Nedan en del av de ledartexter som publicerats i MST.
Listan uppdateras och kompletteras efterhand.
(De nyaste först)

Postens julbudskap

MST 8/2022, utgivningsdag december  2022

Julen närmar sig med stormsteg. Det är mycket som ska hinnas med. Tänker man sig till exempel att sända julkort som ska hinna fram före jul, får man skynda sig.

Det är inte längre lika vanligt att man sänder julkort till varandra. Inte riktiga, fysiska julkort i alla fall. Posten saknar kanske också julkorten. Det är ju deras uppgift att dela ut alla julkort. Man kan ha många åsikter om postens servicenivå, men de flesta julkort brukar de trots allt lyckas få utdelade i tid bara man själv postar dem i tillräckligt god tid.

I en smart marknadsföringskampanj har posten i år satsat på ett samarbete med sångerskan och låtskrivaren Paula Vesala (som numera använder enbart Vesala som artistnamn). Samarbetet har resulterat i en sång och bakgrunden till sångens text är rätt intressant. Posten har nämligen sammanställt och analyserat de brev som kommer till jultomtens officiella postkontor i Rovaniemi. Det är inga små mängder det är fråga om. Årligen adresseras en halv miljon brev och postkort från drygt två hundra länder till jultomten.

Innehållet i breven har sammanställts, anonymiserats och analyserats. Utifrån det kan man dra vissa slutsatser. Inte helt överraskande syns de senaste oroliga krisåren även i brevens innehåll. Antagligen kommer det fortfarande även brev med mera själviska julklappsönskningar, men centrala teman verkar ändå vara medmänsklighet, kärlek och lycka. Och fred. 

Vesala har gjort en sångtext baserad på de här temana som hon tonsatt. Resultatet är vackert. Det har också producerats en musikvideo till låten.

Refrängen lyder: ”Tänä vuonna en toivo tavaroita. Toivon, että oltais kaikki terveenä. Tänä vuonna toivoisin vain rauhaa, sekä toisistamme välittämistä.” (Fritt översatt: I år önskar jag inte saker. Jag önskar att vi alla fick vara friska. I år önskar jag bara fred och att vi brydde oss om varandra). Framförd med Paula Vesalas skira röst blir det vackert och berörande om än på gränsen till sockersött.

De önskningar som låttexten i sin komprimerade version förmedlar ger uttryck för är att det finns saker som betyder mer än de materiella. Saker som gemenskap, vänskap, kärlek, omsorg om varandra. Behovet av allt sådant märks ännu tydligare i tider av kris. 

Utan att behöva gå in på alltför djupa analyser, är det lätt att konstatera att postens julbudskap påminner om det som änglarna sjöng den första julnatten: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag.” Det som är den uppenbara skillnaden är att julnattens änglar inte tvekade om vems äran är och vem som är Fredsfursten. Trots Vesalas änglalika stämma är inte himla-kopplingen lika uppenbar i postens version. Det är givetvis fritt fram för lyssnaren att ta med Gud i ekvationen, men postens avsikt med sången är antagligen – förutom den rent marknads-föringsmässiga aspekten – att lyfta fram den allmänmänskligt goda viljan. I sig inte alls någon dålig sak. Vi behöver som mänsklighet mycket av god vilja. Det tar oss en bra bit framåt. Men verklig och bestående fred kan inte uppnås utan att ta med Fredsfursten själv i beräkningen. 

Jesus Kristus föddes till vår jord som ett litet barn. Hans liv, död och uppståndelse banade väg för dig och mig till Gud. Säger vi ja till honom, blir vi medborgare i hans rike och hans ande tar sin boning i oss. Hans rike är ett fredens rike. Det kommer en dag att bli verklighet fullt ut. I väntan på det får vi hjälpas åt att vara ambassadörer för det riket. Det kan vi göra på olika sätt. Ett sätt är att hålla våra ögon och våra hjärtan öppna för dem som kanske behöver oss speciellt denna jul.

God jul!

• Peter Sjöblom

(Kommentar: Skribenten är mycket medveten om att Posti numera inte har något svenskt namn, utan önskar figurera som Posti även på svenska. Denna önskan uppfylls dock inte i denna text. I stället väljer skribenten att använda det allmänna namnet ”posten” som ett uttryck för tjänsteleverantörens funktion snarare än dess namn.)

_ _ _ _ _ _ _

Gud som haver barnen kär

MST 2/2022, utgivningsdag 4 mars  2022

På Sveriges television går en dokumentärserie med rubriken ”Gud som haver barnen kär”, där personer som upplever att de farit illa av att växa upp i religiösa familjer och församlingar berättar om sin uppväxt. En del av de medverkande berättar hur de upplevt vissa saker skrämmande, andra hur de inte blivit accepterade för den de är.

Serien har fått många kommentarer och det är många som i sin tur gärna vill lyfta fram sin positiva uppväxt i en kristen familj och församling och menar att reportaget inte speglar majoritetens upplevelser. 

Det är förhoppningsvis sant att de flesta barn som växer upp i en församling inte får traumatiska men av det för resten av livet, men så länge det finns personer som upplever sig ha drabbats av det man kunde beskriva som andligt våld så är det värt att lyfta fram deras berättelser, hur smärtsamt det än är. Och smärtsamt är det för offren. Men det kan också upplevas smärtsamt för alla de som inte känner igen sig i beskrivningen, eftersom man känner att ens eget sammanhang ifrågasätts.

Hur ska man då förhålla sig till dessa berättelser? Det man absolut inte ska göra är att vare sig förminska eller försöka tysta ner dem. Det en människa har upplevt är sant i den betydelsen att det är den personens egen upplevelse. Att någon annan som växt upp i samma miljö har en mycket mera positiv upplevelse i sitt bagage gör inte den förstas upplevelse mindre sann. I stället för att försöka bortförklara eller gömma undan de här vittnesbörden, behöver man i stället ställa sig frågan vad det beror på att de har den här upplevelsen. Är det något i undervisningen som är fel eller i bemötandet? 

Det här är en svensk serie och handlar om personer som farit illa i församlingar i Sverige, men det är blåögt att tänka sig att inte samma upplevelser kan finnas hos personer som växt upp i församlingar i Svenskfinland. Antagligen finns det personer med liknande berättelser och sår också i våra baptistförsamlingar. 

