Här samlas mera allmänna texter, som inte ryms inom några av de mera specifika rubrikerna. I vissa fall finns det förstås texter som kunde passa i flera kategorier.
Många goda idéer för
vårt gemensamma Humle
Drygt femtio personer hade tagit sig till Humle söndagen den 19 september för att slå ihop sina kloka huvuden och varma hjärtan och fundera på hur vi bäst utvecklar vårt lägerområde. Arrangörer var styrgruppen för utvecklingsprojektet Hållbara Humle.
Idédagen inleddes kl 14 med att samfundsstyrelsens vice ordförande Caj-Ola Höglund önskade alla välkomna och gav lite bakgrund till att vi idag står där vi är, med ett Leader-finansierat projekt för Humle. Sedan följde några inledande anföranden.
Sara Högberg kunde tyvärr inte vara på plats, men hade bandat in sitt anförande. På grund av tekniska orsaker fanns bara 15 minuter av hennes anförande tillgängligt där och då. Intressant var ändå att höra henne berätta om vad hon i sin färska pro gradu-avhandling i praktisk teologi kommit fram till gällande vår identitet som baptister – och speciellt vilken roll Humle har i detta. (Se Saras egen artikel på annan plats i tidningen där hon redogör för resultaten av sin forskning.)
Humle som verktyg
Följande i tur var Mikael Micki Ahlskog.
– Jag tror fortfarande på en version av kristen tro som befriar folk till att leva ett sannare liv. Men jag har ibland svårt att se det i en del av det vi gör, inledde han.
Han tog bilden av en stenhuggare som bearbetar sitt material i tron om att det i stenen finns ett konstverk att mejsla fram.
– Humle och i synnerhet Humlefestivalen har för mig varit ett verktyg för att hacka på stenen för att få fram den bild som jag är säker på finns där inne. Humle är en plats dit jag gärna bjuder in folk och så står vi och hackar en stund på stenen.
Vad är kristen verksamhet, hur definierar vi den? frågade han sig och oss alla.
Han konstaterade att Humlefestivalen inte haft särskilt hög svansföring när det gäller att saluföra festivalen som ett kristet evenemang. Men det har i sin tur gjort att människor vågat sig dit som känt sig brända i vanliga kristna sammanhang.
Han gav ett exempel på en person som tack vare festivalen hittat tillbaka till sin tro därför att hen kanske för första gången upplevt ett kristet sammanhang där hen fick vara sig själv. Personen i fråga har kommit på flera festivaler efter det.
– Det är ofta långa processer vi talar om, men riktningen är det viktigaste. Det visar också att det inte handlar om vilken rub-rik vi sätter på vad vi gör, utan vad vi har med oss när vi gör något. Om vi ska definiera kristen verksamhet kan vi inte stirra oss blinda på vad det heter utan på vad som händer där.
Micki förklarade att det är därför Humlefestivalen sett ut som den gjort, för att man riktat in sig på de brända och skadade som längtar efter något men inte hittar in i våra vanliga sammanhang.
– Det kan vara fråga om ett första steg. Vi kanske inte för dem till tro och in i kristen verksamhet, men vi bidrar med vår lilla pusselbit. Och riktningen är viktigast.
Humle idag och i morgon
Följande inledande anförande hölls av Anders Wallin, Beni Edström och Harriet Sten, alla tre medlemmar i styrgruppen för Hållbara Humle.
Benis anförande handlade framför allt om gemenskap. Han beskrev ett antal diabilder han såg framför sig, allt från en treårig Beni på potta framför grönt tält tillsammans med pappa Rafael till svettiga fotbollsmatcher och valet som måste göras mellan att fortsätta spela eller avbryta och gå på frivillig bön … ”kanske man skulle bli frälst i kväll … igen?”
Och lite senare: fönstren skallrar … Humle Rock – ”lite förvirrade men entusi-astiska”.
– Jag är ödmjukt tacksam till alla de människor som under alla år förvaltat läger-området så att vi kan bygga vidare på det som 1962 blev mötesplats för oss. Jag skulle inte vara den jag är idag utan församlingen och Humle. Det här är en plats som gett utrymme för gudsmöte, heliga stunder, gråt och skratt. ”Let’s make Humle great again!” avslutade han.
