I en serie artiklar reflekterar jag, Sara Högberg, om finlandssvensk baptistisk tro och identitet utifrån min pro gradu-avhandling i praktisk teologi vid Åbo Akademi. Jag har utforskat hur tro och religiös identitet har formats hos sex unga vuxna från sex av samfundets församlingar genom intervjuer om deras liv och erfarenheter. Det är viktigt att minnas att studien inte kan säga något allmänt om unga finlandssvenska baptister, bara om de här sex personerna. Men jag tror att studiens resultat kan fungera som en bra utgångspunkt för diskussion. Det är därför jag vill dela mina tankar om resultaten med MST:s läsare. Vi kan spegla våra egna och våra bekantas erfarenheter mot studien och genom det bli lite klokare kring vad det innebär att bli och vara finlandssvensk baptist både idag och i tidigare generationer.

Du hittar pro gradu-avhandlingen i sin helhet genom att gå in på www.abo.finna.fi och skriva ”Sara Högberg” i sökfältet.

 

Del 1:
Humle och den finlandssvenska baptistiska identiteten

Publicerad i MST 7/2021

Det första artikeln är en lätt bearbetad version av det videoanförande som spelades upp under visionsdagen på Hummelholmen den 19 september och behandlar Humles betydelse för finlandssvensk baptistisk identitet. På grund av tekniska svårigheter föll en del av anförandet bort då. Här finns också slutet med för den som blev att undra över slutpoängen.

Identitet är ett stort och svårt begrepp. Vi kan tala om personlig identitet, alltså den enskilda människans identitet, och kollektiv identitet. I båda fallen handlar det om att känna ett släktskap med – identifiera sig med – vissa saker framom andra. Ordet identitet kommer från latinska ordet idem, som betyder likhet. Vår identitet som finlandssvenska baptister kommer av att vi delar vissa grundläggande föreställningar och erfarenheter. Den gemensamma baptistiska identiteten är inte statisk, den är under ständig förhandling. Ibland märks den förhandlingen mer, ibland mindre. 

Något som var kännetecknande för alla deltagare i min studie var att deras baptistiska identitet var starkt socialt präglad. Familjen och uppväxtförsamlingen lade grunden för det här. Att vara baptist var att tillhöra ett specifikt socialt sammanhang med vissa värderingar och praktiker som skiljde sig från hur många andra i samhället tänkte och levde. Gränserna mellan familj/släkt och församling blev lätt otydliga, något jag tror är en oundviklig konsekvens av att tillhöra en religiös minoritet. Jag kan tänka mig att fler än jag känner igen mig i deltagarnas erfarenheter av den saken.

”Vårt Humle”
Jag tänker mig att namnet som har valts för visionsdagen, ”Vårt Humle”, säger en hel del om vilken roll Humle spelar för den finlandssvenska baptistiska identiteten. I snart sextio år har vi haft Humle som en plats för trosgemenskap över församlingsgränser och andlig fördjupning för olika åldersgrupper. Samfundets rötter på Humle och Humles rötter i samfundet går djupt. Det här märktes i intervjuerna, för jag behövde aldrig ens fråga om Humle. Ämnet dök upp förr eller senare och bekräftar att platsen är en självklar del av att vara finlandssvensk baptist som alla måste förhålla sig till.

Observera ordvalet: ”förhålla sig till.” Min studie visade att det var mer sjävklart och enkelt för de deltagare som var österbottningar att relatera till och se enbart positivt på Humle än för den nyländska deltagaren, som upplevde ett visst utanförskap i fråga om språkbruk och kultur under vistelserna. Trots att Humle är en del av vår identitet som finlandssvenska baptister är det inte alla som känner sig helt bekväma där. Jag tror att det här perspektivet är viktigt att lyfta fram under en dag som har namnet ”Vårt Humle.” Inför framtiden behöver vi som samfund fundera på vad vi kan göra för att det faktiskt ska vara vårt Humle – hela samfundets – om vi vill ha kvar och fördjupa det goda som Humle ger oss och som jag nu ska flytta mitt fokus till. 