Täckningen är bred, på det sättet att de personer som medverkar i serien har varit med i allt från Jehovas Vittnen och muslimska församlingar till EFS-, pingstförsamlingar och Frälsningsarmén. Det är alltså ingen större skillnad på vilken religion eller inriktning man befinner sig i, risken för missriktad påverkan och andligt våld  kan finnas i varje sammanhang.

En av de som medverkar i serien intervjuades nyligen i tidningen Sändaren. Hon säger att hon ställde upp för att hjälpa andra som kanske känner igen sig men inte vågar berätta och för att bryta den tystnadsvägg som det enligt henne är många som upplever. 

Den respons hon fått efter programmet visar också att hon ingalunda är ensam med liknande upplevelser. Någon har kallat dokumentärserien ett #metoo för religiöst uppfostrade barn.

Vad kan man då göra? Det man kan göra när det gäller de som farit illa, är att erkänna att allt tydligen inte varit bra och kanske också be om förlåtelse för det. Det man också kan och bör göra, är att vidta åtgärder för att inte samma fel ska behöva upprepas. 

För ett par år sedan gjorde SBFU upp en handlingsmanual kallad ”Trygg och säker på Hummelholmen”, med instruktioner för en trygg och hållbar verksamhet. I manualen talas om både fysisk trygghet, social trygghet, andlig och emotionell trygghet och sexuell trygghet. 

Det räcker förstås inte med att ha en manual, men det är i alla fall en start. Sedan gäller det att låta grundtanken om en på alla sätt trygg och säker verksamhet genomsyra inställningen hos alla som arbetar med barn och unga på våra läger och i våra församlingar. 

Vi behöver också bli mera lyhörda och bättre på att se ifall någon verkar må dåligt av det som händer i vår verksamhet. Som ledare behöver man förstå att det som av någon upplevs som andligt häftigt och upplyftande kan upplevas skrämmande av någon annan – och att man i andlig välvilja kan göra sig skyldig till övertramp som i förlängningen kan ge ett motsatt resultat till det man ville uppnå.

• Peter Sjöblom

Tro och tradition – och lite corona på det

Mst 1/2022, utgivningsdag 21 januari  2022

Nyligen hölls lärosamtal mellan den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt Suomen Baptistikirkko och Finlands svenska baptistsamfund. Det var nionde gången man möttes till samtal sedan starten 1997. Teman den här gången var kyrkligt liv under coronatiden samt kristen traditionsförmedling till nästa generationer ur en praktisk och teologisk synvinkel. 

Båda temana är aktuella på sitt sätt. Coronapandemin har kommit att prägla det mesta under de senaste två åren, också det kristna livet och gudstjänst-utövningen. Undersökningar visar att coronatiden i många fall inverkat negativt på människors trosutövning, medan det också finns exempel på att man upp-lever att framför allt bönelivet fördjupats.

Att lyckas förmedla tron vidare från generation till generation är en nyckel-fråga för en församling och en religiös rörelse. Visserligen händer det att män-niskor helt utan tidigare koppling till en församling, eller kanske ens till en kristen kontext överhuvudtaget, kommer till tro. Oftare är det ändå så att de som går med i en församling har någon eller båda föräldrarna och/eller far- eller morföräldrar som är aktiva i församlingen. Där är det säkerligen fråga om att förmedla både tro och tradition till nästa generation. 

Tradition i all ära – det är absolut ingen orsak att se ner på traditioner, de kan vara både goda och viktiga – men om det bara är en tradition som förmedlas, och inte verklig, djupgående tro, så är man bara halvvägs, om ens det. 

Under lärosamtalen presenterade teologie doktor och forskare Laura Kallatsa från östra Finlands universitet i Joensuu bland annat en undersökning som visade att generationerna efter kriget har blivit gradvis allt mindre troende. Samtidigt  förhåller det sig tydligen så att det ändå är lättare och mera naturligt att diskutera trosfrågor ju yngre generationerna är.  En paradox måhända, eller kanske bara ytterligare ett bevis för att de som fick uppleva krigets fasor på alltför nära håll blev en tigande generation – de kanske förtröstade på Gud, men det var inget de hade lätt att prata om. 

Att det idag bland yngre är relativt lätt att samtala om trosfrågor kan kanske ses som hoppfullt gällande en återkomst också av aktiv tro hos de yngre generationerna.

Sara Högberg utgick i sitt inlägg från den pro gradu-avhandling hon presenterade i fjol somras vid Åbo Akademi. I den undersöker hon hur tro och religiös identitet formas, baserat på djup—-intervjuer med sex personer som vuxit upp inom finlandssvensk baptism. 

Hon presenterade sju förslag på vad man kan göra för att underlätta förmedlandet av tron och den kristna traditionen till nästa generation:
1) Utrusta föräldrarna så att de kan ge traditionen vidare.
2) Möjliggör att olika generationer kan bygga relationer.
3) Vi behöver se ungdomarna, lyssna på dem och våga prata om livet och tron.
4) Ge de unga kontakter till jämnåriga i samma situation.
5) Ge ansvar till barn och unga i kyrkan, men gör det ansvarsfullt.
6) Lev som man lär.
7) Man måste hålla de unga med en öppen hand. Det innebär ibland att man måste låta dem gå, för att de kanske senare ska hitta tillbaka.

Läs även Saras artikel om vikten av att vara goda förebilder (se sidan 18).

• Peter Sjöblom

 

Att tänka olika

MST nr 7/2021, utgiven 20 oktober 2021

Hur olika kan vi tänka och ändå hålla samman? Den frågan är både aktuell och väsentlig. Baptismen har rykte om sig att klara av olika åsikter – två baptister, minst tre åsikter och allt det där … men ibland får man intrycket att det blivit trångt i åsiktskorridorerna också bland oss baptister. 

Frågan om samkönade relationer är en av de frågor som just nu verkar gnaga lite på gemenskapsbanden. Det är en svår fråga, det ska inte förnekas, med många aspekter och många sätt att närma sig den. Det är också en av de frågor vi som kristna tänker olika om, det gäller även bland baptister. Men det är samtidigt långt ifrån den enda frågan vi inte har total samsyn om. Ändå verkar det vara en fråga som hotar splittra en del kyrkor och samfund. 