Anders berättade att han klippt gräs på Humle under två århundraden, när han var husfar både 1999 och 2000. Nu känner han åter en vilja att engagera sig för området.
– För ett så här pass stort område krävs en förvaltning. Vi behöver få en tydlig struktur för hur vi bedriver verksamheten och förvaltningen av Humle.
Också Harriet underströk vikten av en förvaltning som stöder allt som händer på området.
– Jag känner mig inspirerad av alla berättelser och inser hur viktigt Humle är för många. Jag har försökt fundera på hur vi bäst förverkligar Humle i praktiken. Idag äger samfundet fastigheterna medan SBFU sköter verksamheten. Vi har ett förvaltningsorgan, en disponent och talko-folk. Hur kopplar vi samman alla, hur får vi det att funka bättre? Vore det bättre att ha allt under samma tak?
Hon ställde även frågan om SBFU ska fortsätta vara en skild förening, eller om det är bättre att jobba under samma juridiska person? Man kunde kanske också tänka sig ett Humle rf eller ett Humle Ab? Där kan man jämföra till exempel med Pörkenässällskap.
– Det måste kännas roligt att jobba för Humle. Om man har förtroende för själva organisationen är det lättare att engagera sig.
Projektets bakgrund
Tomas Knuts och Emma Westerlund, även de medlemmar i styrgruppen, gav en bakgrund till projektet.
En utvecklingsgrupp för Humle tillsattes för ungefär ett år sedan. Ganska snart definierade man fyra riktningar man kunde gå, antingen lägga ner Humle, fortsätta som förr, satsa på att utveckla den egna verksamheten eller satsa stort och försöka nå nya målgrupper och även söka extern finansiering.
Man insåg att det är ”nu eller aldrig” och rekommenderade en stor satsning på att utveckla området och fick så småningom grönt ljus för det av både samfundets styrelse och höstmötet. Arbetsgruppen har därefter jobbat vidare med en projektplan för ansökan om Leader-finansiering, samtalat med samfundets ordförande och även presenterat planerna för styrelsen vid två tillfällen.
Under skrivandets gång öppnades även flera dörrar. Bland annat fanns Humle med i landskapsplanen för 2040, Österbottens förbund såg Humle som en viktig plats att utveckla.
– Idag har vi ett positivt projektbeslut på ca 90 000 euro totalt. Det ger möjlighet att anställa en projektledare på två år.
Reglerna är att leaderpengarna ska användas för utveckling och de projekt som finansieras ska vara religiöst obundna.
– Vad projektet kan göra är att utreda hur vi kan nå flera målgrupper och hur området kan komma mera i användning.
Tomas ser projektet som en stor möjlighet.
– Vi ska inte sluta med vår vanliga verksamhet, men hitta delvis nya former för den. Samfundet ska fortsättningsvis bestämma vad som görs på Humle, så därför ser vi heller ingen konflikt i det hela.
Egenandelen på ett utvecklingsprojekt är 30 procent, vilket i praktiken innebär att när man satsar en euro får man nästan fyra euro tillbaka.
– Vi har bra bredd i styrgruppen men nu behöver vi alla med. Alla behövs och vi hoppas det här kan bli en ny början på engagemanget för Humle.
Tomas hoppades även att EFK- och Humleprojekten kan gå parallellt och stöda varandra.
Ingen satellitverksamhet
Också Emma ville understryka att det vi fått finansiering för inte är någon satellitverksamhet utanför samfundets verksamhet utan ska utveckla och stöda.
– Det här är ett utvecklingsprojekt, vilket betyder två år av tid att utveckla och testa tillsammans. Det är heller inget som hind-rar att man hittar annan finansiering för att utveckla andra saker.
Projektets tre huvudmål är:
1) Att utveckla området som ett turism- och rekreationsområde enligt områdes-reserveringen i Österbottens förbunds landskapsplan.