Humle och identiteten
När jag tänker på identitet i relation till Humle utifrån avhandlingen träder två aspekter fram extra tydligt. Den första, och kanske mest sjävklara, berör vår identitet som grupp. Humle har gett oss möjligheten att samlas över församlingsgränser och känna att vi hör ihop, att vi är del av en lite större baptistisk gemenskap. Det här var något som kom fram i flera av mina intervjuer. Verksamheten på Humle gav deltagarna uppskattade möjligheter att träffa andra baptister i olika åldrar och känna samhörighet över församlingsgränserna med andra som har liknande värderingar och erfarenheter. Några berättade att Humle gett dem vänner för livet. Flera av dem talade om viktiga vuxna förebilder som de byggt eller fördjupat relationer till på Humle. Humle fungerade som ett socialt rum som vid sidan av familjen och församlingen förstärkte deras förankring i det baptistiska sammanhanget. 

Den andra aspekten i fråga om Humle och identitet tycker jag själv är den intressantaste. Den handlar om vilken roll Humle kan spela, och enligt min studie faktiskt har spelat, för enskilda personers identitet. Här talar jag närmare bestämt om hur Humle får vara med i processen att utveckla en personlig tro. Jag tror inte att man kan diskutera baptistisk identitet och Humle utan att beröra den enskilda människans personliga tro. Att unga utvecklar en tro på Jesus och hittar en plats i vårt samfund är en förutsättning för att vi ska kunna tala om en gemensam finlandssvensk baptistisk identitet i framtiden. Humle hade inte spelat en betydande roll för tron för alla som deltog i min studie. Men de som tillskrev Humle betydelse var ändå fler än hälften, och de avtryck som Humle gjort på flera av dem är stora. 

Kristendomsskolan
All lägergemenskap var uppskattad men kristendoms- och bibelskolan stack ut som särskilt viktig för tron. Där fanns det utrymme för att tala om och praktisera tro, och det inbjöds till samtal både i och utanför undervisningen. Att tro och guds-relation låg i fokus för lägren öppnade för personliga gudsmöten. Ledare, hjälpledare och andra deltagares vittnesbörd fungerade som inspiration. En mycket viktig faktor var att det rådde ett välkomnande och avslappnat klimat med vuxna som brydde sig om dem och deras tankar och visade det – verkliga förebilder som påverkat dem mycket. 

Lika viktigt som trygga vuxna var att det fanns jämnåriga på lägret. Jag visste att all forskning pekar mot att jämnåriga vänner är helt avgörande för i vilka sammanhang tonåringar känner sig hemma och vill aktivera sig. Ändå blev jag lite förvånad över hur viktig den här faktorn var för att vissa av deltagarna i studien skulle se kyrklig aktivitet och tro som relevant i tonåren, och här kunde aktiviteten på Humle i vissa fall ge mycket mer än den egna församlingen. För att summera blev tro personligt relevant på läger på Humle för att den presenterades på ett för åldern tillgängligt sätt, levdes ut av inspirerande ledare och jämnåriga vänner och kunde behandlas i en miljö där man kände sig välkommen och sedd.

Humle som plats
Om det så tydligt är sociala relationer och en varm och trygg lägergemenskap varit avgörande för att känna en baptistisk samhörighet och fördjupas i sin tro, kan man fråga sig om det spelar någon roll att lägren har ordnats just på Humle. Ett par deltagare som inte talade om Humle som betydande för sin tro hade faktiskt det gemensamt att de inte knöt särskilt starka vänskapsband under lägren. Jag tror ändå inte att man ska förminska betydelsen som själva platsen har. 

Många av de barn som växer upp inom samfundet lär sig att Hummelholmen är en plats för gemenskap och att utöva tro tillsammans. Inte bara genom hur vi talar om Humle, utan kanske mer genom hur vi lever med Humle. Att komma bort från allt annat vardagligt (också församlingen) till en plats som förknippas med en viss förväntan, påverkar lägerupplevelsen och skapar goda förutsättningar för att goda trosstärkande relationer ska slå rot. Jag fick också lyssna på en berättelse om hur en period av jobb på Humle hade mer vägande påverkan på den egna tron än att själv vara på läger. 

