Följande inlägg är ett försök att utifrån de riktlinjer som gjordes upp inför planeringen av dessa teologiska överläggningar ge några synpunkter på tro. Detta vill jag göra dels utifrån ett bibliskt perspektiv, dels genom att försöka svara på de båda frågorna Hur tror baptister? och Vad tror baptister? i relation till förståelsen av församlingen och dess uppgift i världen.

Tro i Bibeln
Tro är ett bibliskt koncept som i motsats till trosbegreppet i många andra religioner inkluderar både en intellektuell dimension och en dimension av trohet, lydnad. En del av problematiken rörande diskussionen kring tro härstammar från försöken under medeltiden att kodifiera och integrera den kristna erfarenheten i det framväxande filosofiska språket inom skolastiken. Denna västerländska definition av tron nådde sin kulmen hos Thomas Aquinas, som beskriver tron som en akt av intellektet när det bejakar den gudomliga sanningen under viljans inflytande påverkad av Gud genom nåd.

De tidiga reformatorerna med Luther i spetsen reagerade kraftigt mot detta sätt att reducera tron från en oförklarligt upplevelse till en intellektuell slutledning. Istället ville man relatera till en biblisk förståelse av tron. Detta lät sig göras utifrån Nya testamentets trosbegrepp som kan beskrivas som ett samtyckande till föreliggande utsagor eller erfarenheter. Däremot var det svårare att argumentera utifrån GT där tron beskrivs, ofta genom Guds folks eller enskilda människors erfarenheter, hellre än definieras.

Tro i GT
I GT uppfattas tron mot bakgrunden av Guds trohet genom sitt förbund. Enligt Martin Buber syns skillnaden mellan kristen och judisk troserfarenhet i begreppen pistis och ’emunâ, att tro på något och att visa trohet. Men även pistis och de ord som härleds därifrån innehåller olika nyanser. Septuaginta (LXX), den grekiska översättningen av GT, översätter tex. hebreiskans ’emet både med tro, sanning eller rättfärdighet. Endast på två ställen i GT hittar man en uppfattning av tro som kommer nära en modern kristen förståelse.

GT beskriver tron dels som Israels relation till Gud och dels som en del centrala gestalters personliga förhållande till Gud. Abraham och David utgör två paradigm för förståelsen av tron i GT. Gemensamt för dem båda är att de är obrottsligt lojala mot JHVH och att de utvalts alldeles utan egen förtjänst. Om Abrahams liv illustrerar lydnad och trohet uppvisar Davids livsöde utvaldhet och belöning. Dessa två paradigm kontrasteras inte i GT som om de representerade två motsatser. Istället illustrerar dessa och andra bibliska berättelser än den ena och än den andra aspekten av tron.

Också profeternas kontinuerliga kallelse till tro, trohet och lydnad baseras på Guds önskan om folkets och den enskildes trohet till förbundet genom handlingar som grundade sig på ett rent hjärta och ett ärligt uppsåt. Guds trohet, hans folks lydnad och att aktivt minnas Guds stora gärningar är grunden för den troendes självförståelse. Profeterna uppenbarar det eviga i det tidsbundna. De förkunnar framtiden mot bakgrunden av det nuvarande och de gör att åminnelsen av Gud och Guds gärningar blir verklig. Detta att ‘minnas tillsammans’ genom de bibliska berättelserna, traditionen och heliga handlingar, är grundläggande element också för den kristna tron och gemenskapen.

Tro i NT
– Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.
När hebreerbrevets författare försöker illustrera vad tro är gör han det genom att hänvisa till en mängd gestalter ur Israels folks historia. I NT som växte fram i det grekiska kulturområdet möter vi emellertid tron inte enbart som en händelse eller erfarenhet, utan som ett begrepp, en abstraktion, vilket var något främmande för den hebreiska kulturen.

Många av de grekiska ord som utgör grunden för förståelsen av tro i NT utgår från stammen pist-. Orden innehåller ett flertal olika betydelsenyanser som tro/försanthållande, tro/trohet, sätta tilltro till, vara övertygad om något, förtroende, innerlig religiös hängivenhet, förtröstan, tillit.

Utgående från dessa betydelsenyanser finner vi i NT olika sätt att definiera tro. “Tro” används av de nytestamentliga författarna som utgångspunkt i försöket att bestämma innehållet i den kristna förkunnelsen. Olika traditioner i NT tar fasta på olika betydelser av tro och formulerar utifrån detta begrepp olika förståelser av hur frälsning kan erhållas genom Jesus Kristus. Trots att den tidiga kristendomen saknade ett enhetligt troskoncept i början hade den ändå en förståelse av tron som på olika sätt relaterades till frälsningen genom Jesus Kristus.