– Det här innebär att skapa förutsättningar och utveckla området, kan vara allt från små införskaffningar till stor camping. Fortsättningsvis handlar det om att harmoniera det med den kärnverksamhet vi redan bedriver.
2) Utveckla Humle till ett modell-område för hur ett område av Humles typ kan utvecklas enligt FN:s globala hållbarhetsmål.
– Det här innefattar en klimatstrategi, men även social hållbarhet.
3) Nya digitala talkometoder för området.
– Det har satsats tusentals timmar talko på Humle, men nu behövs det kanske nya former för att genomföra det.
Emma poängterade att styrgruppen inte har färdiga svar på någon av de punkter som listats upp.
– Det är det vi ska hitta tillsammans och nu bjuder vi in er till det arbetet också. Inget hindrar heller att vi samtidigt hittar på massor av andra goda idéer samtidigt, men det är de här sakerna vi har fått finansiering för.
Efter att de tre olika workshopsgrupperna introducerats, uppmanades de närvarande att använda eftermiddagen till att fundera inte bara på de tre mål som nämns i projektplanen utan framför allt fundera på allt vad vi vill med Humle.
Tre workshops
Efter kaffet hade man möjlighet att delta i någon av tre olika workshops. Man kunde även välja att flytta på sig och delta i flera. Den ena gruppen funderade på själva det fysiska området och hur det kunde användas ännu bättre. En annan grupp funderade på målgrupper och verksamhet medan den tredje gruppen funderade på förvaltningen.
Efter att grupperna jobbat klart samlades man åter i lägergården för rapportering.
Emma, som modererat gruppen som funderat på det fysiska området, berättade att massor av åsikter om användningen av området lagts fram, allt från en ny lekpark till olika byggnationer, små scener/samlingsplatser och en allaktivitetspark/äventyrspark.
– Det dök också upp många idéer kring olika aktiviteter. Och många åsikter kring vattnet och stranden. Olika former av utom-husrum, samlingsplatser och dess-utom djur av olika slag föreslogs, samt olika planteringar.
Maria Pettersson och Cajsa Ahlskog hade lett gruppen som funderade på målgrupper och verksamhet.
Idéer som dök upp var bland annat olika typer av läger, som kvinnoläger och kara-weekender, församlingsläger med full service samt temakonferenser, som till exempel en klimatkonferens, som kunde nå ut till helt nya målgrupper.
Att utveckla Humle till ett konferenscenter var en sak som nämndes, samt att ordna vettig verksamhet för till exempel långtidsarbetslösa.
– Vi vill att Humle ska vara en plats som inger hopp och tro.
Anders, Beni och Harriet från gruppen som funderat över organisationen och områdets förvaltning konstaterade att vi är ett litet samfund och att verksamheten på Humle är en stor del av det.
– Hur klarar vi av att hålla en viss nivå? Hur organiserar vi oss på bästa sätt? Ett byråkratiskt invecklat system behövs knappast.
Däremot antog man att annat än bara talko kan komma att behövas.
– Vårt Humle är möjligheternas Humle. Här finns och ryms en otrolig bredd. Samtidigt måste vi vara realister. Vi står kanske inför en sorts professionalisering, eftersom talko inte är lika naturligt idag. Men betydelsen av talko är fortsättningvis stor; det är roligt att få arbeta tillsammans!
Man konstaterade att det är viktigt med kommunikation, både direkt till personer och digitalt.
Man tänker sig en interaktiv plattform på nätet för olika idéer.
Trion hade tagit fram ett arbetsförslag för en ny lite slimmad organisation som man diskuterade kring och utifrån den kommer man att jobba vidare och också presentera det för samfundsstyrelsen.
Andakt och grillfest
Innan den avslutande grillfesten höll Jonas Ahlsved en andakt.
Han hade försökt lyssna in och tyckte sig sig ha hört vissa saker som har med Humle att göra och som riktar blickarna utåt.
– Vi har missionsbefallningen, ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Det är viktigt att det syns i våra böner, att vi ber att Herren öppnar nya dörrar till människor som inte ännu hittat Jesus. Det behöver också synas i allt vi gör. Vårt uppdrag är att nå ut till mänskor med evangeliet.