Humle har definitivt spelat en viktig roll i förankrandet och fördjupandet av flera mina intervjuades tro. I min avhandling konstaterar jag att varken tro eller baptistsamfundet skulle ha varit lika relevanta för några av deltagarna om Humle inte hade funnits med i ekvationen. För en person ledde lägererfarenheter på Humle också till att församlingsaktivitet kändes ännu mer relevant. Det har pågått en ständig diskussion om lägren och Humles påverkan på ungas relation till församlingarna så länge Humle har funnits. Kanske till och med längre om vi tänker tillbaka på de diskussioner som uppstod när finlandssvenska baptister först började hålla läger och döpa på läger. Jag tror att det här är en ständigt relevant diskussion som vi kanske kunde föra ännu mera konstruktivt i framtiden. 

Tillgång och hot
Jag minns att jag den första våren som jag hade börjat göra intervjuer för studien stod och räfsade med Maria Pettersson utanför lägergården på vårtalkot. Jag utbrast att jag tror att när det kommer till att hjälpa de unga i vårt samfund att hitta en egen tro och en kristen gemenskap är Humle både vår största tillgång och vårt största hot. Nu när jag har slutfört studien håller jag fortfarande fast vid det påståendet. En tillgång, för att det vi gör på Humle har stor potential att möta de ungas behov relaterade till tro och andlighet på sätt som våra små församlingar inte har kapacitet till på egen hand. Ett hot, för att Humlegemenskapen i värsta fall kan börja fungera som en ersättning för en församlingsgemenskap i stället för att komplettera och berika den. Det kan på sikt leda till högre trösklar för att aktivt dela sin tro med andra längre fram i livet då lägerbubblan bara är ett fint minne samt även försvåra upprätthållandet av en tro. 

Det är med andra ord ett högst verkligt dilemma som finns i dynamiken mellan Humle och samfundets enskilda församlingar, men jag är övertygad om att den sämsta lösningen är att ta bort Humle ur ekvationen. Mitt avhandlingsskrivande har nämligen gett mig insikten att vi som kristet minoritetssamfund måste jobba med det vi har. Vi har Humle. Jag tror få av oss ifrågasätter Humles betydelse för att vi ska känna samhörighet med andra baptister och styrkas i vår gemensamma identitet. De känslor och erfarenheter som platsen väcker är något som jag också tror att förenar den yngre och den äldre generationen finlandssvenska baptister trots att våra lägerförhållanden kan ha sett väldigt olika ut. Humle har också potential att länka yngre baptister till de äldre som gått både långt före eller bara några steg – och som sagt är trosförebilder viktiga för ungas tro. På Humle har lek och allvar förenats på ett sätt som jag tror att underlättar för att Gud ska kunna nå fram och skapa, förankra och fördjupa tro i oss och att en baptistisk samhörighet över församlingsgränserna ska formas. Jag tror det är en rikedom att vi har en plats som blivit så etablerad i våra sammanhang som ett ställe där vi känner samhörighet med varandra och med Gud.

En gåva för gudsmöten
Jag vill avsluta med ett citat från en av mina intervjuer. Det är så tankeväckande att jag vill ta med det även om personen som sade orden inte såg Humle som vägande för sin egen tro.
”Klart det är bra att ha en stark identitet i sitt samfund, men nog skulle det vara bra med ett Gudsmöte då och då.”
Humle har potentialen att kunna ge våra ungdomar både grupptillhörighet och gudsmöten. Om det är något jag vill att vi ska minnas när vi går vidare och diskuterar frågor som berör baptistisk identitet, är det att den personliga gudsrelationen som en del av vår egen personliga identitet aldrig kan separeras från en sund gemensam baptistisk identitet. Det är vi som individer som tillsammans utgör kollektivet. Om vi i framtiden vill ha en baptistisk identitet som utgör mer än en social grupp, behöver vi underlätta för Gud att nå fram till de unga som är samfundets framtid med hjälp av de gåvor som Gud har gett oss. Humle en sådan gåva.

