden och gömts i strandvegetationen men insåg samtidigt att den med rådande strömförhållanden naturligtvis hade flutit åt det håll varifrån jag kommit. Jag hoppade och kokade av ilska över min egen dumhet och ropade många saker som jag ångrade efteråt men jag var så förtvivlad och frustrerad. Jag hade inte haft med mig något rep att förtöja kanoten med och hade räknat med att det skulle räcka med att bara dra upp den en bit på stranden, underligt nog gjorde det inte det den här gången. Stömmen var för stark också nära land. Jag insåg att jag skulle få fortsätta till fots, det fanns inget annat val och tänkte precis ta en titt på kartan när jag kom att tänka på att den var i båten tillsammans med den livsiktiga vattenflaskan och alla andra saker. Det var väl då jag insåg det allvarliga i situationen.

Jag gick upp från floden där den täta vege-tationen började och försökte ta mig in i djungeln på några ställen men kom aldrig mer än högst tio meter innan jag gav upp. Det var en oländig terräng med taggiga buskar som trots att jag var klädd rev sönder ben och armar. Att fortsätta den vägen utan en rejäl manchete kändes inte möjligt. 

Jag började bli både hungrig och törstig och greps av panik. Hjärtat slog minst 120 slag i minuten trots att jag inte gjorde annat än satt och grubblade och bad. Just precis, jag bad. Sådär som du brukar göra ibland och ganska intensivt. Jag ropade till Gud och frågade om han möjligtvis skulle kunna sträcka ut en hand i den här nödens stund, men det enda svar jag hörde var fåglarnas sång och apors tjattranden, så jag visste inte riktigt om Gud var någon att räkna med för stunden och de ljud som jag brukade tycka om lät nu bara hotfulla och skrämmande.

Efter en stund började tankarna kretsa kring familj, släkt och vänner och jag funderade vad ni skulle tänka när jag aldrig hörde av mig och hur oroad du skulle hinna bli innan du fick det sorgliga beskedet att din son hittats på en strand, uttorkad till skinn och ben eller halvt uppäten av någon krokodil. Jag gled allt djupare in i apati men gick i alla fall en sista gång ner till floden för att spana efter kanoten så länge det var ljust. Ett par timmar senare skulle jag inte längre ens se handen framför mig.

Jag tänkte att den enda chans jag hade kvar, även om den var så liten att den knappt var värd tanken, var att försöka simma en bit tills jag kom till ett ställe med glesare vegetation och försöka ta mig in i djungeln där. Men hur jag än tänkte på det kunde jag inte komma på att jag skulle ha sett något sådant ställe tidigare under dagen. Det kändes som ett halmstrå men jag tänkte att jag ändå måste försöka göra det nästa dag som en sista desperat handling innan jag skulle krypa ihop i fosterställning och förhoppningsvis somna ganska snabbt en sista gång.

Någon gång under natten vaknade jag av ett bländande sken och tänkte att ”Jaha, det tycks inte bli någon simtur imorgon för nu är jag redan död och på väg in i den eviga världen.” Och jag tänkte med glädje att det ju åtminstone hade varit en mer smärtfri sista resa än jag väntat mig. 

Jag hörde röster, men kunde inte bedöma om de var nära eller långt borta och jag förstod inte vad de sa. Jag försökte säga något till svar, för att ge mig till känna, men tungan lydde inte och det enda jag åstadkom var några torra hostningar. Nu var rösterna nära inpå mig, ljuset var så bländande att jag måste se åt ett annat håll och det kom från två ljuskällor som rörde sig. 

”Mr, mr, hallo. How are You?” hördes en av änglarna fråga. Jag försökte resa mig upp men föll genast omkull. Jag kunde inte svara, så torr i munnen och svag var jag redan, men änglarna lyfte upp mig och bar bort mig. Jag såg dimmigt men tyckte mig ändå känna igen dem, vilket förbryllade mig, för tanken på att jag hade dött och befann mig någonstans mellan den eviga världen och den värld som vi känner till hade på något sätt hängt sig kvar. Man kan förstås tycka att jag borde förstått att det inte var så det förhöll sig, men framförallt var jag glad att jag inte hade blivit krokodilmat.

Jag vaknade på nytt av att någon torkade mig i ansiktet med en fuktig trasa och sa ”Wake up! wake up! No sleep Mr.” Jag blev hjälpt upp i sittande läge men fick stödja mig mot en annan så att jag inte skulle falla. En av männen gav mig en flaska med vatten. Han satte den till min mun och jag drack. 

Nu insåg jag var jag befann mig och vilka änglarna var. Jag var på en båt och änglarna var inga mindre än de som jag ätit fisk med kvällen innan. Mannen som jag köpt kanoten av var inte med, han hade tydligen blivit ersatt med en annan som jag inte sett tidigare och den mannen kunde lite engelska. ”We saw the canoe floating empty on the river. Your canoe which You bought from mr Raahi. It was floating where we were fishing and we thought that maby some-thing has happend to You. That is why we came looking for You, Mr”, sa mannen.*) 

”Och det är jag tacksam för, mycket tacksam”, svarade jag. De hade till och med tagit kanoten på släp.

Hemresan gick snabbt och när vi kommit iland fick jag skjuts till ett hostel i byn. Sakerna som jag lämnat i kanoten var kvar, pass och pengar, allt var där. Jag tackade mina räddare och erbjöd att betala dem något för att de hämtat mig, men det ville de inte alls höra talas om. Mannen som kunde lite engelska föreslog att jag skulle vila några dagar innan jag gav mig ut på paddeltur igen. Jag sa att jag tror det får räcka med den tur som nästan höll på att kosta mig livet. Mannen vickade på sitt huvud på indiskt manér och skrattade, sa något till pesonalen på hostlet och gick ut tillsammans med sina vänner.

När solen gick upp över hustaken i den lilla byn där människor och djur redan stigit upp till en ny hektisk dag, kröp jag ner mellan lakanen i en skön säng. Glad, tacksam, kolossalt trött men räddad sade jag:  ”Tack Gud att du räddade mig. Tack för att jag lever!” 

För det är så jag ser det. Att Gud trots allt hörde mitt rop och min bön där på stranden och sände fiskargubbarna att rädda mig och kanske också för att du ber för mig varje kväll, för det vet jag att du gör och alltid har gjort. Jag hoppas att jag en dag skall bli som du. 

Vi ses till påsk! /Wilford

* * *

Valter vek ihop brevet och satte in det i kuveret som var ljusbrunt, lite smutsigt och hade frimärken med fåglar och stora stämplar. Sven hade gått in för att koka kaffe till dem. Att läsa brevet hade på något sätt förändrat hans bild av Sven. Han var inte bara en sur gammal gubbe längre. Han var en far som älskade sin son, mer än något annat i hela världen och som satt här och bad och väntade på att sonen skulle komma hem igen. 

”Tur att han har mig i alla fall, så har han åtminstone lite sällskap medan han väntar”, tänkte Valter.

_____________________________

*) ”Vi såg kanoten flyta tom på floden. Den kanot du köpt av herr Raahi. Den flöt förbi där vi höll på att fiska och vi tänkte att något kanske hänt dig. Därför kom vi och letade efter dig”

(fortsättning följer…)