Han konstaterade att det i Finland idag växer upp mänskor som inte känner till evangeliet.
– En del av dem är invandrare. Andra har saligen glömt det de lärt dig. Det finns pensionärer idag som inte vet att det finns ett hopp om evigt liv. Alla dessa behöver hela tiden finnas med i våra böner och tankar. Jag tror att också Humle har en plats i det här arbetet; Humle som en plats för vision och människofiske.
Han betonade att det aldrig kan få vara fråga om en egen mysklubb.
– När det är fråga om Guds kärlek händer det också nåt. Tron är verksam i kärlek. Vi behöver vara drivna och formade av Guds kärlek.
• Peter Sjöblom
Hur kinesiska pastorer
utvecklade sin lidandesteologi
Av Sarah Eekhoff Zylstra / 22.4.20
Översättning av Per-Erik Wingren
Publicerad i MST 4-5/2020, men bara till hälften eftersom den är så lång.
Här finns hela artikeln återgiven.
I januari i år satt 2000 kinesiska husförsamlingsledare på ett konferenscentrum i Kuala Lumpur, Malaysia, och undervisades av Tim Keller, Don Carson, den kinesisk-indonesiske pastorn Stephen Tong, och ungefär ett halvt dussin talare från Kinas fastland. Tema var församlingens möte med kulturen. Men i en kultur, som så länge varit fientlig mot församlingen, innebar detta huvudsakligen att fråga sig hur den kinesiska husförsamlingen funderar kring temat förföljelse och lidande.
Temat kunde inte ha varit mera relevant: en månad tidigare hade man konstaterat en rad allvarliga fall av lunginflammation i staden Wuhan. Inom månader skulle tusentals kineser dö i COVID-19.
Sjukdomen adderade en enorm stress in i det dagliga livet för kristna som redan före det hade alldeles nog av bekymmer. Sedan 2013 har den kinesiske presidenten tagit allt hårdare kontroll över varje aspekt av livet. År 2017 betonade regeringen att husförsamlingar är olagliga och att ingen religiös aktivitet – inklusive att stå värd för ett bibelstudium i hemmet, donera medel till en religiös organisation, eller studera teologi – fick ske utan statligt godkännande.
Nästan alla kinesiska husförsamlingar har förhörts av polisen. Några har sparkats ut från sina lokaler – ibland från flera lokaler. Några personer har suttit i fängelse.
Redan före COVID-19 jobbade kinesiska församlingsledare på en lidandets teologi
Men de kinesiska pastorer och församlingsmedlemmar som deltog i konferensen var fokuserade på att dela med sig av evangeliet till polisen, att be för samtidigt fängslade medmänskor, och på att vara villiga lida för Kristus.
”Kyrkans kännetecken är korset”, sade en ledande kinesisk pastor åt de församlade. ”Om man på riktigt lever kristuslivet, kommer man att förföljas”. Men man kommer också att förlänas ”uppståndelsekraft. Man kommer att besitta kraften att lida!”
”Ofta leder lidandet bara till självömkan och egenrättfärdighet, till rädsla, bitterhet och hat, till trötthet och besvikelse”, sade Keller.
”Den husförsamling jag ser framför mig undviker till stora delar dessa fallgropar,” sade han inför en samling av kinesiska ledare. ”I andra delar av världen tror jag inte att den teologin sitter på plats. Och när förtrycket sedan ökar sig tänker jag att kristna blir överraskade, och därför får de problem.”
Historia den hårda vägen
Den kinesiska församlingen praktiserade lidandets teologi länge före nån sån hade formulerats.
Under kulturrevolutionen (1966-1976) höll de kristna små gudstjänsttillfällen bakom fördragna gardiner, med hjälp av insmugglade biblar och viskande sång, och sen smög de sig hem till sitt igen. De döptes nattetid i någon flod. De gömde sina biblar under madrassen. Om de ertappades, gick de i fängelse.
En konferensdeltagare sade att äldre generationer inte hade nån formulerad systematisk teologi. De kunde inte forma ett system. Men de visste, att Gud har kontroll. De läste Rom 8:28, att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.