I Jesustraditionen i synoptiska evangelierna förekommer uttrycket för tro rätt ofta, främst i mirakelberättelser och i den allmänna betydelsen förtröstan, tillit Uttrycket “din tro har hjälp dig” kan förstås både som ett uttryck för människans beredskap och vilja till en radikal förändring i sitt liv och en absolut tillit till Jesu förmåga att åstadkomma denna förändring. I den mån individer förtröstar på Gud, att lita på Gud var i GT att lita på hans ord, kan de också övervinna den mänskliga naturens begränsningar. I NT är ordet man skall lita på Jesus själv.

Hos Paulus är tro ett resultat av det skrivna och det förkunnade ordet. Uttrycket pistis Christou i betydelsen tro på Kristus (inte Kristi trohet) är ett begrepp som med ett par undantag innebär en omvändelse till förkunnelsen om Gud som uppväckte Jesus från de döda. Paulus förkunnar budskapet om en Gud för dem som tidigare varit hedningar, samma Gud som för judarna. För Paulus själv innebär detta att han vänder sig från lagen till tron. Lagen kan inte göra en rättfärdig, det kan endast tron. Tro innebär frälsning, medborgarskap i himlen Typiskt för Paulus är begreppet “rättfärdiggörelse genom tro” i Rom 3:21-31. Enligt Paulus trodde Abraham innan han lärde känna lagen (blev omskuren), Omskärelsen var endast en bekräftelse på rättfärdiggörelsen genom tron. Tro, hopp och kärlek fullkomnas genom rättfärdiggörelsen. Paulus betonar trons intellektuella aspekt, men enbart erkännande av fakta eller sanningar leder inte automatiskt till frälsning.

Johannes evangelium skrevs “för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn”. Hos Johannes utförs under och tecken inte som ett självändamål utan för att övertyga Jesu efterföljare om att tro. Undren sker alltså inte som hos synoptikerna som en följd av tro hos den som helar eller hos den som helas. Enligt Johannes är Jesus den stora undergöraren och församlingen kan som förvaltare av denna tro göra ännu större tecken än Jesus. Att tro på Jesus innebär att alla mänskliga förhoppningar om liv, bröd, sanning, ljus mm. når sin fullbordan. Att tro innebär ‘att inse’ eller ‘att komma till insikt’ om frälsningen, att Gud sänt sin Son till världen för att frälsa världen. Den som tror har evigt liv och undgår domen. Trons innehåll är således intimt förknippat med frälsningen.

Hebreerbrevet presenterar inte tron i relation till det kristologiska trosinnehållet som hos Paulus och Johannes utan talar om vilken väg de som tillhör Kristus, Sonen och Översteprästen, måste gå. Utifrån Hebr.11 kan man tala om tron som en medveten livshållning som får konsekvenser för hela livet både det nuvarande och det tillkommande. I detta mästerligt formulerade trons kapitel presenteras tron genom personer som trott, visat trohet och lydnad och därigenom varit trovärdiga vittnen för den kristna tron. Brevets författare slår fast att tron utgör en grund för hoppet. Samtidigt är tron oberoende av det påtagliga och synliga (v1). I tro förstår vi (v3), i tro bar Abel fram sitt offer (v4), utan tro kan ingen finna nåd hos Gud (v6), i tro lydde Abraham (v8), i tro dog alla dessa utan att ha fått vad de blivit lovade (v13), ingen av dessa (som trott)…fick se löftet uppfyllas (v39).

Liksom i Hebr. är tron i Jakobs brev en attityd, en livshålling som också kan utsättas för prövning. Jakobs brev innehåller också en viss polemik mot Paulus koncept “rättfärdiggörelse genom tro” och en tro baserad på Kristi död och uppståndelse oberoende av gärningar. Jakobs brev slår fast att tron utan gärningar är död, inte så att gärningar skulle vara en förutsättning för tro. Däremot är gärningarna ett tecken på att det finns tro. För en modern bibelläsare framstår motsättningarna mellan Paulus och Jakob mera som ett betonande av olika aspekter i tro, inte som ett antingen eller.

Medan Paulus och Johannes koncentrerar sig på trosinnehållet, behandlar Hebreerbrevet och Jakobs brev tron ur ett mera subjektivt perspektiv,. Båda perspektiven på tro är nödvändiga för en förståelse av trons olika dimensioner.

Den tidiga kristendomens formuleringar i anslutning till missionsuppdraget uppfattade tro i betydelsen omvändelse. Att komma till tro blev ett uttryck för accepterande av apostlarnas förkunnelse om Kristi död och uppståndelse som den slutliga frälsningshandlingen. Tro ses i relation till den som helar och den som blir helad. På så sätt blir tro en förutsättning för miraklet. Tro kan också uppfattas stå för en speciell nådegåva. I Apostlagärningarna innebär tro ofta att man utgående från att ha upplevt eller bevittnat ett under vänder sig till förkunnelsen om frälsningen.