• Sara Högberg

Del 2:
Dopet och den egna tron

Publicerad i MST 8/2021

Tro och dop hör ihop. Det är en självklar sak för en baptist. Men hur ser egentligen relationen mellan tron och dopet ut för den enskilda människan? Vilken roll spelar dopet på vägen mot att bekänna en egen tro, och vilken roll spelar den egna tron i valet att låta sig döpas? Jag hade aldrig ägnat de här frågorna något större intresse innan jag började jobba med min studie. Att få ta del av sex unika individers berättelser om det egna dopet blev dock något av en ögonöppnare för mig. Vad jag såg i deras berättelser, fick mig förundrad att inse att vår betoning av dop och tro som en gemensam enhet kan göra oss blinda för hur verkligheten fungerar och hur Gud använder vår verklighet för att skapa och fördjupa tro i oss.

Troendedopet är en stark baptistisk identitetsmarkör. Det är en viktig del av vår tradition, och när en praktik blir en stark tradition finns alltid risken att den börjar utföras på rutin. Det gäller till och med en praktik som dopet, som läromässigt förknippats med ett medvetet val och ett förvandlat liv. Jag är övertygad om att det finns människor som låtit döpa sig utan större reflektion, bara för att det verkar höra till om man kommer från ett baptistiskt hem. Jag mötte några sådana i min studie. Deras beslut att låta sig döpas saknade för den skull inte en aspekt av tro. Tvärt om var dopets självklarhet under barndomen eller tonåren förenad med att de hade en tro som var en lika naturlig och självklar del av livet som att solen gick upp på morgonen. Den tron hade grundlagts i familjen och församlingens trygga miljöer. 

För vissa av de som hade gått den här dopvägen, räckte den här trygga tron fortfarande i det tidiga vuxenlivet till för att hantera livet. Någon annan gick flera år efter dopet igenom en trosfördjupande period som gav dopet en tydligare och rikare innebörd. Utifrån vad vi vet om hur människan fungerar, kan man faktiskt ställa sig frågan varför vi inte satsat mer på de unga i senare tonåren och mellan 20 och 30. Det är då kapaciteten att behandla abstrakta idéer om verkligheten är fullt fungerande, och oftast då som tron börjar prövas av livets hårda verklighet. Då om någonsin behövs stöd för den egna tron som kan hjälpa till livsavgörande beslut angående det kristna livet. Beslut som vi sett som förbundna med att välja dopet.

Jag leker med tanken på dopet som en hållplats på trons livslånga resa. De som jag hittills har beskrivit är människor som kan kartan, vet var hållplatsen finns och gärna stannar där för att den är en del av resan. Sen kan det komma andra hållplatser under resans gång som är mer betydelsefulla för den egna tron, men dopet har trots allt varit en del av resan dit – oavsett om man tänkt så mycket på dopet då det begav sig. 

En annan typ av trons resenärer är de för vilka dopet blir en speciell hållplats. Ett traditionellt sätt att se på dopet är som startskottet på ett nytt liv. I någon berättelse jag lyssnade till var dopets roll som början på en livslång process av överlåtelse och efterföljelse tydlig. Dopets engångshandling påminde ännu idag om att varje dag på nytt välja Jesu väg för sitt liv. För de människor som känner igen sig i den här beskrivningen är trosresan före dopets hållplats annorlunda än den efter.

Ett nytt perspektiv för mig var att själva dopet kan påverka trons innehåll och form. Att som ungdom ställas inför dopets traditionsbundna faktum och möjlighet kan inbjuda till trosformande reflektioner och samtal. Som för hen som i trygga vuxnas sällskap fick reda ut vad ett liv i Jesu efterföljd verkligen betyder och lät döpa sig när pusselbitarna fallit på plats. På så sätt kan dopet vara slutet på en trosprocess, vars konsekvenser kan prägla ens grundläggande förhållningssätt till Gud många år senare. Även här var dopet en speciellt betydelsefull hållplats på resan och markerade ett före och ett efter. Det var utmanande att ta sig dit, men belöningen var en lite mindre skumpig trosresa efter dopets hållplats.