Ett sånt lidande har en fördel: Det stod klart vem som var kristen och vem som inte var det. Det fanns få namnkristna. Och bibelverser om lidande – Rom 5:3-4, Rom 8:18, Fil 3:10, m fl – var verkliga och relevanta.
I själva verket blev lidandet ett sånt kännetecken för kinesisk kristendom, att äldre troende blev bekymrade under den relativa freden i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Hur i hela världen skulle följande generation kristna kunna veta att de var kristna om de inte förföljdes? De bekymrade sig för att den oprövade tron hos deras barn inte skulle hålla, sade S.E.Wang, president för China Partnership. De ställde sig frågan om de borde be om mera förföljelse.
De behövde inte be om det. Den var på väg.
Lidandets teologi
Under 1990-talet lättade småningom de kinesiska handelsrestriktionerna. Varor och tjänster började ta sig över gränserna, och samma sak gällde för mänskor. Internet, visserligen med restriktioner, kopplades på.
Husförsamlingar började mötas lite mera öppet. De kunde köpa biblar från bokaffärer godkända av regeringen, och lyssna på predikningar on-line. Några kunde sända pastorer till seminarier utomlands.
De stötte härvid på, och till en del omfattade, reformert teologi.
”Förbundsteologin tilltalar verkligen kineser, som har en stark känsla för kollektiv identitet”, sade Hannah Nation från China Partnership. Idén om att leva innanför ett metanarrativ av skapelse, fall, återlösning och uppbyggelse tilltalar mänskor som är vana vid att leva inom en större berättelse – i detta fall berättelsen om deras eget land, säger hon.
Reformert teologi gav dem också ett sätt att sätta ord på sin historiska relation till lidandet.
”Med Calvin måste vi inse att precis som Kristi liv inte var nånting annat än en sorts oavbrutet korsbärande, så måste det kristna livet i sin helhet, inte bara till vissa delar, vara ett ständigt korsbärande,” skrev Richard Gaffin, professor vid Westminster Theological Seminary 1979. Hans undervisning – av vilken en del översatts till kinesiska – har haft betydelse för ett antal ledande kinesiska teologer, inkl. Wang. (Gaffin föddes i Beijing där hans föräldrar var missionärer. Familjen utvisades 1949 av kommunisterna, och de fortsatte att introducera reformert teologi i Taiwan)
Vår syndfulla värld erbjuder massor av kors – allt från missförstånd till benbrott, till pandemier, hela tiden stöter vi på gropar på den livsväg som inte är perfekt. Men kristna är inte de enda som bryter benen. Alla – till och med icke-troende – uthärdar förbannelsen. Så vad är det då som gör det kristna lidandet så annorlunda?
Hans lidandes gemenskap
Att ”dela gemenskap med hans lidande,” förklarade Gaffin, innebär att ”livet i skapelsen under syndens förbannelse i den dödliga kroppen inte enbart har fötts till ett stoiskt eller ett syndfullt självcentrerat liv – utan fötts för Kristi skull och i tjänst för honom.”
Med andra ord har det kristna lidandet ett syfte. Det påminner oss – på nytt och på nytt, och, ifall du trots allt skulle ha glömt det, på nytt – att vi lever ett ”redan, inte än”-liv. Precis som Jesus finns vi i både en brusten värld och också i en andlig verklighet. Vi bär med oss både smärtan av denna syndfulla fysiska existens, och den Helige Ande. Vi finns så att säga mitt emellan två världar. I sig inte så illa. Lidande förändrar oss – ”du blir genom lidandet en vida bättre kristen, än du varit tidigare, eller en vida sämre kristen än du varit, men du kommer inte att förbli den du var”, sade Keller åt konferensdeltagarna.
De har sett det äga rum. De känner till pastorer som stängt sina kyrkor på grund av rädsla; i själva verket svär Tre-Själv-kyrkan lojalitet till staten i utbyte mot säkerhet.
Å andra sidan, när en ung förföljd församling tillfrågades hur motståndet hade präglat dess ledare, så rapporterade de bättre predikningar och en stabilare tro. En annan pastor gav fängelset poäng för att ha förvandlat hans kristendom från teoretisk kunskap till djup tro förankrad i det verkliga livet.