Sammanfattningsvis kan man se hur tro i NT, främst påverkad av Paulus syn på tro, alltmer får betydelsen av hela den kristna erfarenheten och undervisningen. Tro definierad på detta sätt blir konstituerande för den kristna självförståelsen och en grund för den kristna enheten

Hur tror baptister?
Under den tid när NT:s kanon formades tvingades kristendomen klargöra sin självförståelse gentemot gnostismen, judendom och olika filosofiska traditioner främst platonismen. Tron måste preciseras, försvaras och etableras. Förståelsen av tron blev utgångspunkten för den religiösa identiteten, ett kriterium för självförståelse både för den kristna och de som stod utanför.

På senare tid har den kyrkohistoriska forskningen bidragit till att ge en allt mer mångfassetterad bild av den kristna kyrkans olika skeden sedd ur olika rörelsers perspektiv. Genom historien har det gjorts återkommande och välbehövliga försök till kristen självdefinition i rörelser innanför och utanför den etablerade kyrkan. Ofta har det gällt bevarandet av en levande församling och tryggandet av kyrkans frihet i förhållande till statlig myndighet. Detta har varit aktuellt när kyrkan löpt risken att bli en institution som ersätter Kristus som frälsare, när utförda ritualer riskerat inta den plats som i NT förbehålls den personliga tron och när kyrkan hotat bli ett redskap för politiska syften. Det främsta exemplet på denna strävan och med de mest långt gående konsekvenserna var reformationen. I reformationen deltog såväl de tongivande reformatorerna som folket, människor ur olika samhällsklasser. Det är också i reformationen som både lutheraner och baptister har sina rötter.

I sin kritik av den västerländska kyrkans förfall ville reformatorerna lyfta fram aspekter på tron som man tyckte hade hamnat i skymundan. Reaktionerna mot den etablerade romersk-katolska kyrkan tog sig uttryck i teologiskt pregnanta satser som “rättfärdiggörelse genom tron” ibland med tillägget “allena” och i en del mera radikala gruppers, tex anabaptisternas, betoning av det subjektiva i tron, dvs livet, attityden, aktiviteten. Olika betoningar och utvecklingslinjer resulterade bl.a. i bildandet av självständiga lokala döparförsamlingar som mer än de kända reformatorerna – vilka ofta sökte stöd hos den politiska makten – betonade den personliga tron, den kristna gemenskapen och det kristna livet med stöd i Nya Testamentet. Dopet eller snarare barndopet blev en konkret stötesten, eftersom dessa grupper uppfattade barndopet vara obibliskt och ett politiskt maktmedel som legitimerade kyrkostaten.

Mot denna bakgrund är det inte speciellt förvånande att en av de mest intressanta baptistteologerna James W. McClendon Jr inleder sitt tredelade teologiska verk med etik med rötter i en pre-konstantinsk-anabaptistisk syn på den kristna gemenskapen. Enligt McClendon är det viktigt att börjar med att försöka finna det gemensamma livets konturer i Kristi kropp. Detta innebär att man som kristen är i färd med att upptäcka sig själv. Detta är etik. När man sedan fortsätter med att undersöka den gemensamma och offentliga undervisningen som sanktionerar och stöder det gemensamma livet genom att visa på dess läromässiga höjd, djup och bredd kan man tala om lära. Arbetet med att kartlägga den kristna trons olika dimensioner kan avslutas med att upptäcka de apologetiska och spekulativa positioner som det kristna livet och läran ger anledning till. Detta är filosofisk teologi eller apologetik.

Liksom mennoniten John H.Yoder tar McClendon sin utgångspunkt i “var vi som kristna befinner oss idag” dvs. mitt inne i Guds uppenbarelsehistoria genom Israel, genom Jesus från Nasaret och genom den kristna församlingen som den finns omvittnad i bibeln. Den kristna självförståelsen är narrativ och historisk och därmed också pluralistisk, dvs inbäddad i många olika mänskliga, historiska och praktiska kontexter. Detta betyder också att varje enskild kristen kan sägas medverka till den formandet av teologin som erfarenhet och praxis, något som ligger i linje med vad denna kristna familj står för. En utgångspunkt är viljan är se dagens kristenhet som den urkristna församlingen och som den eskatologiska gemenskapen vars självförståelse är grundad på bibeln och Guds handlande i historien. För en finländsk baptist utgör de första kristnas kamp mot de romerska herraväldet, anabaptisternas krav på en långt gående förnyelse inom kyrkan och baptisternas strävan att bli accepterade i Finland och Norden tre historiska nedslag som påverkat självförståelsen. Idag är inte protesten längre den drivande kraften. Istället försöker baptister orientera sig mot andra kyrkor samtidigt som man vill bevara det andliga arv av en missionerande trosgemenskap som alltid kännetecknat baptismen.

Baptister uppfattar sig vara en del av den nytestamentliga, apostoliska kristna gemenskapen och bekänner sig följaktligen inte till något som skulle vara främmande för andra kristna. Däremot bidrar baptisternas historia – och ibland självpåtagna roll som korrektiv till en förstelnad kyrka till att olika betoningar gällande tro och liv – till att bestämma identitet och självförståelse. Att identiteten färgats av den lokala kulturen tex. relationen till andra kyrkor och samfund är självklart. Grundelementen förblir dock desamma.