Enligt ”regelboken” ska dopet följa efter bekännelse av en tro som bygger på en egen relation till Jesus Kristus. Markera omvändelse från ett gammalt liv och början på ett nytt. När jag ser på alla dopberättelser jag lyssnat till – inte bara de som kom fram i min studie – är det rätt tydligt att Gud inte alltid använder sig av regelboken. Tron är en livslång process – en verklig resa – där dopet är en relevant del. När det gäller dopets betydelse för den egna tron, gör vi dock klokt i att ge Gud utrymme att göra saker i den ordning det passar Honom bäst i varje unikt liv som Han vill vara en del av. 

Vi är naiva om vi tror att alla de som vuxit upp i våra sammanhang och går dopets väg gör det för att de fattat ett avvägt och avgörande beslut om att tro på och följa Jesus. Men vi behöver inte misströsta. Bevisligen är det möjligt att det egna dopet kan vara något mindre viktigt när det sker, men få ett större värde med tiden i takt med att tron djupnar. Vi får tro att Gud är större än vårt förstånd och våra regelböcker och kan skapa och fördjupa tro i oss oavsett hur vårt dop har hängt ihop med den tron i praktiken. Och vi får vara tacksamma över den trosgåva som dopet kan bli för den som ser sitt dop som en betydelsefull del av att erövra tron som sin egen. Att minnas tillbaka till sitt dop, och de erfarenheter och omständigheter som omgav det, kan få bli en värdefull källa till kraft i det kristna livet. 

• Sara Högberg

 

Del 3:
Jag – en förebild?

Publicerad i MST 1/2022

Få av oss skulle vara troende om ingen hade berättat för oss om Jesus. ”Hur ska de kunna tro på det de inte har hört?” skriver Paulus i Romarbrevets tionde kapitel, där han talar om att tron är ett resultat av förkunnelsen av det glada budskapet. Vissa kan framkalla minnen av exakta ögonblick där budskapet nått fram. För andra är det en mer otydlig helhet av olika röster över lång tid, men alla har vi hört om Jesus någonstans ifrån. 

Min studie bekräftade det som vetenskapen redan länge har vetat: en människas grundläggande världsåskådning formas genom betydelsefulla sociala relationer under uppväxten. Familjen, församlingsmedlemmar, söndagsskolan, GK-verksamheten, scouterna och ungdomsgruppen kommunicerade på sina särskilda sätt Kristus till deltagarna i min studie. De intervjuade var mer eller mindre inneslutna i en ”baptistbubbla”, där evangeliet på olika sätt predikades för dem så att de både fick en tro och förstod sin tro som en del av ett baptistiskt sammanhang. 

Vissa relationer som de utvecklade under sin uppväxt blev extra betydelsefulla för dem. Det var människor som de uttryckligen såg som förebilder för det kristna livet. I hur de berättade för mig om dessa förebilder, och hur de berättade om sin nuvarande tro, kunde jag tydligt se att förebilderna faktiskt hade förmedlat något som de intervjuade tagit till sig och gjort till viktiga komponenter i sin egen tro och hur de levde ut den. 

Vilken typ av människor tror du att blev deras andliga förebilder? Det fanns faktiskt inget mönster. De räknade upp alla möjliga typer av människor – pastorer och släktingar, barnledare och vanliga församlingsmedlemmar, lärare från grundskolan och ledare från andra frikyrkor. En tydlig trend var däremot att det som förebilderna gjorde var betydligt viktigare än vad de sade – eller att det som de sade och gjorde stämde överens. 

Deras förebilder var vuxna vars tro syntes i vardagen. De såg och imponerades av förebildernas tro, oavsett om det handlade om något konkret, som att hantera en kris, eller en mer abstrakt känsla av att förebilderna skapade en annorlunda atmosfär omkring sig. En annan sak som gjorde intryck var hur förebilderna bemötte och behandlade andra människor. Vänlighet, omtänksamhet och villighet att hjälpa noterades och blev inspiration för det egna livet. 

Intressant nog hade de intervjuade inte bara iakttagit hur deras förebilder agerat mot andra. Flera av dem hade själva blivit behandlade på det sätt de beundrade. Många av förebilderna hade gett av sin tid och sina resurser för att aktivt bygga relationer med de intervjuade, enskilt eller i gruppsammanhang. De intervjuade hade känt sig sedda och lyssnade till i stunder under uppväxten då det var av stor betydelse. Någon tog dem och deras funderingar om livet på allvar och vandrade med en bit på vägen, var närvarande. Genom de här positiva erfarenheterna insåg de intervjuade att det som dessa människor stod för och levde ut var på riktigt. 