Precis som Jesus gjordes ”fullkomlig genom lidande” (Hebr 2:10) så är det med oss. Prövningar är inget tecken på att Gud ogillar oss, utan på en djup kärlek. Han disciplinerar oss, gör oss fullkomliga, genom eld; i själva verket träder vi in i riket genom en myckenhet av prövningar (Apg 14:22).
Och allt detta lidande uppenbarar också hans härlighet. ”Kraften fullkomnas i svaghet” sade Jesus åt Paulus (2.Kor 12:9). När vi faller samman inför ”förolämpningar, prövningar, förföljelser och katastrofer,” håller Gud oss uppe. Vår förmåga att stå, att bibehålla lugnet, att vara vänliga och hoppfulla, allt detta kommer från honom. Och det vackra i denna respons förhärligar honom, eftersom allt är hans från början.
En annan pastor, Simon Liu, säger: ”I en värld där alla söker njutning, förhärligar vi Gud genom att söka lidandet och ge av oss själva. I ett korrumperat skoningslöst samhälle, ger vi ut oss själva för att slukas av andra. I en värld där alla är dömda att dö blir vi kanaler för den livgivande Kristus, som ger livets bröd.”
Så hur ser detta ut i det verkliga livet?
I Kristus
Att vara ”i Kristus” ger en massa att försöka ha koll på.
Historiskt sett ”har reformationens kyrkor uppvisat ett mycket bättre grepp om vad ”för oss” i Kristi kors och evangeliet innebär, än de har om uttrycket ”med Honom” i evangeliet, speciellt detta med att lida med honom”, skriver Gaffin.
Men den kinesiska församlingen har inte haft något val. Lidandet har alltid varit deras följeslagare, och inte enbart i betydelsen av allmänt, arvsyndsrelaterat lidande, utan som ren och skär förföljelse. En akademisk diskussion i Amerika är upplevd verklighet i Kina.
Xis regering försöker inte att vara polis för mänskors tro på det sättet som Mao gjorde en gång i tiden. I stället fokuserar den på lojalitet och beteende, sätter press på husförsamlingar att underordna sig kommunistpartiets kontroll och bestraffar medlemmar för att besöka kyrkan genom att minska deras ”socialpoäng” – som i ökande omfattning avgör hur sannolikt det är att man får möjlighet att köpa flyg- eller tågbiljetter, få sitt hyresavtal godkänt, eller skaffa sig ett jobb.
Evangeliecentrerade husförsamlingar har protesterat, men huvudsakligen ägnar de sig nog åt att predika evangelium.
”Jag ger medlemmarna bibelundervisning”, sade en pastor från Shanghai. ”Så vad som än händer vet de var de ska söka sin visshet, sin tröst”.
Han höll just på att avsluta en predikoserie om Uppenbarelseboken, som innebar att man studerade församlingar som blivit förföljda tidigare i historien, och dessutom regeringens avgudastatus – gällande både kommunistiska och demokratiska regeringar. Han gick också igenom 1. och 2.Petr under bibelstudierna på onsdagskvällar, och presenterade Capitol Hill Baptist Church´s kurs om lidandet.
”Allt är i Guds händer”, sade en av församlingsmedlemmarna, en 38-årig projektmanager. ”Gud själv förbereder den tro vi behöver och påminner oss om vårt hopp i Kristus”.
Hon blir inte arg på polisen som förhör dem. ”Poliserna är syndare. De går till helvetet. Vi måste vara nådefulla mot dem – de behöver få höra evangeliet.”
Och hon vet, utifrån pastorns undervisning, att ”vi kan inte skydda oss själva. Det finns ingen säker plats att vara på – inte i Amerika, inte i Kina, inte i Ryssland – utom i Kristus.”
Men fastän man är förenad med Kristus, kan förföljelserna ändå vara skrämmande.