Teologiska lärosamtal koncentreras oftast på frågor som har med läran och inte fromhetslivet att göra. Att tro är för baptister emellertid både lära och liv. I traditionella lärosamtal mellan kyrkorna hamnar ofta frågor som behandlar livsstil, etik, eskatologi i skymyndan trots att dessa frågor kanske mer än dop- och nattvardssyn är grundläggande för det kristna livet. Varför är detta påpekande viktigt. Jo, därför att för den baptistiska livshållningen är det sist och slutligen inte dop-, nattvards- och församlingssyn som är det konstituerande. Dessa utgör istället en konsekvens – och en viktig sådan – av den grundläggande synen nämligen den att tron i hela dess vidd uttrycks i en gemenskap av troende som låter sig formas av den heliga Anden och som får konsekvenser för den enskilda människan både i detta liv och i det tillkommande. Det faller sig därför naturligt att försöka ringa in den baptistiska identiteten utgående från dess självförståelse som trosgemenskap. För baptister har allt sin utgångspunkt i den gudagivna personligt mottagna och medvetet utlevda tron. Detta gäller allt från dopsyn till arbete för mänskliga rättigheter.

Trons koordinater
Baptister har ofta en relationell teologi, en relationell syn på tron. En kristen människas livserfarenhet bestäms utgående från tron. Tron innefattar ett bejakande av det kristna trosinnehållet som det presenteras i bibeln, glädje och tacksamhet över frälsningens gåva, förtröstan på Guds nåd och löften, en medveten livshållning i gemenskapen med Kristus, en livsstil präglad av församlingsgemenskap och samhällsengagemang och ett hopp om skapelsens fullbordan.

Balansgången mellan det subjektiva och det objektiva elementet i tron är svår och kräver en avgränsning åt två håll, dels mot en alltför spiritualiserad (individualistisk, subjektiv) syn på tron och dels mot en alltför sakramentalistisk (mekanisk, opersonlig, objektiv) tro. I ett försök till sk teologisk positionsbestämning av tron kan det vara nyttigt om än mycket förenklat att placera in tron på ett koordinatsystem. Vi kan kalla x-axeln det objektiva (Guds nådeserbjudande, trosinnehållet) och y-axeln det subjektiva (mottagandet av nåden, den utlevda tron, etiken). Trons placering på koordinatsystemet kan ge en viss inblick i en kyrkas eller församlings teologi, gudstjänst eller fromhetsliv. Kyrkohistorien är fylld av mer eller mindre lyckade försök att positionsbestämma tron. Risken har varit att det uppstår en alltför stark betoning av antingen det objektiva eller det subjektiva.

I sin reaktion på strömningar inom kyrkan som lett till att kyrkan som (frälsnings)institution riskerar ta den plats som är reserverad för Jesus Kristus själv har baptister satt speciell vikt vid det subjektiva eller medvetna, det upplevda och det personliga elementet i tron. Guds handlande med människan genom den heliga Anden resulterar i tro som alltid innehåller ett medvetet element. Att minnas sin omvändelse eller att minnas sitt dop och kunna återvända till denna händelse är för en baptist viktigt och oersättligt, en välsignelse, en personlig gåva att jämföras med det narrativa (åminnelse)elementet i judarnas påskfirande och församlingens nattvardsfirande.

När detta är sagt är det dock lika viktigt att säga att för en baptist är tron ingen prestation utan en objektiv verklighet, en gåva, en välsignelse, en erfarenhet som ges en människa på grund av Guds outgrundliga nåd genom Jesus Kristus. Genom tron gläds man över de välsignelser som Gud ger var och en som tagit emot frälsningens gåva.

Baptismens historia har kännetecknats av reaktion mot en alltför passiv kristendom och engagemang för människors andliga och fysiska välbefinnande. I ljuset av de positiva förändringar som skett genom den andliga förnyelsen och det ekumeniska arbetet finns det knappast längre något behov för baptismen att iklä sig rollen som proteströrelse. Däremot kommer det alltid att vara grundläggande att betona den medvetna tron, en personlig efterföljelse, de troendes gemenskap och ett kristet samhällsengagemang i tjänst och mission.

Vad tror baptister?
– Där tre baptister är församlade finns det fyra olika åsikter.
Det är inte särskilt enkelt att kort redogöra för vad baptister i allmänhet tror på. Baptismen har ingen central instans, som inom den romersk-katolska kyrkan, som skulle definiera vad baptister tror på. Det finns inte heller några historiskt formulerade trossatser som den Engelska kyrkans trettionio artiklar eller den lutherska Augsburska bekännelsen. För att underlätta förståelsen av vad baptister tror på kan det vara skäl att ta utgångspunkten i några centrala betoningar eller principer som tas upp varhelst baptister diskuterar sin identitet och självförståelse.