Allt som jag hittills sagt om förebilder gällde i synnerhet vuxna, eller sådana som var betydligt äldre än de intervjuade. Men flera nämnde också en annan sorts förebilder som är värda att reflektera över. Det var de som var bara lite äldre än de själva. För en person skulle kyrkans barnverksamhet ha varit mer lockande om det funnits sådana förebilder. För en annan blev KDS ett ställe där sådana människors vittnesbörd blev till inspiration att ta med till vardagen utanför lägret.

Både vuxna och några år äldre förebilder verkar ha haft stor betydelse för de intervjuades tro. Att trosförebilder är viktiga bekräftas också av många andra studier. Värderingar som förkroppsligas fastnar helt enkelt bättre, och vi behöver få spegla vårt eget liv i andras för att förstå det. 

En viktig lärdom som min studie gett mig, är att förebildskap inte är förbehållet någon superkristen elit eller det kyrkliga ledarskapet. Som kristna ”predikar” vi alla något bara genom att finnas till i dialog med vår omgivning. Oavsett om vi använder ord eller inte. Oavsett om vi förstår det eller inte. Jag kan gå in för att vara en god förebild, men kan aldrig välja att bli det. Det är någon annans val och ett resultat av Guds tajming.

Medvetenhet om att vi alla utan föraning kan bli någon annans trosförebild tror jag är viktigt när det kommer till att fostra en ny generation baptister. Jag hoppas att vi, genom att se förebildskapets vardagliga och medmänskliga förankring, blir mindre bekymrade över vad vi säger och mer fokuserade på vad vi gör för att visa Jesus för andra. De där extra minuterna vi ger för att lyssna på tonåringen – eller ett helhjärtat frivilligt tjänande i församlingen – kan ha större positiva konsekvenser för någon i vår närhet än den mest fulländade predikan. 

Du är troligen någons andliga förebild. Vad predikar du med ditt liv? 

• Sara Högberg

 

Del 4:
En balansgång mellan att göra och att vara
— om församlingen och de unga

Publicerad i MST 2/2022

För oss baptister är församling något som vi både är och gör. Vi blir frivilligt en församlingsmedlem och tillsammans är vi alla ansvariga för att församlingen lever och mår bra. Med tanke på hur medelåldern ser ut i samfundets församlingar, kan jag tänka mig att såväl anställda som församlingsmedlemmar någon gång frågat sig hur den egna församlingen bäst kan ge tron vidare till de unga och bli ett bestående andligt hem för dem. Utifrån den insikt i hur församlingen kan påverka en ung människas tro som jag fick genom min forskning, skulle jag säga att en del av svaret på den frågan faktiskt är att de unga också måste få vara och göra. Men inte bara vara och inte bara göra, utan en balanserad mängd av båda.

Med att vara i en församling menar jag att känna att man har en plats där, en tillhörighet, som inte är förenad med krav. För mina intervjuade var att trivas socialt och ha tilltalande och relevant åldersanpassad verksamhet att gå till starka bidragande faktorer för att vilja vara i församlingen. Jag märkte att det här med att vara i en församling faktiskt är rätt komplicerat. Det finns lika många sätt att vara som det finns individer. Varje barn och ungdom är unik – så är också församlingsmiljön. 

Hur relevant församlingen blir för en människa och vilken effekt den får på deras tro kan inte frånkopplas den män-niskans övriga sociala sammanhang, erfarenheter eller personlighet. Varje barn och ungdom har unika andliga behov som församlingarna i olika hög grad kan möta under olika delar av deras uppväxt. Det såg jag tydligt prov på. 

Vad menar jag då med att göra i församlingen? Jo, att få ta ansvar och känna att man bidrar till helheten – att man är en fungerande del av en större gemenskap som tar ens idéer och gåvor på allvar. I en rörelse som är helt beroende av frivilligt tjänande är det här ett glädjebudskap. Tänk, de unga behöver få ta ansvar för att växa till i tro och rotas i en församling! Men innan du applåderar allt för entusiastiskt ska jag med två exempel visa både hur rätt det kan gå om balansen mellan att vara och göra är god och vilka tråkiga konsekvenser det kan få om den balansen saknas.  