Det finns många frågor där vi tänker lite olika, men som ändå inte leder till stora och upprivande debatter. Det gäller till exempel frågor kring alkohol, vapen och pacifism, sambo-förhållanden, skilsmässor och omgifte. Flera av de här frågorna är sådana som det tidigare kanske var underförstått att man tänkte på ett visst sätt, men med tiden har synsättet delvis förändrats. En anpassning har skett – om det sedan är bra eller dåligt kan man givetvis ha olika åsikt om. 

I vissa avgörande frågor behöver vi kanske ha samsyn, i andra inte. Är frågan om samkönade relationer och hela hbtqia-spektrat en sådan fråga? 

* * *

När det gäller just den här frågan, får man ibland intrycket att det bara finns två åsikter: antingen bejakar man allt eller så är man mot allt. Men faktum är att de flesta av oss antagligen finns någonstans mitt emellan. Vi håller kanske med den ena sidans argument till viss del och den andra sidans till viss del.

Dagens samhälle är sjukligt intresserat av snabba åsikter och förenklade svar. Man förväntas uttala sig tvärsäkert om saker man inte haft en chans att sätta sig in i. Man avkrävs ofta enkla och raka svar på komplexa frågor och man förväntas ta ställning till än det ena, än det andra. Men vissa saker behöver tid för att mogna. 

Det är visserligen en bra regel att man tänker innan man öppnar munnen, men det är inte alltid så att man måste ha tänkt färdigt för att lufta sina tankar. Det måste också vara tillåtet att tänka högt under processens gång och förklara att just nu tänker jag så här om den här saken men det är inte nödvändigtvis min slutliga ståndpunkt. Det är också mycket lät-tare och behagligare att samtala med någon som inte tror sig ha alla svaren, då kan man oftast mötas någonstans på vägen.

Vissa frågor behöver längre tid än andra. EFK har till exempel tillsatt en tjugo personers arbetsgrupp för att under två års tid bearbeta frågan om samkönade relationer. Varje termin hålls en förberedd processdag där man vid vart tillfälle behandlar frågan ur olika synvinklar. Den första processdagen hölls i mitten av september. 

När vi nu ändå utforskar möjligheten till fördjupat samarbete med EFK, så är det kanske klokt att färdas i deras takt och vänta in deras process. Under tiden kanske vi kan nöja oss med att konstatera att vi tänker lite olika i den här frågan och att det är helt okej. Och hålla igång det goda samtalet.

* * *

En sak som vi däremot rimligtvis borde kunna konstatera att vi har enighet om, gäller bemötandet. Det borde väl vara en självklarhet att varje människa ska få känna sig välkommen i våra församlingar, oberoende hudfärg, etnisk härkomst, social status eller sexuell läggning? Om Kristus står med öppna armar och välkomnar alla mänskor till sig, så kan vi svårligen stå bredvid och mota bort de som vi tycker att av någon orsak inte passar in. 

Den människa som med en ärlig längtan och nyfikenhet kommer till vår församling och undrar om det finns rum för dem i gemenskapen  ska få känna att den är välkommen, oberoende vilket bagage den bär med sig. Och tillsammans kan vi hjälpa varann vidare och närmare. För det är kring Kristus vi alla samlas och där är alla välkomna. Men det kanske redan är så självklart att det inte ens behöver sägas ut – eller?

• Peter Sjöblom

 

Intressanta år framöver för samfundet

MST nr 6/2021, utgiven 10 september 2021

Betraktar man Finlands svenska baptistsamfund lite utifrån, kan man kanske få intrycket att det inte händer så mycket. Men faktum är att det just nu är mycket på gång och det är möjligt att baptistsamfundet till en del ser annorlunda ut om några år.

Framför allt är det två större processer som kört igång nästan parallellt. Den ena är samtalen med Evangeliska Frikyrkan (EFK) i Sverige, som är tänkt att leda till ett större samarbete mellan EFK och FSB. Hur långt det samarbetet kommer att sträcka sig och hur starka band som knyts mellan de två samfunden, är något som kommer att avgöras de närmaste åren. 

Den andra stora processen som är på gång är utvecklandet av lägerområdet Hummelholmen, där projektplanen godkänts och vi beviljats finansiering via Aktion Österbotten för ett utvecklingsprojekt. Det slutliga beskedet kom i slutet av augusti. Projektet är tvåårigt, så om två år har förhoppningsvis utvecklingen av Humle tagit ett stort steg framåt. Mer om projektet finns att läsa på sidorna 16-17 inne i tidningen.

Vårt samfund är inte särskilt stort, med  cirka tusen medlemmar i tretton samfundsförsamlingar. Inte heller de andra frikyrkosamfunden i Svenskfinland är stora. Finlandssvenska Pingst är visserligen unge-fär dubbelt så stort, men kan ändå räknas som förhållandevis litet. 

Man kunde ju tycka att det skulle vara naturligt att några små frikyrkosamfund i en språklig minoritet inom ett geografiskt någorlunda avgränsat område skulle kunna bilda ett gemensamt frikyrkosamfund och därigenom bli åtminstone lite större och starkare och på det sättet kunna koncentrera och dela på resurser. 

Av någon anledning har den processen aldrig kunnat föras i hamn, trots att ett antal initiativ därom har tagits genom åren. En orsak att det aldrig lyckats, kan paradoxalt nog vara just det faktum att det är fråga om små samfund. Att man är en liten gemenskap kan ibland göra att man håller ännu hårdare fast i det man har och är ännu mindre benägen att kompromissa för det gemensamma bästa, vilket man blir tvungen att göra ifall man ska jämkas ihop med ett annat samfund med delvis andra traditioner. 

En annan orsak kan vara att det, till skillnad från till exempel Sverige, inte finns många ekumeniska frikyrko-församlingar i Svenskfinland. Vörå frikyrko-församling är fortfarande det enda exemplet på att två lokala församlingar – i Vörås fall en baptist- och on pingstförsamling – valt att gå samman. Utan lokala ekumeniska lokalförsamlingar känns det heller inte lika naturligt att förena samfunden. Processen att växa samman bör ske både lokalt och på samfundsnivå. När det nu endast skett i form av initiativ och samtal samfundsledningarna emellan, så har det kanske aldrig haft förutsättningarna att bli tillräckligt förankrat.