Att välja att lida
”Jag vill inte bli förföljd,” sade pastorn från norra delen av Kina. När polisen släpade honom iväg till stationen, var han mycket rädd, och hade hjärtklappningar. De ville att han offentligt skulle ta tillbaka ett uttalande han hade undertecknat tillsammans med 458 andra husförsamlingspastorer, där de fördömde regeringens bestämmelser.
Han vägrade. I stället talade han om evangeliet, och svarade på deras frågor om evigheten och uppståndelsen.
De sa åt honom att religion var löjlig. Att det var farligt för honom att sticka ut näsan som han gjorde när han undertecknade dokumentet. De hotade honom med att han måste hålla sig utanför trubbel, annars skulle allt bli värre för honom.
”Teologi hjälper i sådana situationer,” sade han. ”Gud har kontroll.”
Han påminner sina församlingsmedlemmar om att tron måste prövas. Och de vet det – deras gudstjänster har blivit föremål för razzior, deras äldste har släpats till polisstationen för förhör, och deras lokal har stängts.
Deras nya lokal är mindre. Vid jämförelse med det gamla stället är köket mycket mindre, vilket omöjliggjorde att man kunde äta tillsammans en gång per vecka. Pastorn säger åt dem att inte klaga, och att värdesätta varje gång de kan mötas, varje måltid de ändå får dela. Han varnar dem för att göra bekvämligheten till en avgud.
”Andlig olydnad och kroppsligt lidande är bägge sätt att visa på en annan evig värld och en annan härlig Konung,” skrev pastor Wang Yi 2018, ungefär ett år innan han dömdes till nio år i fängelse för att ha ”uppviglat till att undergräva statsmaktens auktoritet” och ”illegala åtgärder.” Korset innebär att vara villig att lida när man inte måste det.”
Och på den punkten skaver det. För alla dessa kyrkor vet att de kan undgå fara om de bara svär trohet till Tre-Själv-kyrkan. Då skulle de ha möjlighet att mötas helt lagligt. Enda problemet är att de skulle tvingas godkänna att kommunistpartiet – inte Jesus – är kyrkans huvud.
Få går med på det. Men dessa husförsamlingspastorer drar upp olika linjer för vad de kommer att göra i olika situationer.
Vad är då värt att lida för?
”Wang Yi tillät inte regeringskameror inne i kyrkan,” sade en Shanghai-pastor, som följde med seminariet. ”Jag tänker som så att det är ok, därför att de installerar en kamera på utsidan, vänd mot kyrkan. Enligt mig är det samma sak som att ha en kamera på insidan.”
Denna Shanghai-pastor sänder sina predikningar över till regeringen (”som en anmälan, inte för censurering – vi sätter ju upp dem på internet ändå”) och om polisen vill göra ett uttalande samtidigt (t ex om något hälsovårdsärende), så låter han dem använda sig av mikrofonen.
Men han skulle hellre gå i fängelse än att sätta upp en kommunistflagga i kyrkorummet. För det signalerar lojalitet mot staten som sätter sig själv före Gud.
När man iakttar detta på avstånd, kan det verka rörigt. Varför avböjer en pastor kameror medan en annan säger att det är ok. Varför uppmuntrar en pastor sin församling att stanna hemma och se på streamingen om de är rädda för polisen, och en annan säger att detta är mänskofruktan och att de måste komma till gudstjänsten?
Minns att Kina är ett massivt land, där lite vaga direktiv efterföljs olika på olika platser. En församling med 200 medlemmar, församlad på landsbygden, är mera exponerad än en lika stor församling i stadsmiljö. Och mognaden hos varje församling, parad med ledarnas utbildning, varierar kraftigt.
Så medan varje pastor kommer ut lite olika med vad han skulle tillåta, så är alla nog fasta i sina ställningstaganden. ”För dem som gör såhär är allt nästan svart eller vitt,” sade en av Wang Yis kolleger. ”De står på Guds ords grund. Så när det kommer till frågan om videokameran skulle Wang Yi fråga, ”vilken auktoritet ger Bibeln åt regeringen? Är detta inom ramen för den auktoriteten?”
”Du kan föreställa dig hur nån annan kanske skulle se annorlunda på det”
Så dessa husförsamlingspastorer går i fängelse över olika saker. Men alla är de villiga att gå i fängelse.