Mångfald i enheten
Man hör ofta sägas att baptister har ingen trosbekännelse. Det ligger en viss sanning i detta men verkligheten är mer komplicerad än så. För det första kan man säga att bibelns Nya Testamente och kyrkans tidigaste dopbekännelse Jesus är Herre är grunden för baptistisk tro. För det andra omfattar baptister i princip de gammalkyrkliga trosbekännelserna varav den apostoliska trosbekännelsen är mest bekant om än sällan använd. I den ekumeniska sångbok som används inom Finlands svenska baptistmission, ingår även den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen plus ett antal kortare och nyare bekännelser för enskilt och gudstjänstbruk. För det tredje har baptister i olika tider förvånansvärt ofta utarbetat lokala och ofta historiskt bundna bekännelser påverkade av olika teologiska strömningar inom kyrkan. Dessa historiska bekännelser är naturligtvis också viktiga när man försöker klargöra vad baptister tror idag. Man har emellertid inte ansett dessa bekännelser vara bindande, något som i sin tur går tillbaks till den tid i kyrkans historia när folkets tro bestämdes av kungen och var och en som avvek kunde råka ut för förföljelser. Detta skedde också och drabbade såväl anabaptister i Tyskland och Schweiz och separatister i England. Denna historiska erfarenhet präglar fortfarande baptister i modern tid. Som ett konkret exempel på detta kan nämnas arbetet för full religionsfrihet och åsikten om att kyrka och stat bör hållas åtskilda, vilket uttryckts i devisen ‘en fri kyrka i en fri stat’. För det fjärde bedrivs det för närvarande en hel del teologiskt arbete inom ramen för Baptisternas världsallians och Europeiska baptistfederationen vilket kan anses vara representativt för baptistisk tro i dag.

Trots olika betoningar kan man lägga märke till en långt gående samstämmighet i vad som karaktäriserar baptismen. Paradoxalt nog är denna inbördes enhet ofta större inom baptismen än inom kyrkor som har en mera auktoritetsbunden tro eller en gemensam bekännelse.

Baptistiska principer och nyckelord
De baptistiska principerna omfattar bibelns auktoritet, kyrkan / församlingen som en gemenskap av troende, troendedop och full religionsfrihet till vilket hör åtskiljandet av kyrka och stat. Genom historien har någon eller några av dessa principer hamnat i skymundan hos den etablerade kyrkan. Eftersom baptister för sitt samvetes skull inte kunnat kompromissa om dessa principer har man tvingats bli separatister. Inkluderandet av dessa principer har varit en följd av baptisters omfattande av de reformatoriska principerna, speciellt bibelns auktoritet. Ingen speciell lärosats är unik hos baptister, däremot har ingen annan kyrka eller rörelse betonat dessa principer på samma sätt.

Guds rike
Baptister betonar hur Guds rike manifesteras genom Kristi närvaro bland sitt folk. Församlingen grundar sig på evangeliet (NT) som gav upphov till den kristna kyrkan och som förnyar kyrkan i varje tid. Dessa goda nyheter om Guds rike har sitt centrum i Jesus Kristus som Herre, blir kända genom bibeln och förverkligas genom den heliga Anden.

Jesus Kristus som Herre
Alla kristna bekänner Jesus som Herre. Baptister framhåller att församlingens liv och struktur skall reflektera denna bekännelse. Ingen annan auktoritet, varken statlig eller kyrklig myndighet, får utgöra ett hot mot Kristi herradöme. Kristus är den yttersta auktoriteten för det gemensamma kristna livet.

Bibelns auktoritet
Bibeln är Guds ord, inspirerad av Guds ande. Trots olika syn på bibelns tillkomsthistoria och olika tolkningar av enskilda bibelställen är baptister eniga om att bibeln är varje troendes rättesnöre. Eftersom bibeln anses innehålla all sanning har baptister inte velat formulera bindande trosbekännelser för sina medlemmar.

Den heliga Andens verk
Samma Ande som inspirerade de bibliska författarna hjälper församlingen att lyssna till och tolka ordet på nytt så att varje ny generation kan ta emot evangeliet. Den heliga Anden överbevisar oss om synd och leder oss genom omvändelsen framåt mot ett nytt liv, mot kristuslikhet, bärande de frukter som kännetecknar en kristen. Andens närvaro är personlig men inte individualistisk, eftersom Anden inbjuder de troende till gemenskap med varandra och ger Guds folk andliga gåvor att användas i gudstjänst och mission. Baptister har i viss mån olika uppfatttningar om hur den heliga Andens gåvor manifesteras men ser inte tungotalande som ett nödvändigt bevis för Andens dop eller Andens uppfyllelse.

Församlingen – de troendes gemenskap
Baptister uppfattar församlingen vara en gemenskap av troende och döpta, som fötts av Guds Ande och som ingått ett förbund med Gud och med varandra. Denna troendeförsamling har fritt tagit emot Guds kallelse att leva och tjäna tillsammans. Baptister betonar att den personliga erfarenheten av tro på Kristus inte leder till individualism utan till gemenskap med andra troende. Därför är sk privatreligiositet problematiskt för baptister.