I Sverige har man lyckats slå samman olika frikyrkosamfund, två gånger om till och med. Först ut var EFK och något senare skapades det som numera heter Equmeniakyrkan. 

EFK är ett resultat av att Örebro-missionen år 1997 slog ihop sig med Helgelseförbundet/Fribaptisterna som i sin tur hade gått samman redan 1994.
Till att börja med kallade sig det nya samfundet för Nybygget-Kristen Samverkan, men 2002 antogs namnet Evangeliska Frikyrkan.

Equmenia-kyrkan består i sin tur av det tidigare Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan samt de flesta av metodistförsamlingarna i landet. Det nya samfundet bildades 2011.

Vad innebär det då att FSB nu närmar sig EFK? Ska samfunden slås ihop och kommer vårt samfund då helt att försvinna? Svaret är att samarbetet blir  vad vi gemensamt väljer att göra det till. Att samarbeta med en betydligt större aktör ger oss åtminstone möjlighet att få tillgång till större resurser och bredare nätverk. 

EFK är organisatoriskt idag indelat i elva regioner. En modell av samarbetet kunde innebära att vi inom FSB utgör en tolfte region. Om det i så fall fortsättningsvis innebär enbart samarbete två samfund emellan, eller om det innefat-tar en starkare koppling för vår del till EFK, är något vi själva i högsta grad har möjlighet att påverka. Det är därför viktigt att vi talar oss samman. 

Bjud därför gärna in samfundets ordförande och föreståndare på ett besök till er församling, så har vi bättre möjlighet att ta gemensamma steg i en takt där alla känner att de hinner med.

• Peter Sjöblom

 

Konferens och/eller gemenskapsdagar?

MST nr 5/2021, utgiven 3 juli 2021

På senaste möte med samfundsstyrelsen utspann sig en intressant diskussion angående behovet av sommarkonferenser. Som en punkt på agendan fanns nämligen frågan om sommarkonferens nästa år. 

Som bekant var det tänkt att det skulle ha ordnats en gemensam finlandssvensk frikyrkokonferens sommaren 2020, i Frikyrklig Samverkans regi. Den var i det närmaste färdigt planerad med intressanta gäster bokade – bland andra Tomas Sjödin och Niklas Piensoho. Så bröt coronapandemin ut och konferensen sköts först upp till sommaren 2021. När styrelsen för FS på senhösten 2020 insåg att pandemin knappast skulle vara över ännu denna sommar beslöt man att skjuta upp konferensen på obestämd tid och avboka talarna. Det gör att läget inför sommaren 2022 är öppet. 

Att i detta skede säga något definitivt angående en gemensam frikyrklig konferens nästa sommar är givetvis vanskligt, men det skulle förvåna ifall FS:s styrelse och den arbetsgrupp som planerade den konferens som var tänkt till 2020 skulle lyckas samla sig för en konferens 2022. Det är heller inte säkert att det optimala vore att försöka ordna en. Det finns troligen ett behov hos de enskilda rörelserna att försöka samlas till egna konferenser nästa sommar, efter att restriktionerna då förhoppningsvis lättat.

Det var också utgångspunkten i förslaget på samfunds-styrelsens möte, nämligen att styrelsen redan nu borde ta ett beslut i frågan om egen konferens och tillsätta en arbetsgrupp för planering av konferensen. Så blev det ändå inte. Dels verkade förslaget komma lite hastigt på, dels fanns det röster som ifrågasatte behovet av traditionella baptistkonferenser och undrade om deras tid kanske är förbi.

Våra baptistkonferenser har de senaste åren samlat någorlunda bra med folk; det år vi hade Carl-Erik Sahlberg som konferensgäst var mötestältet till och med mycket välfyllt. Men det är klart att det är mycket arbete bakom en konferens på Hummelholmen, med allt från resande av mötestält till mat- och logiarrangemang.

En gemenskapsdag på Humle kräver i och för sig också en del förberedelse, men ändå betydligt mindre än vad en konferens över flera dagar gör. Samlas man bara för en dag, slipper man fundera på problemet med övernattning för ett stort antal konferensbesökare. Och så länge gemenskapsdagarna inte samlar fler än de ungefär 150 som var på plats nu i juni, så räcker lägergården till. Då slipper man även arbetet med att resa ett mötestält.

Någon i samfundsstyrelsen tyckte att vi i stället för egna konferenser skulle satsa på att ha gemensamma finlandssvenska frikyrkokonferenser oftare, kanske vartannat eller vart tredje år. Däremellan kunde det för vår egen del räcka med ett antal gemenskapsdagar eller möjligen egna konferenser. 

Idén med att ha gemensamma frikyrkokonferenser oftare är i och för sig intressant. Så pass små som våra olika frikyrkorörelser i Svenskfinland trots allt är, så kanske det behövs alla tillsammans för att få ihop en tillräcklig mängd människor för att ge känslan av en stor konferens – om det är det man eftersträvar. En förutsättning för gemensamma konferenser är dock att alla de olika rörelserna är eniga om att det är en god idé och något man är beredd att investera både tid och resurser i. Det är inte givet att den enigheten finns.

En stor konferens som nu kanske känns mera aktuell att besöka än tidigare för många av oss, är Torpkonferensen. Vanliga år brukar den samla omkring 15 000 personer under midsommarhelgen, men ifjol och i år är förstås undantag från det på grund av pandemin. Torpkonferensen är en allkristen konferens som numera ordnas av EFK. Konferensen har en mycket lång tradition och 2016 kunde man fira 130-års-jubileum. Helgelseförbundet, som är ett av grundarsamfunden i EFK, bildades en gång i tiden på Torp. 

Eftersom Finlands svenska baptistsamfund medvetet gått in för att närma sig EFK, så vore det kanske inte alltför långsökt att tänka sig att ordna en resa till Torpkonferensen nästa år. I så fall kanske det räcker gott med en eller ett par gemenskapsdagar på hemmaplan. Eller är behovet av en egen baptistkonferens sommaren 2022 så stort att det finns vilja och inspiration att jobba för en sådan? 