I Kristus, i fängelset
Före Wang Yis dom släpades han upprepade gånger till polisstationen. Närhelst det hände berättade han för polisen vad han hade på hjärtat – att han inte skulle förneka Jesus eller överge sin församling. Han öppnade upp sig själv för stryk på det sättet, och han visste det.
”Jag sätter min pastorala trygghet på spel i utbyte mot min själs trygghet”, sade han åt en vän.
Denne vän, som en dag kan få möta samma situation tänker på samma sätt: ”Jag ber till Gud: Jag är villig att vara en fastkedjad pastor för dig. Och samma sekund jag säger det, är jag fri.”
Han hatar att se Wang Yi sitta i fängelse. Men han vet att det är dit Gud har lett Wang Yi, och han vet att det att vara i Guds vilja är den tryggaste platsen att vara på.
Därför återvänder unga seminariestuderande till Kina i stället för att stanna i USA, där de kunde tjäna helt lagligt.
”I själva verkar verkar jag utifrån rädsla,” sade en pastor åt TGC, men han avser inte rädsla för fängelse. Trots erbjudanden från amerikanska församlingar tjänar han som pastor i Shanghai. Att stanna kvar i den relativa tryggheten i USA skulle betyda att han inte är där Gud vill att han skall vara – och som han vet att är en farlig plats.
Denna längtan att vara ”i Kristus” finns bakom alla de svåra beslut dessa pastorer gör. Det är grunden de bygger sina liv på.
En tid som denna
Också före COVID-19 landade i USA såg amerikanska kristna hur namnkristendomen knakade i fogarna.
”Jag ser i väst just nu väldigt lite av opposition mot kristendomen i jämförelse med hur ni har det här, men mycket i relation till hur det brukade vara,” berättade Keller för konferensdeltagarna. ”Unga kristna som är på riktigt rädda för världens förakt och vrede drivs antingen till att ta avstånd – att gå med böjt huvud, inte identifiera sig som kristna, hålla tron helt privat – eller å andra sidan börjar de kompromissa. Börjar skaka av sig impopulära kristna doktriner och inte tro på dem längre.”
I rädslans följe kan motstånd också leda till ursinne.
Låt oss kolla in hur Jesus levde ut sitt liv, och vi ska leva på samma sätt. Som Gud sände Jesus, så sänder Jesus oss.
Många amerikanska kristna är verkligen arga,” sade Keller till en samling kinesiska ledare. ”Det kan jag inte se hos alla dessa husförsamlingsledare. Husförsamlingsledarna varnar i själva verket sina medlemmar för ilska.”
I stället för bitterhet, egenrättfärdighet och ilska, sade han, ”måste vi säga: låt oss kolla in hur detta avslöjar avgudar hos oss själva, saker som vi måste ångra.”
Förföljelse, motstånd, lidande – det är Guds plan, inte bara för den kinesiska församlingen. Det kan vara så att den kinesiska församlingen har förberetts för en tid som denna.
”Det fanns förföljelse; det fanns en tid av fred när ni kunde utveckla teologiska resurser och infrastruktur; nu gäller igen återvändo till förföljelse som renar kyrkan,” sade Keller. ”Vi ser hur Gud förbereder den kinesiska församlingen till tjänst och mission för den världsvida församlingen.”
Budskapet de framför är inte komplicerat.
”Låt oss kolla in hur Jesus levde sitt liv, och göra på samma sätt, ” berättade en inflytelserik husförsamlingspastor till TGC. ”Som Gud sände Kristus, sänder Kristus oss”.
– – – –
Sarah Eekhoff Zylstra är en äldre författare och tro-och-arbete-redaktör för The Gospel Coalition. Före det skrev hon för Christianity Today, hemskolade sina barn, frilansade för en lokal tidning, och undervisade vid Trinity Christian College. Hon är filosofie kandidat i engelska och kommunikation från Dordt University och har en MSI-grad från Medill School of Journalism vid Northwestern University. Hon bor med sin man och två söner i utkanten av Chicago.