Sekulariseringen utmanar såväl baptister som andra kristna att utgående från sin frihetstradition reflektera över hur betoningen av den personliga friheten i andliga frågor kunde utgöra en grund för samtal och dialog med tvivlare, privatreligiösa och anhängare till nyandliga strömningar. Den svenska Brommadialogen och dess sinnesrogudstjänst som förankrats i Svenska baptistsamfundet och den lutherska Tomasrörelsen med rötter i Finland är uttryck för kreativa försök att nå sekulariserade människor i vår tid.

En baptistförsamling har frihet och ansvar att utforma sitt eget arbete och mission. Denna syn grundar sig på att Kristus är helt närvarande i församlingens liv. Församlingsmötet är det högsta beslutande organet i en baptistförsamling. När den lokala församlingen samlas till församlingsmötet anses den ha den andliga kompetens som behövs att underordnad Kristus, ledd av Anden söka Guds vilja och fatta de beslut som krävs. Församlingens ledarskap har visserligen stor betydelse att utforma församlingens verksamhet och föra fram visioner, men det är församlingen som fattar besluten.

Kongregationalismen, dvs församlingens självbestämmanderätt, hindrar inte baptistförsamlingar att fungera tillsammans inom ett samfund eller mission. Ofta är det just missionen som är det sammanhållande bandet. Också gemensam syn i teologiska och andra principiella frågor kan motivera till samarbete.

Barn i församlingen
Baptister döper inte spädbarn. Barnen välsignas och blir föremål för församlingens förbön och undervisning i söndagsskola och ungdomsarbete. Barnen deltar ofta i inledningen av församlingens gudstjänst och är alltså från början delaktiga i församlingens gemenskap. Genom söndagsskola, scouting och annan verksamhet uppmuntras de unga till tro, delaktighet och ansvar så att de också själva en dag kan bekänna sin tro på Kristus, låta sig döpas och bli medlemmar i församlingen. Tiden mellan barnvälsignelse och dop kan jämföras med urkyrkans katekumenundervisning och metodismens ‘förberedande medlemskap’. I sitt bidrag till baptistisk barnteologi tar Bert Franzén upp barnens ställning i församlingen. Gud har ett försprång i barnets liv, detta bör komma till uttryck i församlingens liv och dess syn på barnet. Franzén skiljer mellan tillhörighet och medlemskap i församlingen. Tillhörigheten finns genom den troende familjen och gudstjänstgemenskapen, den andliga livsmiljön, medan medlemskapet grundar sig på den personliga bekännelsen. Dopet utgör här den tydliga gränsdragningen mellan tillhörighet och ett fritt valt medlemskap. Viktigt är att barnens andliga liv ses som en helhet, där föräldrar och troende vänner, hem och församling tillsammans uppmuntrar och stöder barnens andliga tillväxt.

Troendedop
Baptisternas församlingssyn bygger på troendedopet också kallat medvetet dop, däremot inte vuxendop eftersom baptister inte anför någon åldersgräns för dop. Dop förrättas nästan uteslutande i samband med gudstjänsten. Synen på dopet har inom finländsk baptism präglats av en reformert, symbolisk uppfattning med betoning på den mottagna nåden och det personliga vittnesbördet. Det finns dock andra strömningar som visar att dopsynen inte är så entydig man först kunde tro.

I en presentation av baptister och baptisternas gudsjänstliv gör Sune Fahlgrens intressanta iakttagelser rörande den tidiga svenska baptismens syn på dop och nattvard. Fahlgren noterar att den första paragrafen om Guds ord som “den enda regel och rättesnöre för tro och levnad” är klart baptistisk. De följande paragraferna är klassiska trosartiklar om Gud, synd, återlösning och utkorelse. Därefter formuleras synen på Guds ord, dopet och nattvarden alla benämnda “nådamedel”. Fahlgren konstaterar att “trosbekännelsen från den första baptistförsamlingen i Sverige bekänner alltså dopet som ett faktiskt möte mellan Gud och människan…Även paragrafen om nattvarden uttrycker en annan teologi än den reformerta, som då rådde hos de engelska och amerikanska baptisterna. Kanske berodde det på att trosbekännelsens förlaga kom från Tyskland och att de första baptisterna sedan barnsben var formade av västkustens lutherska fromhet”. Denna mera sakramentala, inte renodlat symboliska, förståelse av dop och nattvard, fick dock under en lång tid vika för en mera reformert syn. Finländsk baptism har nästan uteslutande anammat en reformert, symbolisk syn på dop och nattvard.

Synen på dopet har alltså inte varit enhetlig hos baptisterna, varken när det gäller teologi eller utförande. Redan i 1600 -talets England fanns det baptistförsamlingar som hade öppet medlemskap och kunde som medlemmar anta barndöpta troende från den Engelska kyrkan. I Sverige har många baptistförsamlingar likaså haft öppet medlemskap sedan 1960-talet.