Styrelsen beslöt att ställa frågan till församlingarna: vill man ha en konferens nästa år eller ska vi satsa på gemenskapsdagar i stället? Ett brev med den frågeställningen som huvudpunkt kommer att sändas ut till församlingarna med en begäran om svar till styrelsens nästa möte, som hålls i slutet av augusti. 

• Peter Sjöblom

Mötesplatser

Mot nr 4/2021, utgiven  14 maj 2021

Ordet möte kan ha olika innebörd och känsla beroende på person och situation. Ett möte kan för någon associera till något obehagligt medan det för någon annan kan leda tanken till något ljust och vackert. Det finns möten man ser fram emot med glädje och andra möten man bävar för.

Att skapa mötesplatser är viktigt. Det vet inte minst den som färdats med bil längs en smal villaväg och mött ett annat, kanske större, fordon. Längs en sådan smal väg finns det oftast mötesplatser med jämna mellanrum. En plats där vägen är lite bredare, så att det är möjligt för två fordon att mötas. Finns inte en sådan mötesplats tillgänglig så får något av fordonen som möts längs den smala vägen så lov att backa i stället. Och är vägen krokig så är det inte alltid så enkelt.

Mötesplatser människor emellan är också viktiga att skapa. Ibland behöver man ha en lite bredare mötesplats bara för att kunna släppa förbi någon annan person som kanske tar mycket plats. Också då kan det vara skönt att bara behöva backa till närmaste mötesplats och inte hela vägen.

Sedan finns det också de mötesplatser människor emellan där verkliga möten sker. Verkliga människomöten – på tumanhand eller i en grupp av människor – där vi möts på djupet med allt vad vi bär med oss av olika bakgrund, förutsättningar och förståelse. Det är något av det finaste man kan få vara med om. Det är viktigt att försöka skapa utrymme för sådana möten.

I samfundets verksamhetsplan för 2021 finns en pas-sus som lyder: ”Vi vill även skapa forum för att kunna träffas och mötas med respekt för varandras åsikter.” Förhoppningsvis kommer vi i nästa verksamhetsberättelse att kunna läsa beskrivningar av hur detta förverkligats.

I våra samlingar och på våra konferenser har givetvis de planerade och förberedda mötena med givna inslag sin funktion och betydelse, men det är ändå ofta mötena mellan mötena som ger mest. Då, när vi möter en människa öga mot öga, öra mot öra, hjärta mot hjärta. Därför kan heller aldrig de virtuella möten vi tvingats ta till i dessa restriktiva tider helt ersätta de fysiska mötena.

De olika virtuella mötesplattformarna, som blivit så bekanta för många av oss, sparar både tid och resekostnader och gör ibland att personer som annars skulle ha svårt att delta i möten nu kan göra det. Men i det vi sparar, går vi ändå miste om de verkliga fysiska mötena. Förhoppningsvis får vi återgå till normalläge så småningom.

Hummelholmens lägerområde är en plats där många människomöten skett genom åren. En utvecklingsgrupp för Hummelholmen har arbetat det senaste halvåret. Också i den gruppens arbete har mötet mellan människor varit en av de centrala aspekterna – Hummelholmen som en mötesplats.

I fjol somras ordnades ett par samtalskvällar på Humle. Förhoppningsvis kommer dylika samtal att ordnas även denna sommar. 

Det som krävs för ett gott samtal är bland annat att det finns en ömsesidig respekt och att man som deltagare i sam-talet känner sig trygg – så trygg att man vågar ge uttryck för sina egna tankar, därför att man litar på att man bemöts med respekt även i de fall man inte delar samma åsikt. Om dessa grundförutsättningar finns, vågar man även ta itu med de svårare frågorna.

Låt oss hjälpas åt att skapa mötesplatser där goda samtal kan föras.

• Peter Sjöblom

Ur fastan in i påsken

Mot nr 3/2021, utgiven 26 mars 2021

Vi är nu i slutet av fastetiden och närmar oss påsken. Den fyrtio dagar långa påskfastan brukar ibland också kallas stora fastan, i jämförelse med adventsfastan som då kallas lilla fastan. Båda fastetiderna är tänkta att fungera som förberedelser inför de två stora kristna helgerna påsk och jul.

Att förbereda sig väl är ofta nyckeln för att lyckas bra med något. Det har säkert hänt för oss alla att vi har inlett ett uppdrag och konstaterat att det hade varit till fördel om vi hunnit förbereda oss lite bättre – det kan handla om allt från prov i skolan och uppgifter på jobbet till möten med människor och olika livssituationer. Allt kan man förstås inte förbereda sig för, men mycket som man möter i livet är det faktiskt möjligt att förbereda sig inför. 

För en kristen är bönen ett naturligt och verkningsfullt sätt att förbereda sig. Även om man inte alltid vet vad som väntar, så gör en stund i bön – eller redan en kort bönesuck – att man på ett annat sätt är förberedd. Och framför att: när man lämnar en sak i Guds hand, så betyder det också att man inte behöver möta det ovissa ensam. Han har lovat gå med.

Fastan är ett annat medvetet sätt att förbereda sig. Fastan handlar om att avstå från något för att vinna något annat. Fasta och bön är en kraftfull kombination.

Fastetiden är således tänkt att vara en tid av förberedelse. När det gäller julen, så finns det många som tycker att själva väntan på julen är det bästa. Det är sällan man hör någon säga samma sak om påsken, att förberedelsetiden, fastan, skulle vara det bästa med påsken. Kanske för att påsk och jul som högtider är olika. 

Julen som kristen högtid är viktig och en förutsättning för påsken: skulle inte Gud ha låtit sin son födas i stallet i Betlehem, så skulle Jesus inte heller vuxit upp och så småningom blivit vuxen och börjat förkunna sitt budskap.

Men påsken är ändå kristenhetens största högtid, den som bildar grunden för hela tron och teologin. Jesu budskap var på många sätt så radikalt att det retade upp de judiska religiösa ledarna till den grad att det kulminerade i den slutliga konfrontationen – och korsfästelsen. Men tack och lov slutar inte berättelsen där, eftersom Jesus uppstod precis som han lovat.