Under sina tidiga tonår trivdes en deltagare i min studie med att delta i församlingens ungdomsarbete och uppmuntrades samtidigt att testa på ansvarsuppgifter i gudstjänsten. Hens tankar om församlingens verksamhet frågades efter och hen märkte konkret att de togs på allvar. Den här personen var den som vid intervjutillfället talade varmast om en församlingsgemenskaps positiva betydelse för den egna tron också senare i livet. 

En annan person hade en helt annan upplevelse under sin barndom. Som äldst av barnen i församlingen under uppväxten fick hen tidigt stiga in i att vara hjälpledare i söndagsskolan, fast hen hellre hade stannat kvar som deltagare. Inga av de aktiviteter för barn och unga som ordnades var riktigt passande för hen, och varken jämnåriga vänner eller en varm och god kontakt till äldre generationer i församlingen existerade. 

Inte undra på att den här personen inte såg aktivitet i baptistkyrkan som särskilt lockande i tonåren. Tacksamt nog fanns en annan frikyrka som kunde bli ett andligt hem under tonårstiden och bidra till den här människans fortsatta övertygelse om att en trosgemenskap är viktig för att hålla sin egen tro levande. 

De här två exemplen är på ett vis ytterligheter av vara-göra-dynamiken. Jag tror att de flesta av oss har egen erfarenhet av att det kan väga över åt det ena eller andra hållet både i barndomen och som vuxna. Det har åtminstone jag. Jag är övertygad om att vissa sår som församlingen gett mig (helt ärligt, sådana har vi väl alla i någon mån?) skulle ha kunnat undvikas om det funnits kvar aktiviteter där jag bara fick vara och ha roligt parallellt med mitt ökade ansvar i församlingens barn- och ungdomsarbete. 

För att kunna vara i församlingen på ett tillfredsställande sätt, måste den vara en plats där man har en plats bara för att man är den man är, inte för att man gör det man gör. Är inte det kärnan i den tillhörighet till Kristus vi vill förmedla till de unga?

Det vore fantastiskt om det fanns en mall att följa som alltid gav lyckade resultat när det kommer till barn och ungas tro och församlingsaktivitet, men verkligheten verkar vara en annan. Vi får inte glömma att vi har att göra med unika, underbara individer som Gud har skapat olika. 

Jag tror att vi måste bli ännu bättre på att lyssna på de unga och lära känna dem som de individer de är – bygga relationer – för att kunna skapa verksamhet som är relevant för dem och därigenom låta dem få växa i både tro och ansvar. Häftiga söndagsskolmaterial och ändamålsenliga ungdomsutrymmen fyller sin funktion för att väcka intresse och inspirera både de unga och ledarna, men dessa gör ingen nytta om vi inte satsar mest tid på lära känna de unga så att vi förstår vad som är deras andliga och församlingsrelaterade behov och visar att vi bryr oss om att bemöta dem. 

Låt oss frimodigt ge de unga ansvar i församlingarna, men med vishet och med hänsyn till den unika individ som axlar det. I processen kanske vi ibland måste låta det som ”alltid har varit” dö för att nya och mer relevanta verksamhets-former i församlingen ska kunna växa fram. 

Eftersom det är en invecklad och högst social sak att känna tillhörighet, och vi är små församlingar med begränsade resurser, tror jag också att vi behöver ta vara på möjligheten att be om hjälp från andra och samarbeta mer gällande barn och unga. Men vi kan börja idag, precis där vi står, med de unga vi just nu har förmånen att dela församlingsgemenskap med. Att hjälpa de unga att vara och göra församling är ett av de viktigaste sätten som vuxna tar sitt ansvar för församlingens välmående. Det krävs mer än ett barn- och ungdomsarbete för att fostra en ny generation baptister. Det krävs en hel församling i sin fulla rikedom av personligheter, gåvor och förmågor. 

• Sara Högberg