I den handbok som används inom Finlands svenska baptistsamfund finner vi följande centrala tankegångar om dopet.

Dopet är ett omvändelsedop som hör till det kristna livets början, ett trosdop, genom vilket den som döpts i tro tar emot Guds nåd uppenbarad i Kristus, ett dop in i Kristus och till hans kropp, församlingen, ett dop till ett liv i lydnad och lärjungaskap. I dopet handlar Gud genom sin heliga Ande och förverkligar de löften som är knutna till dopet. Dopet är en central del av församlingens förkunnelse och bekännelse och hör naturligt samman med församlingens gudstjänstfirande. Om dopakten äger rum vid sidan av församlingens gudstjänst, bör den dock utformas så, att den blir ett uttryck för församlingens liv.” Dopakten föregås av bibelläsning eller förkunnelse av evangelium. Till en fullständig dopgudstjänst hör enligt tidig kristen tradition nattvardsfirande. Den som döps presenteras och ges tillfälle till personligt vittnesbörd.
Inom svensk baptism har man uttryckt i en mera sakramentell riktning – vilket kan kännas främmande för många finländska baptister men ändå bör nämnas – och med ett bibehållet eskatologiskt perspektiv:

“Dopet är ett nådemedel. Den yttre handlingen inte bara framställer Guds uppenbarade nåd i Kristus utan är också den handling varigenom en människa förenas med Kristus och inlemmas i hans kropp, församlingen. Dess verkan är inte grundad i handlingen som sådan utan i Guds löften genom evangeliet knutna till dopet. Dopet är en mötesplats mellan Gud och människa. I dopet handlar Gud genom sin heliga Ande och verkar enligt evangeliets löfte förening med Kristus. I dopet hörsammar människan evangeliet och mottager den frälsning Gud uppenbarat i Kristus.”

Vid Finlands svenska baptistmissions symposium tidigare i höst formulerades följande tankar om dopet:

Dopet är en mänsklig handling i vilken Gud är verksam. För den som döps är det en bekännelse- och överlåtelseakt. Man bekänner sin personliga tro på Kristus som Frälsare och Herre och överlåter sig till att följa honom under den heliga Andens ledning. Dopet är Guds erbjudande där hans välsignelser förmedlas genom Ordet, bönen, Andens närvaro och den av Kristus själv påbjudna handlingen.

Dopet bör ses som en del av den totala upplevelsen av frälsningen i vilken ingår Guds nådeserbjudande och kallelse till frälsning, den personliga trons gensvar och bekännelse av mottagen syndaförlåtelse och tro på Kristus. Dopet är inget villkor för att bli frälst, men i NT är det alltid knutet till tron på Kristus.

Församlingsmedlemskap
I NT var dopet intimt förbundet med medlemskap i församlingen. Det var otänkbart att bli döpt utan att bli upptagen i församlingen. Nuförtiden finns det (visserligen få) exempel på personer som blir döpta utan att de blir medlemmar i någon församling. Samtidigt finns det (en större grupp) personer som deltar i församlingens verksamhet utan att de är döpta. Dessa personer, i vissa fall barn till församlingsmedlemmar, finns i församlingens verksamhetssfär och införs i vissa länder i statistiken över “betjänade”.

Baptister förhåller sig varierande till möjligheten för barndöpta och troende att bli medlemmar i församlingen. Samtalsdokumentet Baptists and Lutherans in Conversation anför olika modeller för hur baptister relaterat till barndopet och barndöpta kristna.

Det allmänna prästadömet
Församlingen är det troendes gemenskap.Varje medlem har en personlig relation till församlingens Herre. Därför kan det inte heller vara någon uppdelning mellan kristna gällande andlig status. Varje kristen är kallad till gemenskap med Kristus och utsänd av Honom till tjänst. Baptisternas världsallians konstaterar i dokumentet om baptistisk identitet att baptister alltid har varit ett bedjande folk, både gemensamt och enskilt. Varje medlem uppmuntras till regelbunden bön och andakt. I det allmänna prästadömet ingår också det ‘allmänna profetdömet’, dvs synen på varje kristen som delaktig i församlingens gudstjänstliv och vittnesbörd.

Tjänsten
Församlingssynen måste reflektera över kyrkans praktik. Kyrkan är inte bara en ‘serviceinstitution’ utan en alternativ social praktik som borde spegla Guds rike i kontrast till de krafter som präglar samtiden. Gud styr församlingen genom hela kroppens samspel. Det är här som församlingsmötet och mångfalden av församlingens ledartjänster blir viktiga. “Kyrkans livsyttring på detta område -hos er- skall alltså vara en total motbild eller åtminstone en tydlig kontrast till de ledarskapssyner och den ledarpraxis som blivit allmän konvention både socialt och religiöst.” NT avbildar ofta församlingen som en kontrastgemenskap, ett annorlunda folk i världen. Kontrasten är dock inte riktad mot världen, som ibland varit fallet hos baptister, utan för världens skull. Det annorlunda ledarskapet kännetecknas av offer vilket aposteln Paulus reflekterade över i flera teologiska manifest. Hans deklaration att “Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet är starkare än människorna är skäl att ta på allvar när det gäller församlingens ledarskap. Baptister omfattar en “deltagandets församlingsteologi”. Kristi kropp manifesterar sin kroppslighet som delaktighet. Det betyder att kyrkan är en synlig gemenskap med mångfald av liv och uppgifter som människor deltar i och där man är beroende av varandra.