Dessa dramatiska händelser är kärnan i den kristna påsken. Och även om den slutar i uppståndelsens triumf, innehåller den på vägen dit mycket lidande och död. 

Det är antagligen det som gör att påskens budskap är svårare för många människor att ta till sig. Det söta lilla jesusbarnet i krubban är det lätt att relatera till. Julens budskap om att Gud kommer till oss som ett barn och vill gemenskap med oss är mest bara glädje och bejakande. Påskens budskap däremot, är mycket svårare att greppa. En gud som låter sin son dö. Kristus som dör i vårt ställe, därför att vi alla är syndiga och det krävs att någon offrar sig för vår skull. 

Synd och död är inte lika lätta att göra kommersiell fest av som en födelse i julnatten. Visst handlar vårt julfirande många gånger om annat än det egentliga kärnbudskapet, men på påsken blir det nästan ännu tydligare att man ryggar för högtidens egentliga budskap. Det är kanske också därför mycket kring påsken mera kommit att handla om påskpynt, äggmålning, påskharar, choklad, påskmust och memma. Det är enklare att förhålla sig till det, än till det faktum att det finns en rot av synd i oss alla som gjorde att Gud inte såg någon annan lösning än att offra sin egen son för vår skull. 

Evangelisten Johannes sammanfattar kärnfullt påskens budskap: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Årstidernas växling, som är så tydlig här i Norden, visar oss tydligt hur liv och död går hand i hand. Varje höst dör naturen till viss del, för att återuppstå i full prakt varje vår och sommar. På samma sätt innehåller vårt liv olika cykler, där det ibland är torrare och nästan känns dött. Men på samma sätt som höstens vissnande och vinterns dvala är en förutsättning för vårens spirande och sommarns intensiva liv, så är våra livs torrtider ibland en nödvändighet för att vi ska kunna blomma upp till vår fulla potential.

Må vi alla få tag i påskens livsrevolutionerande budskap och må det få skaka om och förnya våra liv så att det som behöver dö bort i våra liv kan göra det så att livet i stället kan spira i full kraft! 

• Peter Sjöblom

Fasta – att avstå

MST 2/2021, utgiven 19 februari 2021

Vi har just gått in i fastetiden. Den vanligaste beskrivning av fasta är att medvetet och frivilligt avstå från mat under en viss tid, antingen helt och hållet eller bara delvis. Orsakerna till fastan kan vara etiska, religiösa eller hälsomässiga – eller en kombination av dessa.
Kyrkoårets påskfasta inleds med askonsdag som i år infaller 17 februari. Dagen innan, således sista dagen innan fastan, kallas fastlagstisdag eller fettisdag (vanliga i Sverige), och då kanske många av oss njutit av en fastlagsbulle. Benämningen ”fet tisdag” har att göra med att man festade till med feta rätter innan man gick in i den magrare fastan.

Fastan för en kristen är helt frivillig och inget man gör av religiöst tvång, därför att religionen skulle föreskriva det (till skillnad från till exempel inom islam). Många har ändå upptäckt att fastan kan vara ett användbart redskap i strävan efter att komma närmare Gud och att söka hans vilja med sitt liv.
Jesus fastade själv fyrtio dagar i öknen som en förberedelse för sitt uppdrag (Matt 4:2). Inom judendomen var det brukligt med fasta.
I den unga kyrkan uppstod så småningom en mängd fasteregler. Man betraktade fastan som ett sätt att göra bot när man syndat, som förberedelse till bön, som ett sätt att visa Gud sin tro, som en övning i försakelse och även som en berömvärd metod att skaffa resurser för att kunna ge mat till de fattiga.
Påsken var den stora dophögtiden och från omkring år 200 var det vanligt att de som skulle döpas vid påsken förberedde sig genom fasta.

Även om fasta i första hand är kopplad till minskat intag av mat, så kan man även överföra det till att avstå från annat. Tanken är att man under fastan avstår från något för att ge utrymme för något annat. Man kan med fördel välja att gå in för en något enklare livsföring – kanske dra ner på takten lite och ta sig tid för stillhet och andliga övningar – och förhoppningsvis upptäcka att förmågan att lyssna på den inre rösten växer. Fastan kan på så sätt skapa tid och utrymme för mötet med Kristus.
En aspekt av fastan är att avstå från något som ett uttryck för solidaritet med andra. Det kan vara hälsosamt att åtminstone för en dag få känna hur det gräver i magen av hunger och veta att det för väldigt många människor världen över är en daglig känsla.
Att medvetet avstå från något, kan vara både hälsosamt och karaktärsdanande. I vårt samhälle, som är så uppbyggt på konsumtion, behöver vi ständigt påminna oss själva och varandra att det finns andra värden än de kommersiella och materiella. Fastetiden kan hjälpa oss med det.
En god fasta kan också vara att avstå från de många orden.

• Peter Sjöblom
Källa: www.alltombibeln.se/bibelfragan/fasta.htm

Tid för något nytt

MST 1/2021, utgiven 17 januari 2021

Nytt år, nya möjligheter, är en klyscha som ibland känns ganska tom. Å andra sidan så kan den också vara sann. Det beror sist och slutligen mycket på vad man väljer, hur man tar tillvara de eventuella möjligheterna. Ibland erbjuds möjligheterna och det är bara att stiga in i det nya, ibland måste man leta sig fram för att hitta vad det nya möjligen kunde vara.
Efter ett år som 2020, önskar vi väl alla något nytt. Vi hop-pas kunna samlas som vanligt igen, kunna återuppta det liv som på sätt och vis känns som att det satts på paus eller åtminstone på sparlåga.
Samtidigt har livet ändå gått vidare. Vi har hittat nya vägar, nya sätt att mötas och kommunicera. Den nya och obekanta situa-tionen har också gjort att kyrkor och församlingar nödgats hitta nya former för verksamheten. Strömmade gudstjänster, andakter, samtal och konserter har på många håll ersatt de regul-jära gudstjänsterna och samlingarna, medan andra församlingar kanske valt att i stället dra sig tillbaka till mindre böneceller. Till vissa delar har situationen påskyndat en utveckling och anpassning som i långa loppet kan visa sig vara nyttig.

Baptistsamfundets höstmöte i Jakobstad, som en del av oss åsåg via en Facebook-strömning, förde också med sig en del nytt. En ny ordförande valdes, dessutom en som hade ett för våra sammanhang ovanligt tydligt ”val-program”: villkoret för att han ställde sig till förfogande var att han skulle få höstmötets välsignelse att arbeta för ett närmande till andra samfund, i första hand Evangeliska frikyrkan i Sverige. Det innebär på många sätt ett steg in mot något nytt och till viss del okänt. Om det känns spännande eller otryggt, beror på hur man vill se det.
Höstmötet blottade även något som för en del kanske kändes både nytt och obehagligt, nämligen en opposition mot det förslagspaket styrelsen förde fram. Att det blev en så pass livlig diskussion som det blev, kan man välja att se som ett uttryck för en demokratisk process – eller som ett uttryck för en splittring i samfundet. Vilken slutsats man drar, beror återigen på hur man väljer att se på saken.
I den verksamhetsplan som godkändes, lades på mötet till en mening om att skapa forum för att kunna träffas och mötas med respekt för varandras åsikter. Förhoppningsvis leder dessa mötesplatser till verkliga samtal där de samtalande parterna verkligen vill mötas i full respekt för varandras åsikter. Ifall det lyckas, visar vi för oss själva och för alla utifrån betraktande att vi är en funktionell gemenskap som kan handskas med och tillåta att det finns en bredd i åsiktsspektrat, så länge vi har annat som kan ena oss.
Att de som tänkt annorlunda inte heller tidigare alltid haft så lätt att rymmas inom vårt lilla baptistiska samfund, inser man när man läser Göran Björks reflektioner kring hur han efter sina år på predikantskolan och vidarestudier på Betelseminariet i Stockholm åter försökte hitta sin roll och plats bland finlandssvenska baptister (se sid 9). Han beskriver det som att han upplevt att det inte funnits en genuin generositet för människor med andra sätt att se på saker och ting. Solidariteten och sammanhållningen inom pastors- och medarbetarkåren har tydligen inte heller alltid varit så god och stödande som den kunde ha varit.
Ifall det är som Göran säger, att de som tänkt lite annorlunda och bredare än den rådande mittfåran inte getts utrymme och därför valt att gå andra vägar, så är det givetvis beklagligt. Det är synd på grund av de sår det skapat hos dem som inte känt sig riktigt accepterade och välkomna, men även synd på grund av den dränering av kapacitet och kunnande det har inneburit för samfundet.
Om vi tillåter oss tankeexperimentet att Göran och andra lite annorlunda tänkande hade beretts utrymme och plattform inom samfundet på ett mera generöst och förutsättningslöst sätt än vad som skedde och deras bidrag till helheten på ett bättre sätt hade kunnat tas tillvara – vad hade det inneburit för samfundet då, och var hade vi stått idag? Måhända hade vi varit en mer dynamisk kropp än vad vi är idag? Möjligen hade vi varit flera än idag, kanske hade den nedåtpekande kurvan kunnat vändas till en positiv utveckling också medlems-mässigt? Eller kanske inte. Det är möjligt att stagnationen ändå funnits där i något skede, det kan man aldrig veta.
Huvudsaken är att vi anstränger oss för att inte göra om samma misstag. Tillägget i verksamhetsplanen om forum för samtal må vara är ett litet steg, men kan visa sig vara nog så viktigt.

• Peter Sjöblom

Koncentration på det väsentliga

MST 4-5/2020, utgiven 22 maj 2020

Under den här mycket speciella våren med undantagsförhållanden på grund av coronaviruset har också församlingarna tvingats anpassa sig. Man har fått så lov att hitta nya lösningar och nya sätt att arbeta i en tid när man inte kunnat samlas som vanligt.

Samtidigt som hela den här tiden känts som en parentes som vi gärna kunde varit utan, så har den också tvingat fram en koncentration på det väsentliga. Och det kan i längden visa sig vara en god effekt av något som i sig är ont. En annan positiv effekt är att man tvingats utveckla lösningar för att finnas och synas på internet, en utveckling som redan varit på gång på många håll men som nu påskyndats.

Olika församlingar har valt lite olika lösningar. En del av dem presenteras inne i tidningen i en genomgång som redaktionen gjort. Det som präglar de åtgärder som tagits och de lösningar som valts, är att man försökt betona och hålla kvar vissa viktiga aspekter av församlingslivet. En sak som många församlingar betonat är bönen. Flera församlingar har valt att hålla kyrkan öppen för bön vissa kvällar – någon församling till och med varje kväll – men ändå med tydliga restriktioner om avstånd, hygien och inte för många samlade på en gång.

Flera församlingar har utvecklat former för att dela sina gudstjänster via sociala medier. En del direktströmmar sina gudstjänster med både ljud och bild, en del bara med ljud. En del bandar gudstjänster eller andakter och gör dem tillgängliga i efterskott. Andra delar bibelstudier på sociala medier. Det man märker vad gäller de gudstjänster som strömmas och delas på internet är att de oftast är förenklade och innehåller bara det mest väsentliga: bibelord, bön, sång och en kort predikan. Inget extra. Det har kanske för någon rentav inneburit en lättnad att få ta del av en kort och avskalad typ av gudstjänst.

Omsorgen om varandra är viktig. Kontakten till församlingsmedlemmar sker på olika sätt. Några församlingar använder sig till exempel av Whatsapp för att hålla kontakt, andra använder Zoom och liknande plattformar att samlas via, antingen som sluten grupp eller med öppen inbjudan. Och så finns förstås de gamla hederliga redskapen som brev och telefon. I vilken mån församlingens medlemmar är uppkopplade till den virtuella världen, påverkar vilka redskap man huvudsakligen väljer för kommunikation. En oväntad sidoeffekt av detta är att en del av de församlingar som har valt att ta personlig kontakt med sina medlemmar och kollat upp hur de har det, nu fått kontakt med en del medlemmar de inte hört eller sett mycket av de senaste åren. Kanske någon rent av hittar tillbaka till församlingsgemenskapen tack vare det.