Den engelska baptistteologen Paul Fiddes utvecklar en ledarskapsteologi baserad på gudsbilden. Bilden av församlingen (kyrkan) som gudsfolket reflekterar indirekt Faderns handlande. Bilden av församlingen som kropp identifierar rätt långt församlingen med Sonen. Bilden av församlingen som tempel knyter an till Andens person och verk. Dessa bilder ligger ovanpå varandra som transparanger som ligger ovanpå varandra på en overhead.

“Varje baptist, en missionär” var den tyske baptistledaren Onckens valspråk. När man blir medlem i en baptistförsamling blir man också delaktig i tjänsten. Ordet ämbete förekommer inte i den baptistiska vokabulären. Församlingen delas därför inte in i ‘präster’ och ‘lekmän’. Församlingen är folket och där folket är där är församlingen. Synen på tjänsten är inte hierarkiskt uppbyggd så maktfördelningen skulle ske uppifrån och ner enligt ett visst system. Istället har varje kristen, varje tjänare ett direkt och personligt förhållande till kyrkans Herre, Jesus Kristus. Det är de olika (med)lemmarnas uppgift att under Andens ledning utröna Kristi vilja för församlingen.

Synen på tjänsten är fokuserad på uppgiften. Baptister ordinerar personer för speciell tjänst i församlingen, en del till äldste andra till diakoner. Pastorn, ofta anställd, tillhör äldste och finns på så vis med i ledarskapet. Ledarskapet kännetecknas av tjänande. Till ledarskapets centrala uppgifter hör att utrusta församlingen för dess tjänst i världen.

Herrens måltid
I handboken Till församlingens tjänst uttrycks baptistisk nattvardsuppfattning på följande sätt.

Nattvarden är en gåva med rik och mångfaldig innebörd, vilket märks i olika kristna traditioners sätt att beteckna och uppfatta den: Herrens heliga nattvard, Herrens måltid, Jesu döds åminnelse, Brödsbrytelse, Kommunion, Mässa och Eukaristi (Tacksägelse). Herrens måltid är ett möte: möte med Ordet, mötet med Jesus lärjungar, möte med hela mänskligheten, möte med domen, möte med framtiden (och den himmelska gudstjänstfirande församlingen) Nattvarden vittnar om Jesu närvaro. Jesu ord “detta är min kropp, detta är mitt blod” kan omskrivas till “detta är jag”. Den heliga Anden gör ord och symbolhandlingar levande så att församlingen och den enskilde kan få uppleva ett möte med Herren. Att han är närvarande är avgörande, inte hur. Nattvardsfirandet är en del av gudsjänsten, inte en händelse efter den. Handboken erbjuder fyra olika alternativ till firandet av Herrens måltid, vilka inte behöver följas ordagrant. Val av sånger och bibeltexter och olika symbolhandlingar (tex fridshälsningen) medverkar till att ge nattvarden önskad prägel. Nattvarden firas regelbundet. Vanlig frikyrklig praxis är en gång i månaden, tex första söndagen i månaden.

Religionsfrihet
Baptisternas betonande av religionsfrihet är fundamental för deras identitet och självförståelse. Religionsfrihetsprincipen ses som en hörnsten för alla mänskliga rättigheter. Thomas Helwys och John Smyths efterföljare betonade att myndigheten inte skall blanda sig i religion eller samvetsfrågor, utan låta den kristna tron vara fri att omfatta eller förkasta. Myndigheten skall utöva auktoritet enbart i frågor som berör det civila och mellanmänskliga livet. Kristus allena är kung och den enda auktoriteten för kyrka och samvete.

Religionsfriheten måste skiljas från andra frihetsformer. Religionsfrihet är frihet från allt slags tvång eller påtryckning från kyrka och stat när det gäller religiös tro och praxis. Alldeles speciellt viktigt är den frihet som är resultatet av Kristi frälsargärning. Detta skall dock inte förstås så att var och en är fri att tro helt oberoende av den allmänna apostoliska tron och kristna etiken. Tron är personlig men inte privat. Verklig kristen frihet är förknippad med ansvar.

Med dessa principer och nyckelord har baptister, som en del av den världsvida kristna kyrkan, avgett sitt vittnesbörd trogna sin Herre, sin kallelse och sitt samvete.

Jani Edström, teol mag
(texten skrevs inför ett lärosamtal mellan baptister och lutheraner)