MST har under den här våren startat en serie som kallas ”Samtal på gång”. Det första samtalet skedde mellan Lotta Blomberg och Peter Sjöblom och finns tillgängligt på Youtube. Ytterligare två samtal är bandade, ett mellan Peter Sjöblom och Daniel Victorzon och ett annat mellan Lotta Blomberg och Anette Nyman. En av de saker man funderar på under samtalen är hur den här corona-anpassade tiden påverkar församlingen och den enskilde kristne. Vad är församlingen när den inte kan samlas som vanligt? Kan vi ta lärdom av det här på något sätt?

I ett av samtalen konstateras att den här tiden har gjort att fler människor börjat fundera på vad som är viktigt i livet och också vänder sig till Gud i högre grad med sina frågor. Det verkar behövas något som skakar om oss innan vi kommer in på det riktigt väsentliga och medvetet väljer att få prioriteringarna rätt. I en tid av oro, behöver man något att luta sig mot som inte rubbas, någon att gå till som inte sviker. Gud är fortsättningsvis både fast och trofast. Psalmistens ord i den 46:e psalmen är fortfarande lika sanna och högaktuella: 

Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad.
Därför räds vi inte även om jorden ger vika och bergen störtar i havets djup.

I det samtal som Lotta Blomberg för med Anette Nyman – ett samtal som så småningom dyker upp på nätet – konstaterar Anette insiktsfullt att man inte lär sig om frid i friden utan i stormen. Hon uppmanar oss att som kristna söka den friden, så att vi inte behöver vara orosspridare utan fridsspridare. Just nu, när det stormar lite grann omkring oss, är den rätta tiden att lära oss mer om den friden. 

Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4:7)

• Peter Sjöblom

(Bibelcitaten är ur Svenska folkbibeln)

 

Omsorg om varandra – också i corona-tider

MST nr 3/2020, utgiven 27 mars

Det exceptionella läget som corona-viruset försatt snart sagt hela världen i, påverkar även våra församlingar. Vad gör man, när det inte är tillåtet att samlas till gudstjänst med fler än tio personer? Hur upprätthåller man gemenskapen? 

Vi människor reagerar olika i en kris. Medan vissa blir apatiska, handlingsförlamade eller drabbas av panik, föder det hos andra en vilja att ta itu med saker, hitta nya vägar och möjligheter. En kris som den här kan ta fram både det bästa och det sämsta hos oss. Det är till exempel uppmuntrande att höra om personer som erbjuder sin hjälp till äldre som behöver få handlat mat eller utfört andra ärenden. 

Eftersom restriktionerna i det här skedet gäller till och med 13.4 så varar de åtminstone över påsken. Det blir med andra ord ett annorlunda påskfirande i år. I de råd som samfundsstyrelsen sänt ut till församlingarna, föreslår man att man streamar gudstjänsterna om det är möjligt. Kanske kan man där som församlingar hjälpas åt? I råden sägs också att man kan uppmuntra församlingsmedlemmarna att samlas i mindre grupper i hemmen, när så är möjligt. Givetvis gäller det även då att använda sitt sunda förnuft och inte delta om man har förkylningssymtom. 

Vi får alla lov att vara lite kreativa dessa tider. Tack och lov så känner bönen i alla fall inga gränser och låter sig inte begränsas av restriktioner. Den här situationen kanske i bästa fall föder en böneväckelse i både hem och kyrkor.

• Peter Sjöblom

 

Låt det goda samtalet fortsätta

Ledare nr 2 i MST nr 3/2020, utgiven 27 mars

Lördagen den 7 mars ordnades en samtals- och lärjungadag i Vörå frikyrka. Dagen samlade inte så stor skara som man kanske kunde ha hoppats, men det samtal som fördes var gott.

De två huvudfårorna för samtalen gällde ”kärleksfull gemenskap” och ”stödjande nätverk”. Efter en inledning delades skaran på cirka 25 personer upp i fyra grupper och efter gruppsamtalen följde en gemensam redovisning av vad man kommit fram till.

Temat kärleksfull gemenskap handlade framför allt om den lokala församlingen och hur den fungerar, dels för de som redan är med i den men också hur det kan tänkas kännas ifall någon kommer utifrån och upplever den för första gången. Känner den människan sig i så fall välkommen, eller är det en stängd gemenskap som det är svårt att komma in i? 

Någon konstaterade att det är lätt att bli hemmablind och att det kan vara svårt att sätta sig in i hur en ny person reagerar när den kommer till kyrkan. Någon av samtalsgrupperna funderade om vi kanske borde gå någon kurs för att bli bättre på att ta emot nya. De flesta konstaterade att den bästa möjligheten till gemenskap och att lära känna nya människor ofta öppnar sig kring kaffebordet efter gudstjänsten eller samlingen. Det är viktigt att vi ser varandra – och vissa människor verkar ha bättre ögon än andra. Det kan också vara en speciell gåva att se och bekräfta med sin blick. 

Temat stödjande nätverk gällde framför allt hur samarbetet med andra församlingar fungerar, eller kunde fungera. I flera av grupperna konstaterades något överraskande att samarbetet med den lokala evangelisk-lutherska församlingen fungerar bättre än med närliggande frikyrkoförsamlingar. Vad det kan bero på är svårt att veta, men möjligen kan det bottna i en kombination av konkurrenskänsla och avundsjuka. Om det är fallet, så är det ett ganska dåligt betyg som visar på ett småskuret revir-tänk som inte är sunt. Men vi ska tro att det kanske sist och slutligen har helt andra orsaker …

Ett tredje ”bonustema” för grupperna att samtala om var hur vi ger uppdraget vidare till nästa generation. Man enades om att det är en viktig, men ingalunda lätt fråga. Det gäller att hitta nya vägar. Upplevs gudstjänstformen aktuell idag? Är tidpunkten den rätta? Är vi fast i traditioner eller vågar vi se något nytt? 

Dagen i Vörå var en bra start på ett samtal som behöver få en fortsättning – i form av flera samtalsdagar och/eller i form av fortsatta samtal i församlingarna och församlingar emellan.

• Peter Sjöblom